Johan Helmich Roman

Johan Helmich Roman

Av PATRIK VRETBLAD

Johan Helmich Roman föddes i Stockholm den 26. oktober 1694 och fick av sin fader, konsertmästare i hovkapellet, åtnjuta grundlig musikalisk och humanistisk undervisning. Hans tidiga utbildning i violin och oboe beredde honom anställning redan vid 17 års ålder i hovkapellet, vars chef då var Andreas von Düben. Den unge musikerns talang väckte prinsessans, sedermera drottning Ulrika Eleonoras, intresse och med understöd av henne begav han sig 1714 till London, där han idkade studier för Ariosti och Pepusch och anställdes först i hertigens av Chandos, sedan i hertigens av Newcastle kapell och gjorde sig känd som »den svenske virtuosen«. Han hemkallades 1720 och blev 1721 vice-, 1729 ordinarie hovkapellmästare. Vid påsktiden 1731 startade han i Riddarhuset de första offentliga konserterne i Stockholm och kunde uppdriva orkesterns numerär ända till 100 man, varibland naturligtvis ett stort antal amatörer. Av hälsoskäl företog han 1735-1737 en utländsk resa över England, Frankrike, Italien och Tyskland, överallt återknytande eller stiftande förbindelser med samtidens mest betydande tonkonstnärer. Han kvarstod som hovkapellmästare till 1745, då han drog sig tilbaka till sin egendom Haraldsmåla i Ryssby socken (Småland), där han avled den 19. oktober 1758. Att döma av kompositioner från de senare åren deltog han alltjämt med intresse i huvudstadens musikliv. Vid avskedet utnämndes han till hovintendent och hade år 1741 såsom en av de förste kallats till ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien. Hans planer på ett »Seminarium musieum« hann ej realiseras, men han kan betraktes som initiativtagare till den år 1771 stiftade Musikaliska Akademien.

Som hovkapellmästare komponerade Roman ett stort antal festmusik, varibland den till tronföljaren Adolf Fredriks giftermål med den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika i augusti 1744 komponerade 24-satsiga orkestersviten »Drottningholms-Musique« även i våra dagar åtnjuter stor uppskattning. För orkester skrev Roman 28 symfonier och uvertyrer, dessutom sviter, concerti grossi, fem violinkonserter och en oboekonsert. Kammarmusiken riktade han med 12 »Sonate a flauto traverso, violone e cembalo«, tryckta 1727 och dedicerade till den höga beskyddarinnan Ulrika Eleonora. Då cembalostämman är antydd endast med besiffrad bas, ha sonaterna bearbetats och utgivits av Patrik Vretblad. Ytterligare föreligga en trio för två oboi och bas, bearbetad av Hilding Rosenberg, 13 sonte a tre m. m. samt sviter och sonater för klavér, kompositioner för violin-solo o. s. v.

Roman var en djupt religiös personlighet och har i större och mindre andliga, verk inlagt en i betagande innerlighet i sin musik. Hit hör »Svenska Messan« för soli, kör och orkester, Kantaterna »Jubilate« (bearb. av Sven E. Svensson), »Dixit« (Psalm. 110), »Te
Deum«, flera av Davids Psalmer för kör och orkester samt ett 90-tal Davids Psalmer för en eller flera sångstämmor med basso continuo eller stråkinstrument och därjämte ett antal sånger till texter av samtida skalder.

Av Romans kompositioner äro de nämda flöjtsonaterna de anda som utkommot i tryck under hans levnad. Atskilliga av hans manuskript ha under de senare åren bearbetats för konsertbruk, en biografi över Roman samt tematisk förteckning över hans verk utgaves 1914 av Patrik Vretblad.

Roman var som tonsättare barn av sin tid, men man spårar i både orkestrala och allra helst i vokala verk en personlig, ingivelse och en värdig hållning. I svensk musikhistoria har Roman blivit kallad »Svenska musikens fader« och även »Den svenska kyrkomusikens fader«. Han står också som den främste representanten för svensk tonkonst under 1700-talet och hans värde har på den senaste tiden börjat vinna tillbörlig uppskattning över hela Sverige.