Et forsvar for Stenhammer

Af
| Årgang 21 (1946) nr. 04 - side 62-63

Et Forsvar for Stenhammer

Fra Dr. Thorild Anderberg i Malmø kar vi modtaget følgende Indlzg i Anledning af Niels Viggo Bentzon's Artikel »Sibelius og hans nordiske Samtid« i forrige Nr. af D. M.

Niels Viggo Bentzon har i martsnumret av D.M.T. med lått hand dragit upp, en skissartad konturteckning av »Sibelius og hans nordiske Samtid«, ett stickprovsbetonat tvårsnitt

måtigt och. mycket måste anses vara både skarpt och avs Idiande lagt, men som pi grund av sin hårddragenhet ger anledning till en del inte ov~sentliga invåndningar. Detta gåller f6rst och. fråmst vad Bentzon har att såja dels om »£omantiske Udlbbere paa. svensk Grund«, dels om ett par svenska tonsåttares fórhållande till Sibelius.

Som exempel. på ovan citerade »romantiske Udl,5bere« i Sverige nåmner fórfattaren Alfvén, SJ6gren, Peterson-Berger, Rangstro**m, Atterberg och. Stenhammar i samma andedrag, och. all-, deles oavsett den ur många synpunkter alltfór kategoriska klassificeringen - vilken måhånda kan ursåktas som en allmånt illustrerande hånvisning i fórbigående -, måste man emellertid på det best~mdaste opponera mot att Stenhammar summariskt avfårdas som dtt och slått ro

mantiker. Att Stenhammar ~111 dels - under sitt

fórsta utvecklingsskede och. i senare sioordnade

moment - verkligen uppvisar otvetydigaroman-

tiska karakteristika vill hårined ingalunda f,5rne-

kas, men detta partiella omd,5me b~ir i så fall

kompletteras med den vikti . ga upplysningen att

Stenhammar efter hand i allt avgjordare bemår-

kelse nårmar sej en musikalsk instållning, p olårt

motsatt romantikens. Det bbr fastslås att det år

i verk av utpråglat »klassecistisk«, resning

(a~mollkratetten,'g-mollsymfonien och. orkester-

serenaden i C-dur till exempel) som Stenham-

mar ger vålmotiverade skål fór att bli ansedd

som Sveriges mest betydande tonsåttare mellan

Bérvald och Rosenberg. Stenhammars nåra an-

knytning till Brahms (vilken senare Bentzon ' fbr

bvrigt - och. med råtta - menar ha givit vik-

tiga impulser till. den moderna musikens inriktning i våra dagar) visar också att den konstnårligt stilsåkre svenske tonsåttaren s,5kte sej till de mest lbdiga »musikreservaten« i romantikens århundrade. Intrycken från Beethovens sista, kvartettstil. bór åven nåmmas. Att Stenhammar dessutom, inte heller stod fråmmande fór barockens typiska, uttrycksmedel finner man belågg fór i kantaten »Sången«. - Detta till fórsvar f,5r den fórmente «romantikern« Stenhammar. Vi har faktiskt inte så gott om komponister av hans slag i Sverige, att vi utan vidare kan se dem placerade pi linje med Peterson-Berger.

Vad Bentzon i fortsåttningen såjer om Lars Erik Larsson och. Dag Wirén, nåmligen att de »maa ihvertfald opfattes som fjermet fra de afg6rende Bestanddele i Sibeliusmusikens mentale Udtryksform«, får betraktas som en uppgift av ganska, tvivelaktig halt. Såvål Larssons senare produktion som kurvaturen i Wiréns urvecklingslinje fóreter tvårom. tydliga påverkningar av Sibelius. ónskar Bentzon narmare beligg fór den saken, kan jag hånvisa till'Larssons och Wiréns tredje symfonier, dår sårskilt i Wiréns fall influensen år mycket kraftig (mellansatsen). óverhuvu,dtaget år nog Bentzon alltfór bójd att avfårda mbjligheten av ett sibellanskt inflytande på de bstsvenska til huvudstaden koncentrerade tonsåttarna, (ditflyttade och 5vrika).

, Till slut en anmårkning en passent. Det verkar onekligen fórbryllande att i en uppsats av en modernt orienterad musikalisk fackmann finna Hindemith etiketterad som »Exklusivist«. Den benåmningen skulle møjligen kunna passa. fór Schónberg Och hans krets men absolut inte fbr Hindemith, vars visserligen strångt kompromiss1,5sa konstnårliga, utveckling dock inrymmer oivunget framspringande element av universell humor, omed4ar uppfinningsfórmåga och ursprungligt inusikantiskt lynne. Att Hindemith sedan inte spelas i den utstrickning han så ucomordentligt vål fórtjånar, år en sak fór Sej, som knappast kan låggas komponisten till last; den motiveras båst genom. att man åberopar den musikaliska, tróghetslagen - en naturlag så god som någon.