Svensk musik av i dag Del 2

Af
| DMT Årgang 17 (1942) nr. 03 - side 50-58

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

SVENSK MUSIK AV I DAG

(SLUTTET)

Modern engelsk musik har i allmänhet knappast haft någon inverkan på den svenska. Den ende, som medvetet ansluter sig till den stil, vars talangfullaste företrädare äro Cyril Scott och Bax, är William Seymer(54) med ett antal sviter och smarre stycken. - I anslutning till Alfvén och Atterberg har Erich Westberg(55) komponerat tre symfonier, symfoniska dikter, rapsodier, uvertyrer m. m. Hans orkesterstil utmärkas av skicklighet i handhavandet av de symfoniska uttryeksmedlem och en spiritualitet, som någon gång kan bli gamängartad. Till samma, generation hör också Tobias Wilhelmi(56), som komponerat två symfonier, en utmärkt violinkonsert, sviter och andra orkesterverk.

De modernisfiska strörmningar, som under förra världskriget arbetade sig fram på kontinenten, hade under läng tid endast en märkligare företrädare i Sverige, nämligen Hilding Rosenberg. Samvetsgrannt arbetade han sig igenom alla aktuella stilarter från, Reger till Sibelius, från Schönberg till Hindermith, från Nielsen til Stravinsky. En mindre stark personlighet skulle vid alla dessa stilexperiment lätt ha förlorat sin egenart, men han lyckades undgå denna fara, och har under de sista femton åren skapat sig ett eget, originellt tonspråk. Han har skrivit symfonier för olika besättningar och olika former, uvertyrer, konserter för olika instrument och sviter. Flödig och fantasifull är Albert Henneberg(57), vars rika orkesterproduktion trots starkt tidsbetonade drag har en mera romantisk prägel. Han har skrivit bl. a. sex symfonier, uvertyrer, konserter för olika instrument och sviter. Mera klassicistisk är Gunnar Ek(58s), skicklig kontrapunktiker och formsäker symfoniker, som framträtt med en rad symfonier och mindre orkesterverk. Till dessa mättfulla modernister hör också skånekomponisten John Fernström(59) med symfonier, konserter fór violin och klarinett, variationsverk och sviter. En annan skånsk symfoniker är Gustaf Paulson(60), som synes ha tagit starka intryck av Nielsen och modern dansk musik.

En talangfull företrädare för samtida fransk stil är Gunnar de Frumerie, vilken redan som mycket ung framträdde med ett välformat variationsverk för piano med orkester samt en utmärkt pianokonsert. Senare har han även komponerat ytterligare en pianokonsert, som rönt stor framgång, en violinkonsert, variationsverk och sviter. Medan de Frumeries kynne är övervägande lyriskt betonat, har Dag Wirén en starkare dragning åt det spirituellt vitsiga. Han har skrivit symfonier, en sinfonietta, uvertyrer, en violoncelkonsert samt mindre orkesterstycken. Till denna grupp hör också Ingemar Liljefors, som dock har ett kärvare temperament. För orkester har han skrivit en pianokonsert, en svit m. m. Slutligen må i detta sammanhang även nämnas Erland von Koch(61), som under de senaste åren har framträtt bl. a. med uvertyrer, verk för stråkorkester, en violinkonsert och smärre orkesterverk.

Först sent framträdde Gösta Nystroemi inför svensk publik (han tillbragte sin ungdom i Frankrike), men han har under senare år kommit en allt mera framskjuten ställning. Oaktat han redan överskridit femtioårsstrecket synes han fortfarande vara stadd i utveckling. Bland hans orkesterverk märkas särskilt två symfonier, en symfonisk dikt, en utmärkt altviolinkonsert, samt sviter. Till sin läggning starkt franskt betonad har han dock. under senare år skapat sig en allt mera personligt egenartad stil.

Den av de unga. svenska. tonsättarna, som synes vara mest oberoende, av utländska förebilder, är Lars-Erik Larsson(62). Rytmisk fantasi, melodisk fyndighet och harmonisk egenart utmärkte redan hans tidigaste orkesterverk. Det atonala tonspråk han tillämpade i dessa verk. har han emellertid under senare år ersatt med fritonala klang- och kadensbildningar. Hans mogna personstil är måttfull och välbalanserad men ändå fantasifull. För orkester har han kom.ponerat två symfonier, uvertyrer, sviter, en saxofonkonsert m. m.

Bland orkesterkomponister av mera traditionell läggning märkas Gustaf Bengtsson(63) (tre symfonier m. m.), Gustaf Heinze(64) (konserter för olika instrument), Bernhard Lilja(65), Hildor Lundvik(66), Yngve Sköld(67) (symfoniska dikter, konserter, sviter m. m.), Karl Wohlfart(68), Patrik Vretblad, Ivar Hellman69) och Sven E. Svensson (symfoni, variationsverk, uvertyrer m. m., närmast i anslutning till Bruckner).

I och med uppkomsten av ett svenskt orkesterväsende utanför Kungl. operan blev också behovet av dirigenter mera brännande. Av under 1800-talet verksamma svenska orkesterledare märkas främst hovkapellmästar Ludvig Norman och Conrad Nordqvist(70). Under de senaste årtiondena ha bl. a. verkat följande dirigenter: hovkapellmästarna Armas Järnefelt(71), Adolf Wiklund och Leo Blech och Nils
Grevillius(72) samt kapellmästarna Kurt Bendix, Herbert Sandberg och Sten-Åke Axelsson. Vid Konsertföreningen Tor Aulin, Grevillius, Wiklund, Georg Schneevoigt, Vaelav Talich, Fritz Busch och Carl Garaguly och vid Radioorkestern Grevillius, Lars-Erik Larsson, Ivar Hellman och Tor Mann(73). I Göteborg dirigerade vid orkesterföreningen Tor Aulin, Wilhelm Stenhammar (även under två perioder anställd vid kungl. operan), Olallo Morales, Ture Rangström, Tor Mann och Sixten Eckerberg samt i Malmö W. Mayer-Radon och Georg Schneevoigt. Bland vid landsortsorkestrarna verksamma kunna nämnas Eric Bengtsson(74) (Gävle), Olof Lidner(75), Sten Frykberg och John Fernström (Hälsingborg), Heinz Freudenthal (Norrköping), Ille Gustafsson (Kristianstad), Gerhard Lundqvist(76) samt Sven E. Svensson. Som gästdirigenter framträda ofta Hugo Alfvén, Eric Westberg, Kurt Atterberg, Hilding Rosenberg m. fl.

Operan lockade först sent de svenska tonsättarna och de flesta av de inhemska dirigenterna vid operan voro i regel inte intresserade av operakomposition. Det var också utanför kretsen av hovkapellmästarna de flesta svenska operakomponisterna äro att finna. Buffaoperor, komiske operor och sångspel skrevos under 1800-talet av A.
F. Lindblad (Frondören), August Söderman (Hin ondes lärospån) och Ivar allström(77) (Den bergtagna, Den förtrollade katten och ytterligare något dussin), som alla hade mer eller mindre framträdande nationelle drag. Märkligare men utan märkbara nationella in- slag var Franz Berwald med den Cherubinis operastil närstående Estrella de Soria och operetterna Modehandlerskan och Jag går i kloster. Den första svenska, Wagnerepigonen blev Andreas Hallén(78) med Harald Viking, Häxfällan och Valdemarsskatten och i hans spår följde under 1890-talet Stenhammar med Tirfing och Gildet på Solhaug, vilka, dock ha en starkare nationell eller åtminstone allmän nordisk prägel. Intet av dessa verk ha lyckats hålla. sig kvar på repertoaren under de senare årtiondena. Däremot förekomma av Wilhelm Peterson-Bergers nationella musikdramer oftast Arnljot, mera sällan den komiska Domedagsprofeterna. Hans övriga musikdramatiska arbeten (Ran, sagospelet Lyckan och. det stora dramat Adils och Elisif) ha däremot inte lyckats hävda sig gentemot de båda förstnämnda. Peterson-Berger är i formellt hänseende beroende av Wagner men söker melodiskt, harmoniskt och rytmiskt anknytning till svensk folkton.

Natanael Berg visar även i sina operor (Leila, Engelbrekt, Judit och Birgitta) samma universalitet i utnyttjandet av den romantiska musikens uttrycksmedel som i sina orkesterverk. Liksom Peterson-Berger är han sin egen librettist och för sina historiska operatexter har han lagt ner ett beundransvärt arbete i sin materialsamling. - Ture Rangström har riktat den svenska operan med två verk: Kronbruden (Strindberg) och Medeltida (Drachmann), av vilka dén förstnämnda synes komma att, leva. Han har även skrivit scenmusik till dramer av Strindberg, Ibsen och Shakespeare. - Kurt Atterbergs otroliga produktivitet omfattar även den dramatiska musiken. Jämte sina fyra operor (Härvard Harpolekare, Bäckahästen, Fanal och Aladdin/efter Oehlenschläger/) har han skrivit balletter (Per Svinaherde och De fävitska jungfrurna) har han komponeret även annan scenmusik.

Av den yngre generation är det hittintills endast Hilding Rosenberg, Lars-Erik Larsson och Gunnar de Frumerie, som ha vågat sig på experimentet att skriva för operan. Larsson med Prinsessan av Cypern och dramatisk radiomusik, de Frumerie med Singoalla. Dessa försök ha utfallit på ett sätt, som lovar gott för framtida svensk musikdramatik. Rosenberg hade redan innan han skrev sin första opera (Resa till Amerika) prövat sig fram med musikinlägg i ett antal skådespel (bl. a. Oidipus, Agamemnon, Medea, Marionettarna /Benavente/ och Livet en dröm /Calderon/ samt pantomimen Yttersta domen). I buffaoperan Marionetter, når han sin mogna stil, liksom i sagooperan De två konungdöttrarna och den komiska baletten Orfeus i stan.

Scenmusik har utom av de ovan nämnda komponerats av bl. a. Hugo Alfvén (balettpantomimen Bergakungen och Ludvig Nordströms Gustaf II Adolf-festspel Vi), Gösta Nystroe, (Konungen /Per Lagerkvist/, Stormen och Köpmannen i Venedig /Shakespeare/), Moses Pergament(79) (baletten Krelantems och Eldeling), Sven Blohm(80), Viking Dahls(81), Björn Schildknecht(82) m. fl. Här må även nämnas att, Albert Henneberg har skrivit två operor (Inka och Det jäser i Småland), vilka uppförts i Chemnitz men ännu ej i Sverige.

Svensk opera har liksom svensk musik överhuvud taget under tidernas lopp knappast spelat någon dominerande roll i internationellt musikliv. I ett avseende har dock Sverige på ett anmärkningsvärt sätt hävdat sig, nämligen som leverantör av operasångare och i än högre grad sångerskor till kontinentala och amerikanske scener. Svenska vokalartister av internationell betydelse voro under förra århundradet Jenny Lind och Kristina Nilsson, senare Sigrid Arnoldson, Marie Sundelius, Julia Claussen, John Forsell och flera andra. F. n. verka också en rad prominenta sångare och sångerskar vid utländska scener, t. ex. Göta Ljungberg, Kerstin Torlind och Karin Branzell (samtliga vid Metropolitan i New York) samt Ingeborg Holmgren (i Tyskland), vidare Torsten Ralf (Dresden) och Arnoldo Lindi. Av vid Kungl. operan f. n. anställda sångare, ha tenorerna Jussi Björling och Seth Svanholm med framgang gasterat å utländska scener. Bland andra märkliga svenska operaartister märkas Joel Berglund (bas), Leon Björker (bas), Sigurd Björling (bas), Hjördis Schymberg (sopran), Brita Hertzberg (sopran), Gertrud Pålson- Wettergren (alt), Einar Beyron (tenor), Gösta Björling (tenor), Einar Larsson (bariton).

Som ovan nämnts har den intima musiken i Sverige övervågande, varit av vokal natur. Vid sidan av vis- och romanssången har dock under vissa perioder och på vissa platser kammarmusiken odlats i familjer och slutna kretsar. Efter mönster av Mazerska kvartettsällskapet i Stockholm grundades under 1840- och 1850-talen ett flertal
kammarmusiksällskap ute i landet, vilka hade till uppgift att understödja kammarmusikens odlande. Fasta kammarmusikensenibler med högre konstnärlig pretention förekom väl först med Aulinska kvartetten. Efter dennas upplösning bildades 1911 Kjellströmskvartetten(83), ur vilken 1928 uppstodo, Barkelkvartetten(84) och Stockholmskvartetten(85), vilka ännu verka. Jämte dessa ensembler ha under längre eller kortare tider i Stockholm verkat ensembler med Julius Ruthström(86), Tobias Wilhelmi, G. Turicchia(87) och Axel Runnqvist(88) som primarier. Även i Göteborg, Malmö och ha fasta stråkkvartettensembler varit - och äro ännu - verksamma. Under senare år ha f lera nye ensembler bildats i Stockholm (Arcokvartetten,
Garaguli-kvartetten, Prim-kvartetten), vilka regelbundet framträda vid konserter och i radio.

Den svenska kammarmusiklitteraturen är också tämligen rik. Under 1700-talet framträdde Anders Wesström(89) med sex och Johan Wikmanson(90) med tre stråkkvartetter (i Haydn-stil.) oeli under 1800-talets lopp skrevo snart sagt alla de märkligare svenska tonsättarna kammarmusik för olika ensembler. Av verk, som ännu spelas märkas, stråkkvartetter av Martin de Ron(91) Franz Berwald, Oscar Byström och Ludvig Norman, vilka alla även ha skrivit märkliga verk för stråkensemble med piano. Mot slutet av århundradet synes stråkkvartetten ha fått träda tillbaka för violin- piano-sonaten i komponisternas uppmärksamhet. Emil Sjögren skrev fem originella och
ännu spelade verk i denna form. De båda tidigare av dessa (g-moll och e-moll) äro visserligen mindre svenska än allmänt nordiska, de båda sista (h-moll och a-moll) närma sig snarare samtida fransk musik i tonfallet. Alla äro de dock typiska för sin upphovsman och inneha hedersplatsen inom svensk sonatlitteratur. I Sjögrens fotspår trädde även Peterson-Berger, Stenhammar, Ruben Liljefors och Alfvén, den förstnämnde med två, de senare ved vardera en sonat. Under detta århundrade ha sonater för violin och piano komponerats av Harald Fryklöf, Gustaf Heinze, Gustaf Nordqvist, Karl Wohlfart, Adolf Wiklund, Yngve Sköld och Sixten Dam(92) - alla mer eller mindre starkt under Sjögrens påverkan. Men även de originella experimentatörerna Henning Mankell(93), Sigurd von Koch(94) och Edvin Kallstenius - tre var och en på sitt sätt ytterst egenartade nydanare - ha odlat denna form, liksom Rangström, Melchers, Seymer, Moses Pergament, Rosenberg, Henneberg, de Frumerie, L.-E. Larsson och Erland von Koch. Sonater för violoncell och piano ha skrivits av Kallstenius, Yngve Sköld, John Fernström, de Frumerie och Wirén, samt för altviolin och piano av Mankell, Melchers, Atterberg och Sten Broman(95). Kompositionen för annan kammarmusik med piano är visserligen mindre rik; pianotrion är dock representerad av Mankell, G. Bengtsson, Damm, Skjöld, Heinze, de Frumerie och Wirén och pianokvintetten av Erik Åkerberg med fyra, Gustaf Heinze med tre, Josef Jonsson, Atterberg och Lindberg.

Glädjande nog har stråkkvartetten under de sista årtiondena äter kommit till heders. Sälunda följande tonsättare ägnat sig åt denna form: Stenhammar (med sex mästerliga verk), Erik Åkerberg (med sju), Ernst Ellberg(96, Damm, Bengtsson och Yngve Sköld (med vardera en), Rangström, Haquinius (2), Mankell (tre), Kallstenius (4), Atterberg (två), Fernström och Paulson (vardera tre), Pergament, Sten Broman, Henneberg (två), Rosenberg (tre), de Frumerie (två), Wirén, Erland von Koch och Sven E. Svensson (två). Serenadartade stråktrios ha komponerats av Knut Håkanson(97) och Åke Uddéng(98) samt med flöjt av Hilding Rosenberg, vilken även har skrivit en sonat för soloviolin. För stråkkvintett ha Åkerberg, Ellberg, Bengtsson och Mankell komponerat, för klarinettkvintett Kallstenius och för större stråkbesättning Åkerberg.

Pianolyrik har skrivits av snart sagt alla svenska tonsättare från 1800-talets början. Här må endast nämnas Emil Sjögren, Stenhammar och Lennart Lundberg(99) samt av nu levande Nils Björkander(100), Josef Eriksson, Josef Jonsson, Rangström, Wiklund och i mera populär stil Peterson-Berger.

Denna artikel skulle enligt rubriken ha handlat om svensk musik av i dag, men som det brukar vara fallet med dylika översikter har den endast kommit att behandla de företeelser, som synas utåt: alltså i första hand huvudstadens och, i någon mån de övriga större städernas musikliv och dess offentliga företrädare. Men det finns även andra företeelser, som kunna vara värda beaktande. Jag avser därvid dels musikvetenskapen, dels de folkliga musikrörelserna. Musikvetenskapen har i Sveriges officiella musikliv en föga framskjuten ställning. Ännu saknas en ordinarie lärarbefattning i ämnet vid svenska universitet och högskolor. Att ett behov därav föreligger, därom torde icke vara något tvivel. Till Uppsala universitet komma varje år studenter, som vilja läsa musikhistoria och musikteori, trots att änmet knappast hör till de »matnyttiga«. Undervisningen skötes här av två oavlönade docenter på tillfälliga anslag(101). Icke heller lärarbefattningen i ämnet vid Musikhögskolan i Stockholm är ordinarie(102). I detta avseende står Sverige lång bakom Danmark och Finland. Och detta beror ej på att icke kompetenta lärarkrafter finnas till förfogande utan på den brist på samarbete emellan musikvetenskapen och övriga humanistiska ämnen. Även om på sistone en större förståelse har kommit musikvetenskapen till del, torde man under nuvarande ekonomiska omständigheter knappast på länge kunna vänta någon bättring.

En mera uppmuntrande företeelse är den folkligå musikskolor i de mindre städerna men också i s. k. musikcirklar på rena landsbygden och i smärre samhällen. Dessa musikcirklar äro små musikskolor, till vilka lärarkrafter utsändas från de närbelägna ståderna. De ha icke till uppgift att utbilda fackmusiker utan i stället att uppfostra folket till musikutövare och framför allt till musikhörare. I dessa små musikcirklar, orkestrar och samspelscirklar utföres visserligen icke på ett konstnärligt otadligt sätt en hög och skön tonkonst, men där skapas intresse för musik och kärlek till musik. Och det år hos dessa anspråkslösa musikcirkelmedlemmar man en gång kommer att finna en djupare och innerligare förståelse får tonkonstens skönhetsvärden än hos den storstadspublik, som betraktar musiken som en lyxvara, och som sådan oundgänglig i ett samhälle med en hög materiell kultur, men som offras först av all s. k. kulturell lyx.

Sven E. Svensson.

NOTER

(54) f. 1890, musikkritiker i Nya Dagligt Allehanda.
(55) f. 1892, director får Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM).
(56) f. 1895, konsertmästare i hovkapellet.
(57) f. 1901.
(58) f. 1900.
(59) f. 1897.
(60) f. 1898.
(61) f. 1910.
(62) f. 1908, sedan 1937 dirigent vid Radioorkestern.
(63) f. 1886.
(64) f. 1879.
(65) f- 1895, lärare vid Musikhögskolan.
(66) f. 1885.
(67) f. 1899.
(68) f. 1874.
(69) f. f.1891, dirigent vid Radioorkestern.
(70) 1840-1920.
(71.) f. 1869 i Viborg (Finland).
(72) f. 1893.
(73) f. 1894.
(74) f. 1897.
(75) f. 1867.
(76) f. 1894, sedan 1923 universitetskapellmästare i Lund.
(77) 1826-1901.
(78) 1846-1925.
(79) f. 1893 (även musikskriftställare).
(80) f. 1907.
(81) f. 1895.
(82) f. 1905.
(83) Primarie var Sven Kjellström, f. 1875, director vid Kgl. Musikkonservatoriet 1928-1939; en av dem, som 1914 reorganiserade Konsertföreningen i Stockholm, där han länge verkade som förste konsertmästare. K. har som violinist företagit många konsertturneer i Sverige och utlandet.
(84) Primarie är Charles Barkel, f. 1898, förste konsertmästare i Konsertföreningen sedan 1928, lärare vid Musikhögskolan (violin).
(85) Primarie är Ernst Törnqvist, f. 1893, första. konsertmästare vid Konsertföreningen.
(86) f. 1877, lärare vid Musikhögskolan (violin).
(87) f. 1886, förste konsertmästare vid hovkapellet sedan 1914.
(88) f. 1880, lärare vid Musikhögskolan (altviolin).
(89) 1722-1781, elev av Tartini.
(90) 1753-1800.
(91) 1789-1817.
(92) f. 1899.
(93) 1868-1930.
(94) 1879-1919.
(95) f. 1901, musikskriftställare och musikkritiker i Sydsv. Dagbl. Snällposten, medlem av Mamökvartetten. (altviolin).
(96) f.1868, sedan 1904 lärare vid Kgl. Musikkonservatoriet (kontrapunkt och instrumentation).
(97) 1887-1929, musikkritiker i Göteborgs Handelstidning.
(98) f. 1903, lärare vid Musikhägskolan (harmonilära).
(99) 1863-1931, lärare vid Kgl. Musikhögskolan 1904-1929 (piano).
(100) f. 1893.
(101) Carl-Allan Moberg, docent sedan 1927, och Stig Walin, docent sedan 1940.
(102) Den uppehålles av professor Tobias Norlind, även förestandare för Musikhistoriska museet.