Interskandinavisk musikpedagogisk kongress i Köpenhamn 4.-10. augusti 1946

Af
| DMT Årgang 21 (1946) nr. 06 - side 100-102

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

INTERSKANDINAVISK MUSIKPEDAGOGISK

KONGRESS I KÖPENHAMN

4.-10. AUGUSTI 1946

Af Dr. phil. Hans Eppstein

. Till :de viktigaste faktorerna i en sund musikkultur h6r att det finns, en kår av dugande pedagoger, som år i stånd till en gedigen musikalisk uppfostran av deri-uppvåxande generationen. Fór en. pianol N.rare råcker det. inte med att han spelar hjålpligt och kånne till det nódvåndigaste av undervisningsrepertoaren, och en skolsånglårere bbr kunna mera ån att slå ett visst kvantum visor i sina elever. Musikpedagogen måste stå i levande kontakt med sin egen tids och med åldre musik, han skall fórstå de krafter och kulturstr5mningar som kommer till, uttryck i tonkonstens utveckling och i de enskilda verken, han skall kunna sikta och v NIja, med hånsyn både till. musiken och sina lever, han skall kunna f5rståeliggbra musiken med tonernas och med ordets hjålp, han skall. vara en godmusiker och en bra IN-rare. Men hur många blev inte - åtminstone fórr i tiden - musiklårare helt enkelt dårf5r att de inte kånde sig kallade till något annat yrke, samtidigt som de var totalt okunniga om vad som kråvs' eller rittare sagt borde kråvas av den som skall. inf~Sra andra i musikens underbara pch hemlighetsfyllda rike.

Allmånheten måste jåmt och ståndigt påminnas om att det ligger i dess eget intresse att befordra och kråva en h59 standard hos musiklårarna. Pedagogerna å sin sida bch~jver den allmånna o i nionens st6d i sina stråvanden. Att det hos dem inte brister i viljan att gbra sitt båsta i musikens och samhållets, tjånst, visar den nyligen avhållna f6rsta interskandinaviska musikpedagogiska kongressen med all tydlighet. dver 300 deltagare hade sammanstr6mmat från Da,nmark, Norge och Sve

riga och tillbringade under en veckas tid minst sju, timmar dagligen med att lyssna på f,5redrag och. demonstrationer eller med gemensamma' diskussioner. En aktningsvård. prestation enbart detta!

Och vad sysslade de med? jo, dår fanns fórst o.ch fråmst kurser, dår framstående piano-, fioloch sångpedagoger demonstrerade sitt arbetssått på olika undervisningsstadier. Dessa kurser intog ett brett utrymnic på schemat och var naturligtvis delvis mycket intressanta, men frågan år, om den dyrbara tiden vid ett sådant ' fórsta móte inte i stórre utstråckning borde ha ågnats åt de mera principiella frågorna, fór att inte tala om den alltfór knappt tillmåtta, fritiden fór anknytning av mera personl~ga kontakter. Hårtill kommer att det inte år givet fór varje lårare att plótsligt kunna utbyta undervisningsrummet med talarstolen, och man hade det tydliga intrycket att en eller annan av de medverkande hemma hos sig sannolikt år en betydligt mera inspirerad pedagog ån vad han h~r fórmådde visa. I synnerhet tycks rena praktiker ofta ha sv&righeter, når de skall utlåta. sig om sitt arbetes principlella sida, och så hade man i allmånheten den st~Srsta behållningen av de kurser dår det konkreta unervisningsarbetet dominerade i stållet fór allmånna taleså~tt. M kurserna fbr de olika undervisningsgrenarna, delvis låg på samma tid och. anmålaren mest h,511 sig till, planisterna, vore det en smula oråttvist att anfbra nagra sårskilda namti. In~ressant om ån inte ei:Ybart glådjande var att se den stora skillnaden som rådde mellan de olika arbetsmetoderna. Pianoundervisningen f5r nybórjaré demonstrerades både efter ildre system och modernt, och avgårande får omdømet var inte att representanterna får det moderna arbetade efter Tonika-Do, allts& pi geh,5rsutbildningens grund, utan att det tradition,~lla arbetss~ttet (såsom det kommer till uttryck i vanliga åldre pianoskolor) tedde sig ganska mekaniskt och utan gt gå in på barnets behov av sjålvståndigt och fantasibetonat medarbete. I diskussionen kring 'den elementåra pianoundervisningen fórkastede den norska pedagogen Amalie Christie visserligen både gamla och,moderna metoder, eftersom enligt henne ingen av dem tar tillråcklig hånsyn till barnets musikaliska helhetsupplevelse såsom det tar sig uttryck i lekar och. sånger, men hår bbr inv~ndas, att. arbetet efter Tonika-Do tvingar låraren till ett ståndigt och individdellt intresse får sin elev, och år han inte pedagogiskt obeg&vad (ty då hjålper inte ens den bå~ta metoden), så kommer han med n8dvendighet till att intressera sig får och gi in på det musikaliska gods och de upplevelser som barnet' sjålvt kommer med. Lik-vål var kritiken vård, att begrundas av alla, ty den rórdc vid en punkt av fundamental betydelse.

Kring dessa systematiska kurser grupperade sig en rad fbredrag med mera speciella åmnen (»Ornarnentik i 17- och 1800-talets pianomusik«, »Pianoteknik och, arbetsnevros« o.dyl.), bland vilka sårskilt'må framhåvas de två timinar som under Chr. Christiansens ledning hade anslagits åt »Om utfórandet av Carl Nielsens pianomusik«.. Visserligen erfor man d~rvid inte så mycket om kur den skall utfóras, men en-bart det faktum att man hår i ett sammanhang fick hbra tre av Carl Nielsens fåtaliga och utanfór Danmark s Man spelade stårre pianokompositioner betydde mycket får de icke-danska bland åhbrarna. I synnerhet den storslagna sviten op. 45 torde ha varit okånd får de flesta, och den unga dam som framfbrde den år vård ett sårskilt tack. Christiansens tvi fóredrag, »Om. utfórandet av Bachs pianomusik« verkade inte fullt så Óvertygande. Det var visserligen tacknåmligt, att han eftertryckligt h~nvisade till cembalo och klavikord som klangliga fórbilder och att han betecknade utfórandet på den moderna flygeln som »transkription«, men denna riktiga grundinstållning får inte leda till matta och fårg Iósa tolkningar på flygeln såsom man nu delvis blev vittne om. Kånnedomen av originalinstrumenten skall och behbver inte verka inskrånkande och håininande pi den moderna uttolkaren, bara v;,~igvisande.

En serie av i och. får sig fristående fbrelåsningar bar den gemensamma rubriken »Musikfórståelse«. Hår demonstrerades praktiskt c-Iler dryftades principiellt, påvilket sått i f olkbildningsarbetet kontakten mellan musik och lyssnare~ skall fårmedlas så att lyssnaren skall kunna trån ga in i musikens våsen och. i'nte behbva stanna vid dess yttre klanghålje. Tyvårr blev det inte tid till, en gemensam. diskussion av detta viktiga problem. Man kan Ju hår gå efter två helt skilda vågar. Man kan fårsóka a`tt nårma sig musikens kårna (som ju i varje -fall ligger bortom det som kan beskrivas genom. ord) genom att tala om dess »innehåll«. Detta går någorlunda bra med programmusik eller ordbunden musik (och två av fbredragshållarna valde också som åmne Mozarts operor, som i sjålya verket låmpar sig myck-et som utgångspunkt fór det praktiska, arbetet) men blir mycket problematiskt vid absolut musik. Som vågledare genom t. ex. en klassisk symfonis affektspråk finns, ju inte mycket annat an den personliga intuitionen, och vem, kan såga att ens egen kånsloupplevelse år just den enda riktiga? Vi vet, till vilka fórvrångningar musikens rent affekt- och. innehållsbetonade tolkning kan leda, och vår egen generation, som ju år ganska, skeptisk mot allt ohejdat affektbetonat, s,5ker dårfór trånga in i musiken pi ett mera »sakligt« sått: genom. undersbkning av musikens element såsom rytm, melodi och harmoni och av de krafter som sammanfogar dem till ett organiskt helt. Aven denha metod, som får óvrigt karakteristiskt nog . mest till~m Pas på absolut musik, hade sina fbresprikare bland fbrelåsarna, och den har onekligen sina store fórstjånster, i synnerhet dl den utesluter alla måjligheter till vagt svammel om musikens »inrihåll« och i stållet kr~ver en samvetsgrann granskning av dess dyn'amiska fórlopp. Den år pålitlig och opretentibs men garanterar naturligtvis i sista hand lika litet som den andra att leda lyssnaren fram. till musikens innersta kårna; dl den år den får nårvarande dominerande och. ibland 5verskattas våldsamt: var det bra att åtminstone en kritisk råst hójdes mot den: det' var återigen Amalie Christie, och hon påpekade ~-%,,en hår faran av musikens sóriderdelande i tekniska element till fårfång fór den elernent~ra och obrutna helhetsupplevelsen. Hennes kritik var en nyttig påminnelse men dock knappast en vederlåggning.

Kvållarna var till. stbrsta delen anslagna, fór gemensamma diskussioner. Men debatterade om musikundervisningen i skolan och i radion, om det folkmusikaliska arbetet och. om musikl~rarutbildningen. ~jenom att varje gang låta diskussionen fbregas av inledningsanfbranden av representanter fbr de olika, lånderna fick man i allmenhet en rått klar bild av dessas spe Ciella situation och, kunde anstålla, j~mfbrelser. Det kanske viktigaste eller i varie fall. mest ~brinnande åmnet var musiklårarutbildningen. Det visade sig, att Danmark hår i fråga om utbildningsmójligheter och examina har ett klart fórsprång f&e de båda andra lånderna; det verkliga. målet, som år att ingen bór få meddela privatundervisning som inte infór s~aten har styrkt sin kompetens dårtill, har dock hitintills ingenstans blivit uppnått. Mycket arbete återstår alltså att góra.

Det år varken mójligt eller nbdvåndigt att referera, allt som fbrekom på det digra arbetsprogrammet. Några sårskilda sensationer eller absolut nye tånkegångar fbrekom knappast. Huvudsyftet med kongressen var att ge en bverblick bver det rådande låget, att skapa kontakter lånderna emellan och att ge impulser fór det framtida arbetet, och, i alla. dessa hånseenden kan den betraktas som lyckad. Det talas redan om liknande m,5ten under de kommande åren, och man ' vill livligt hoppas att de verkligt kommer till stånd.

Årgang 21/1946, nr. 06