Svensk musik av i dag Del 1

SVENSK MUSIK AV I DAG

AV SVEN E. SVENSSON

(Uppsala)

Svensk musik har ända frarn emot våra dagar varit övervägande vokal. Detta är egentligen rätt naturligt, om man betänker, att landet ännu för inte så långe sedan till sin sociala struktur var ett typiskt bondeland med relativt få och små städer, en glest befolkad landsbyggd och dåliga kommunikationer. Att svenska folket i och för sig inte saknade sinne för instrumentalmusik, visar den utbredda och på sina ställen ganska egenartade folkliga spelmanskulturen, sådan den framstår i det nyligen avslutade samlingsverket Svenska lätar (26 delar med sammanlagt nära, 6.000 sidor, utg. av Olof Andersson 1921 - 1939). Orkestermusiken odlades endast i några av de större städerna och, med undantag för Stockholm, av ensembler med övervägande amatörer. Landets enda fackmässiga orkester var ända till på 1870-talet Kungl. hovkapellet, vilket som fast institution existerar ända, sedan 1600-talets förra hälft. Denna orkester, som tidvis synes ha stått på en konstnärligt ganska hög nivå, hade dock sin huvuduppgift som Kungl. operans orkester men var också till 1902 Stockholms enda symfoniorkester. Amatörorkestrarna ute i landet växlade givetvis i kvalitet från tid till tid, då de ju i hög grad voro beroende av tillgången på kunniga. ledare och goda amatörmusiker. Det är ju därför icke så märkvärdigt, att det övervägande antalet svenska tonsättare föredrogo att skriva romanser och manskörsånger, som de hade möjlighet få uppförda i trängre eller vidare kretsar.

Sällskapsvisan, som hade nätt en konstnärlig höjdpunkt med Carl Mikael Bellman(1) under 1700-talets senare hälft fortlevde visserligen under 1800-talet med blygsammare konstnärliga pretentioner. I stället trädde visan för en röst med piano i förgrunden som sällskaplig, underhällning i vida kretsar. Den var inte som orkestermusiken bunden vid en stor och kostbar apparat och nädde därför en vidsträckt spridning även i de mindre staderna. Den största betydelse för den romantiska svenska visans utveckling hade Uppsala med A. F. Lindblad (2), E.G. Geijer(3), Wennerberg(4), och J. A. Josephson(5) vilka med Berlinskolan, Schultz och Weyse som utgångspunkt och senare i anslutning till Mendelssohn och Gade utvecklade en i viss mån lokalt färgad viskonst. Större personlig egenart visade Aug. Söderinan(6) - skaparen av en nationell svensk tonkonst - och Emil Sjógren(7), som visserligen formellt stod under inflytande av Schuniann, Lange-Müller och Grieg, men lyckades förena dessa element till en egenartad romansstil. Sjögrens mest produktive efterföljare på romansens ornråde blev Wilhelm Peterson-Berger(8). Direkt påverkad även av Söderman och Grieg är han i sina sånger, som medvetet anknyta till svensk folkton, mera prononcerat svensk än den mera interskandinaviske Sjögren. Även Wilhelm Stenhammar(9) och Hugo Alfvén(10), vilkas egentliga betydelse dock snarare ligger inom instrumentalinusiken, äro som romanskomponister rätt starkt influerade av Sjögren men kanske i än högre grad av Söderman. Närmare Sjögren stå dock Gustaf Nordqvist(11') och delvis Josef Eriksson(12). Den sistnämnde har genomgått alla vår tids musikaliska stilarter från, Schönberg men närmar sig i sina senare sånger alltmera den tidiga romantikens svenska visa. Den mest egenartade av alla nu levande svenska romanskomponister är Ture Rangström(13), en individualist, som obekymrad om säväl tradition som utveckling skapat sig sin egen stil, sund, kärv och ursvensk. Fastän ojämn har han skänkt modern svensk romanssång några av dess skönaste sånger.

Även om intresset för romanskomposition under de sista två årtiondena har trätt i bakgrunden för de större formerna, odlas den dock vid sidan orn dessa av de flesta av vår tids svenska tonsättare. Av den generation, som nu har hunnit upp i femtioårsålderen stå Oskar Lindberg(14), Algot Haquinius(15), Josef Jonsson(16) och Adolf Wiklund (17) under Sjögrens eller Rangströms inflytande, medan en yngre generation stilistiskt anknyter den franska gruppen »les six« och moderna ryssar som Prokoffieff och Stravinskij. Bland dessa märkas främst Hilding Rosenberg(18), Gösta Nystroem(19), Gunnar de Frumerie(20) och Ingemar Liljefors(21) till vilka jag dock skall äterkomma i annat sammanhang.

Alltsedan uppsalastudenterna en dag 1813 tågade igenom stadens gator och sjöngo Haeffners »Upp bröder kring frihetens fana« har manskörsången utgjort ett, karakteristiskt inslag i svenskt musikliv. Kring studentsångkörerna i Uppsala och Lund - som under 1800talet snabbt följdes av borgerliga körer i snart sagt varje svensk stad - uppväxte en speciell manskörlitteratur, från början av övervägande fosterländsk art men. med tiden även upptagande serenader och naturlyriska sänger. Det var uppsalagruppen Haeffner, Geijer, Wennerberg Josephson m. fl. och lundensaren Otto Lindblad, som grundlade denna litteratur, som i våra dagar har riktats med ett stort antal verk av vaxlande värde. Manskörsånger ha skrivits av så gott som alla de nyss nämnda romanskomponisterna. I detta sammanhang må först och främst nämnas Hugo Alfvén, sedan 1910 dirigent fór Sängsällskapet OD (Orfei Drängar) - en elitkör inom Uppsala studentkär, grundad 1853 - samt Josef Hedar, sedan många år ledare för Lunds studentsångkör.

Inför utlandet har manskörsängen framträtt som den mest karakteristiska yttringen av svensk musik genom de turneer, som sedan uppsalastudenternas Parisfärd 1867 har foretagits över hela Europa och även i Amerika av mer eller mindre representativa körer.

Den blandade körsången a cappella har visserligen spelat en mindre framträdande roll utåt än manskörsången. I stället har den kanske varit av större betydelse för folkets musikaliska fostran, särskilt sedan sällskapet Kyrkosångens Vänner, stiftat 1889, genom konferenser, kurser och. tidskriftartiklar sökt sprida upplysning om kyrkomusikaliska stilideal. Bland de svenska tonsättare, som varit av betydelse för svensk kyrkosång, märkas John Morén(22), Johan Lindegren(23) , Harald Fryklöf(24) och Otto Olsson(25) . Även om aktningsvärda och delvis framgångsrika försök gjordes att anknyta svensk kyrkosång till förklassiska stilideal genom de motettaftnar, som gävos av
Oscar Byström(26.) vid tiden för sekelskiftet och senare av Oscar Sandberg och Patrik Vretblad(27) i Stockholm, var ända till för något årtionde sedan på det hela taget den romantiska stil, som med Mendelssohn som utgångspunkt utvecklats i Sverige genom Gunnar Wennerberg, J. A. Josephson m. fl., den förhärskande. Sedan dess har emellertid den svenska kyrkosången utvecklat sig emot, polyfona stilideal genom en rad yngre kyrkliga tonsättare såsom David Wikander(28), Daniel Olson(29), Henry Weman(30) och många andra. Signalen till denna kyrkomusikaliska nyorientering gavs, med Carl-Allan Mobergs Kyrkomusikens historia(31). Som företrädare bland kördirigenterna för denna till polyfon stil anknytande kyrkliga. körsång märkas David Åhlén(32), Werter Carlsson(33), Josef Hedar(34) M. fl.

Karakteristiskt för svenskt musikliv under 1800-talet har varit framförandet av oratorier delvis genom amatörkrafter. Ända från mitten av 1700-talet hade regelbundna oratoriekonserter förekominit i Stockholm. Under 1800-talet bildades, i en rad svenska städer med Uppsala i spetsen sällskap för årliga oratoriekonserter, vilka höllo de svenska landsortsstädernas musikliv på en förhållandesvis hög nivå. Av de verk, som ofta kommo till upförande vid dessa konserter, märkas särskilt Pergoleses Stabat mater, Händels Messias, Haydns Skapelsen, Graund Jesu død, ja t.o.m. Bachs Matteus- och Johannespassion. Däremot utlöste denna verksamhet knappast någon rikare produktion hos svenska komponister. D. v. s. verk för kör och orkester ha visserligen skrivits av en rad svenska komponister (Haeffner, Gille, Josephson och en rad andra). Det enda verk av denna art, som har levt fram till vår tid är Södermans (f. ö. föga kyrkliga) Katolsk mässa. Söderman har dessutom riktat svensk musik med en rad utmärkta profana verk för kör och orkester (Die Wallfart nach Kevlar, och Hjärtesorg). Många av de svenska tonsättarna ha under det sista århundradet ägnat en stor del av sin produktion just åt verk med denna besättning, huvudsakligen i form av kantater, avsedda att uppföras vid särskilda tillfällen. Bland verk av denna art, som ha överlevt ett första uppförande märkas kantater av Ludvig Norman(35), Peterson-Berger, Stenhammar och först och främst Hugo Alfvén (Uppenbarelsekantat, Reformationskantat, Universitetsjubileumskantat, Riksdagsjubileumskantat och en rad andra). I de senare årens kantatskörd återfinna vi verk av Atterberg, Lindberg, och Rangström men också av en rad yngre tonsättare såsom Dag Wirén(36), H. Hallnäs(37), Sven E. Svensson(38) m. fl.

Som inledningsvis antyddes var hovkapellet länge Sveriges enda orkester vars medlemmar uteslutande bestodo av fackmusiker, om man undantar de större städernas underhållningsorkestrar (t. ex. Bernsorkestern. i Stockholm under August Meissners ledning), som tidvis gav populära symfonimatineer. Många landsortsstäder hade dock orkestrar med övervägande amatörer jämte ett mindre antal fackmusiker (blåsarna från regementskårerna och stråkar från restaurangkapellen). Dessa orkestrar biträdde dels vid de ovan nämnda oratoriekonserterna men gävo stundom även symfonikonserter, vilkas kvalitet kanske ej alltid var så överväldigande, men i lyckligaste fall kunde nå en rätt avsevärd höjd. En särställning intogo de Akademiska kapellen i Uppsala och Lund, som tidtals voro de enda fasta orkesterinstitutionerna i hela svenska landsorten. Sedan en konsertorkester bildats i Stockholm 1902 och en i Göteborg 1905 följde under de närmaste årtiondena en. rad liknande institutioner i Hälsingborg, Gävle, Norrköping och Malmö. Sanitidigt stegrades också intresset för orkestermusik i många av de mindre städerna och f. n. existerar ett 80-tal amatörorkestrar i landsorten, av vilka dock många arbeta under medverkan av militårmusiker. Aven om flertalet av dessa orkestrar knappast kunna framträda med konstnärlig pretention, ha några av dem dock en förvånansvärt hög konstnårlig standard. I och med radion har intresset för orkestermusik ytterligare stegrats, vilket i sin tur har utövat en stimulerande verkan på de svenska tonsättarna.

Under 1800-talet skevs som sagt relativt litet orkestermusik i Sverige, och då huvudsakligen av tonsättare i Stockholm, som hade möjlighet få sina verk uppföda vid hovkapellets symfonikonserter. Den första svenska symfoniker av betydelse var Franz Berwald(39), som under sin egen tid knappast nådde det erkännande han förtjänade men desto mera odlas av vår tids svenska orkestrar. Han var en nyskapare av stora mått - visserligen inte utan inflytande från Beethoven, Spohr och Cherubini - egenartad både som harmoniker och melodiker samt dessutom en originell formell experimentator. Berwald bildade emellertid knappast skola. Hans närmaste efterföljare som symfoniker stodo alla under direkt inflytande av Mendelssohn-Schumann-Gade-riktningen. Dessa voro fråmst den noble Ludvig Norman med tre utmärkta symfonier, J. A. Josephson, Rubensohn(40), Dente(41), Byström (som dock visar påtaglig frändskap med Berwald.), J. A. Hagg(42), av vilka dock endast den sistnämnde kunde, upvisa någon nämvard personlig egenart. August Sönderrnann fick visserligen aldrig tillfälle samla sig till en symfoni, men har i stållet i sina uvertyrer (däribland den populära »Orleanska jungfrun«) givit svensk orkesterrepertoar en rad friska och ursprungliga orkesterverk av bestäende värde.

När den unge Hugo Alfvén 1895 framträdde med sin första symfoni var dock marken bruten för en ny era inom svensk orkesterkomposition. I sina tidigare verk står han visserligen ännu under Brahms inflytande, vilket dock så småningen får vika för påverkan från Liszt, Wagner och Rich. Strauss, är hans stil dock så personlig i tonfallet, att man ingalunda kan stämpla honom som epigon. Utom ytterligare tre symfonier (D-dur, E-dur och c-moll) har Altvén komponerat rapsodier, symfoniska dikter och sviter ur sceniska verk. I sina rapsodier över svenska folkmelodier (den populära »Midsommarvaka« och »Dalarapsodien«) har han på ett förebildligt sätt förenat svensk folkton med polyfont skrivsätt, romantisk men personligt utformad harmonik och en raffinerad instrumentationskonst.

Ungefär samtidigt med Alfvén debuterade Wilhelm Stenhammar som tonsättare. Hans utgångspunkt var Wagnerstilen men han utvecklade sig i sina senare verk över Brahms, Sibelius och Nielsen mot ett personligt skrivsätt, blev med årene alltmera lågmäld, intim och kammarmusikalisk. Som konserterande pianist och dirigent (vid Göteborgs orkesterförening och Kungl. operan) kom han i ständig beröring med tidens musikströmningar, som han tillgodogjorde sig utan att därför förfalla till epigoneri. Jämte två symfonier och twå pianokonserter har han för orkester komponerat en uvertyr »Excelsior«, sviter över scenmusik samit en Serenad, den sistnämnda hans kanske märkligaste verk.

Av de med Stenhammar och Alfvén samtidiga svenska orkesterkomponisterna märkas Peterson-Berger med fem symfonier, violinkonsert m. m. i den nationella stil, som redan berörts i samband med hans sånger. Mest intressant är nr. 3 med titeln »Same Ätnamn« över lappländska motiv. - Den något äldre Erik Åkerberg(43) visar i sin symfoni och i sina övriga orkesterverk mindre personlig egenart, men han var i besittning av en utomordentligt nobel skolning i fransk anda (Cesar Franck ). även Olallo Morale(44) visar som orkesterkomponist (en symfoni och uvertyrer) trots studier hos Stenhammar och Pfitzner ett starkt romanskt inflytande, medan Bror Beckman(45) (med en symfoni och andra smärre orkesterverk) stod närmare nordisk tonkonst (Svendsen och Sinding, men kanske ännu mera Berwald och Nielsen). Av samma generation var också Tor Aulin(46), vars huvudsakliga verksamhet dock gällde andra områden inom musiken. Bland hans orkesterverk rnärkas tre violinkonserter, av vilka nr. 3 i c-moll efter hans död har införlivats med den stående svenska konsertrepertoaren. Mera direkt verksam som tonsättare var Ruben. Liljefors(47) en vek lyriker, som dock i orkesterkompositionerna (däribland en symfoni och. en pianokonsert) visade både en stark uppfinningsförmåga och formellt kunnande.

Åren omkring 1910 framträdde en rad symfoniker, av vilka flera skulle komma att intaga en dominerande ställning i svenskt musikliv: Ture Rangström, Kurt Atterberg(48) och Oskar Lindberg. Rangström, är ju visserligen främst lyriker men har dock framträtt med en rad märkliga orkesterverk (fyra symfonier, symfoniska dikter, uvertyrer och sviter). Hans styrka ligger snarare i motivuppfinningen och stämningsmåleriet än i den symfoniska fortspinningen och orkesterbehandlingen. Han är även här ojämn men genial. Atterberg är vår mest produktive symfoniker. Han har komponerat 6 symfonier däribland den friska Västkustsymfonien (nr. 3), symfoniska dikter, uvertyrer, ett flertal konserter med orkester, sviter och rapsodier. I den melodiska uppfinningen mindre karakteristisk än Rangström överträffar han denne i det tematiska arbetet och handhavandet av de orkestrala medlen. Hans tematik är starkt influerad av svensk folkmusik och han har i flera av sina verk (Sinfonia piccola och rapsodierna) använt ett ur svensk folkmusik hämtat tematiskt material. Även Lindberg är nationellt inställd, men till kynnet närmare besläktad med Rangström än med Atterberg. Han har skrivit en symfoni, symfoniska. dikter, uvertyrer, sviter och rapsodier och har särskilt i den sistnämnda kategorien ofta använt folklig tematik. Harmoniskt torde han tagit starka intryck av Sibelius, men även av rysk musik (Glauzonow, Gretchaninow och Rachmaninow). Jämnåriga med Rangstöm, Atterberg och Lindberg äro Algot Haquinius(49) och Natanael Broman(50), vilka företrädesvis verka som pianister. Haquinius har som orkesterkomponist framträtt med en rad sviter, den symfoniska dikten »Dikt« och en uvertyr, Broman bl. a. med den symfoniska dikten »Frithiof och Ingeborg«, originella och haltfulla verk av nationell. läggning.

Äldre än den ovan nämnda, nationellt inställda gruppen äro Natanael Berg(51) och Adolf Wiklund. Berg har en mycket stor symfonisk produktion bakom sig. Han har bl. a. komponerat fyra symfonier, tre symfoniska dikter, violin- och pianokonserter, sviter och smärre verk. Stilistiskt står han nära Rich. Strauss även i det avseendet, att hans orkesterverk oftast har ett programatiskt underlag. Wiklund har ägnat huvudparten av sitt livsverk åt dirigeringsverksamhet. Hans orkestrala produktion är därför kvantitativt icke så stor men upptager dock en symfoni, två förträffliga pianokonserter, symfoniska dikter, uvertyr och lyriska stycken. Han anknyter närmast till Brahms och Sibelius men visar samtidigt en omisskännelig personlig ton i melodisk och harmonisk uppfinning.

Till denna äldra generation höra också H. M. Melchers(52), Edvin Kallstenius(53) och Josef Jonsson. Melehers är närmast franskt influerad och har i en symfoni, två pianokonserter, violinkonsert och en rad symfoniska dikter med framgång sökt plantera om den romantiskt-klassicistiska riktning, som har sin utgångspunkt från Cesar Franck och Vincent d'Indy. Kallstenius hör til de starkare personlighetarna inom svensk musik av i dag, men han är inte insmickrande, snarare borstig och kärv. Hans orkesterverk omfatta symfonier och symfoniska dikter, rapsodier, uvertyrer, sviter och en
pianokonsert. En mindre skarpskuren profil visar Josef Jonsson, som i nationell stil har framträtt med två symfonier, uvertyrer, sviter och smärre stycken. (Fortsættes).

NOTER

(1) 1740-1795.
(2) 1801-1878.
(3) 1783-1847, professor i historia vid Uppsala universitet, politiker, diktare och musiker.
(4) 1817-1901, skolman, politiker (ekliciastikminister), diktare och. musiker.
(5) 1818-1880, fråm 1849 director musices vid Upsala universitet.
(6) 1832-1876.
(7) 1853-1918.
(8) f. 1867, musikskriftställare, musikkritiker hos Dagens Nyheter.
(9) 1871-1927, pianist och dirigent (Göteborgs orkesterförening och Kgl. operan) .
(10) f. 1872, 1910-1939 director musices vid Uppsala universitet.
(11) f. 1886, lärare vid Musikhögskolan (harmonilära).
(12) f. 1872.
(13) f. 1884.
(14) f. 1887, lärare vid Musikhögskolan (harmonilära).
(15) f. 1886.
(16) f. 1887.
(17) f. 1879, hovkapellmästare, dirigent vid Kgl. operan 1911-1923, vid Konserföreningen 1925-1938.
(18) f. 1892.
(19) f. 1890, musikkritiker vid Göteborgs Handelstidning.
(20) f. 1908.
(21) f. 1906.
(22) 1854-1932.
(23) 1842-1908.
(24) 1882-1919.
(25) f. 1879, lärare vid Musikhögskolan (orgel).
(26) 1821-1909.
(27) f. 1876, organist, musikskriftställare (musikkritiker vid Social Demokraten).
(28) f. 1884.
(29) f. 1898.
(30) f. 1898, domkyrkoorganist i Upsala.
(31) Uppsala 1932.
(32) f. 1885, kantor vid Engelbrektkyrkan, Stockholm.
(33) f. 1885, körledare i Göteborg.
(34) f. 1894, domkyrkokapellmästare i Lund.
(35) 1831-1885, hovkapellmästare.
(36) f. 1905.
(37) f. 1803.
(38) f. 1899, director musices vid Uppsala universitet.
(39) 1796-1868.
(40) 1826-1901, director vid Kgl. Musikkonservatorium.
(41) 1838-1905, hovkapellmästare.
(42) 1850-1928.
(43) 1860-1938.
(44) f. 1874, 1918-1939 sekreterare vid Musikaliska akademien.
(45) 1866-1928, från 1910 director vid Kgl. Musikkonservatoriet.
(46) 1866-1914, violinist och dirigent, primarie för Aulinska kvartetten, konsertmästare vid hovkapellet, ledare för orkestrarna i Stockholin och Göteborg.
(47) 1871-1936, Pianist och dirigent (körledare i Uppsala och Göteborg, orkesterledare i Gävle).
(48) f. 1887, ordf. i För. Svenska Tonsättare sedan 1939 sekreterare vid Musikaliska akademien.
(49) f. 1886.
(50) f. 1887, musikchef vid Radiotjänst.
(51 ) f. 1879.
(52) f. 1882, lärare vid Musikhögskokan (komposition).
(53) f. 1881.