Udlandets syn paa dansk musik

Udlandets syn paa dansk Musik

Nedenstaaende Artikel viser Udlandets Syn paa dansk Musik gennem Uddrag af Anmeldelser fra den udenlandske Presse og fra Fagtidsskrifter. Desværre har det kun været muligt at faa fat i engelske, amerikanske, hollandske, belgiske, svenske og norske Kritiker, men selvom Udtalelser fra Halvdelen af de del-tagende Lande mangler, giver dette Udsnit dog et yderst interessant Billede af det Indtryk, dansk Musik og Musikkultur har gjort paa de fremmede Fagfolk.

Amerika

P. Glanville-Hicks omtaler i det amerikanske Tidsskrift »Musical Courier« bl.a. de skandinaviske Komponister og siger her om Danskerne:

Fremstaaende blandt disse, virkelig fremtrædende i hele Koncertserien var de tre unge Danskere - enhver straalende og interessant paa sin ganske specielle Maade. Vagn Holmboe er den fødte Symfoniker og af anselig Styrke; hans Stil hviler paa tonal Grund, ofte mere konsonerende end dissonerende skønt ikke diatonisk. De højst originale harmoniske og melodiske Linjer giver en asymmetrisk Virkning ved at ignorere Tonalitet i almindelig Forstand som et naturligt Hvilepunkt, og ofte anvender han ganske dagligdags harmoniske Strukturer i en ny Sammenhæng med de melodiske Linjer. Hans Melodik i Symfoni Nr. 5 er begrænset og stiliseret skønt præget af et folkeligt Element. Den første Sats med sin Virkning af »harmony worn at an angle of 45« er intens, rytmisk interessant uden at være urolig. Skønt der her og der er en Forbindelse med »Sacre«'s Strawinsky, er det snarere i Metode end i Stil. Andanten, der er højst poetisk, og igen med harmonisk asymmetriske Træk, besidder lange, smukke melodiske Linjer. Ostinato-Partierne, der anvendes i en stor Del af den langsomme Sats, virker maaske lidt sløvende, eftersom en lignende Fremgangsmaade blev anvendt i den foregaaende Sats' lange Slutdel. Finalen er opmuntrende og har Karakter af Sækkepibemusik blot i umaadeligt Format.

Herman Koppel er en Komponist af en ganske anden Type. Alla Marcia, Pastorale og Gaja fra hans Blæsersekstet er neo-klassisk, idet den er munter og frisk næsten paa Jean Françaix'sk Vis. Han mangler Françaix's fint drejede formale Plan, men er meget mere varieret i Farve og rytmiske Aspekter. »Blues«-Delen i før-ste Sats med Klaver og Horn fremhævet af Oboens Indskud lokker Smilet frem, og endog Pastoralen fortsætter roligt, men dog livfuldt. Finalen synes en Smule lang i Forhold til Materialets Natur, men Vælket er charmerende og vellykket.

Under Overskriften: Partita wins Ovation, skriver Glanville-Hicks om Niels Viggo Bentzon:

Den 28-aarige Niels Viggo Bentzon spillede sit eget Klaver-Partita, som bragte ham en af Musikfestens tre eller fire Ovationer. Partitaet er et massivt og vanskeligt firesatset Værk. Det er yderst koncentreret med Hensyn til Maal og Midler, og dets perpendikulære Behandling af harmoniske og intervalmæssige Forhold fører det henimod visse af Coplands Klaverværker, medens hyppige polyrytmiske Dele, idet de gør Rytmen til en »Form«, ogsaa bringer det nærmere vor Tids amerikanske end europæiske musikalske Metoder.

Bentzon har en overordentlig fin Sporsans, naar det gælder Klaverkompositioner, og han udnytter i meget høj Grad Instrumentets Muligheder i dette Arbejde. Komponisten, som allerede er anerkendt som maaske den bedste Pianist i Danmark, vil sikkert faa internationalt Ry som Virtuos og Komponist.

England

»Times« - London - (omtaler ikke danske Værker).

Organisationen af denne Musikfest, den første, der nogensinde er blevet afholdt i Skandinavien, var yderst vellykket, og man maa gratulere de danske og svenske Sektioner af I.S.C.M. til den Standard, som øjensynlig inspirerede andre Nationer til Løfter om endnu større Anstrengelser for fremtidige Musikfester.

Denne Musikfests Standard var ikke saa høj, som den har været ved tidligere Fester; den internationale Domstol havde for Størstedelen med Rette undgaaet kendte Navne men med det Resultat, at de fleste af de opførte Værker var middelmaadige. Der var imidlertid nogle bemærkelsesværdige Undtagelser bl. a. »Sonetto di Michelangelo« for Kammerorkester af den norske Komponist Fartein Valen. Valen er øjensynlig lidet kendt endog i sit eget Land, men hans Værk viste en Originalitet, Koncentration og Følsomhed, som manglede i de andre skandinaviske Bidrag .

- senere skriver »Times«:

Elizabeth Maconchys Klarinetkoncert led, til trods for en beundringsværdig Udførelse af Solopartiet ved Frederick Thurston, under et middelmaadigt Spil af et Orkester, som øjensynligt ikke var vant til denne Slags Orkesterarbejde.

Om Udførelsen af Pizzettis »Tre composizioni corali« skriver samme Blad:

... disse blev sunget af det danske Radio-Madrigalkor under beundringsværdig Ledelse af dets Dirigent Mogens Wöldike.

...

Bortset fra nogle gæstende Kunstnere hørtes et Antal danske Solister og Ensembler under Festen, og Udførelsernes Standard som Helhed var yderst tilfredsstillende.

Holland

»Nationale Rotterdamsche Courant« ( ikke sign.) .

En Symfoni af Vagn Holmboe (Danmark) bevægede sig i en Stil af Ostinatoer og Orgelpunkter, som allerede er forældet siden den Tid, da mange Komponister krampagtigt greb efter saadanne Svømmebælter og saa troede, at de svømmede i et Hav af Inspiration.

Under Overskriften »Dansk Opera og Ballet« fortsætter »N.R.C.«:

Det kgl. Teater inviterede paa en Aften med danske Operafragmenter og Ballet. For en Hollænder var dette en saare instruktiv Oplevelse, thi det synes, som om Danmark allerede forlængst har løst Problemet om Konkurrence med det internationale Standardrepertoire. (NB. Holland har indtil nu ikke haft nogen fast Opera, men en saadan er oprettet med Begyndelse fra Efteraarssæsonen 1947. »N. R. C.s« Red.). Publikum lytter interesseret til komiske Operaer af hjemlig Oprindelse, som fængsler ved en fortræffelig Iscenesættelse og udmærket Regi. (Udtalen var saa tydelig, at vi som Udlændinge netop her i Operaen for første Gang kunde følge noget af den danske Dialog).

»Maskarade« af den danske Nestor Carl Nielsen er en Opera skrevet i umoderne Stil med fuldkommen teknisk Overlegenhed (efter en Historie af Holberg - den danske Moliere, som man plejer at udtrykke det). Det er bemærkelsesværdigt, at Komponisten viser saa fin Følelse for humoristisk og parodisk Melodik og anvender Kræfterne i sin musikalske Strøm med meget Raffinement. Det var vel værd at tænke paa en Udførelse i hollandsk Bearbejdelse, blot maatte man saa finde en ligesaa levende Regi som Poul Wiedemanns, en ligesaa perfekt komisk Bas som Einar Nørby i Tjenerens Rolle og en ligesaa fin Karaktersanger som Aage Fønns i Rollen som den bøse Fader.

...

»Saturnalia« af den unge danske Komponist Jørgen Bentzon savnede denne Følelse for afvekslende Dynamik. En Historie fra Apulejus' »Gyldne Æsel«, som altsaa udspilles paa Marci Aurelii Tid (sikken en Dekoration man havde dertil!) er ganske vist holdt i let Stil, men anrettet ved Hjælp af Salt og Peber paa en egentlig temmelig svær Basis. Stykket gør derved et noget hybridisk Indtryk. Maaske, men derom kan vi ikke dømme, ligger Fejlen allerede i Teksten: Stoikeren Marcus Aurelius og en formodet Morder, der er forvandlet til et Æsel, udgør en kontrast, som man maa forcere Humor ud af.

Balletten var »Quarrtsiluni« af Knudåge Riisager. Titlen, som er laant fra Knud Rasmussen, betegner ifølge Programmet »waiting for something to burst«. En eskimoisk Heksemester udfører i en Gruppe af sin Stamme magiske Danse lige til det øjeblik, hvor Solen for første Gang atter afløser Vinteren. Magiske Danse, det maa ikke blive til Strawinskys »Sacre« - en genopstaaende Sol; det maa ikke være som Wagners Nibelungen. Og dog er der lidt af dem begge; Strawinsky i en Musik, som næsten udelukkende bestaar af Rytmer med tilføjede orkestrale Skrig; Wagner, i Soltemaets elementære Karakter, den første Melodi som først optræder ved Slutningen. Og dog er der meget i Riisager. Efter en svag Begyndelse (kun Heksemesteren trommer, uden Orkester, og det ser altid mere virkningsfuldt ud paa Papiret end paa Scenen) kommer han med fornuftige Effekter, f.Eks. de samtidige Anvendelser af grelle Nordlysvirkninger paa Scenen, - gaar en enkelt Gang for vidt og blander alle Toner (eller omtrent alle, hvem kan høre det?) i den kromatiske Stil sammen i et drønende Fortissimo, men beholder dog et personligt Ansigt. Om Udførelsen vil vi kun sige lidt; magiske Trommedanse kræver forholdsvis lidt Teknik, - forsaavidt som de virkelig skal virke magiske. I Reglen, saadan som her, virker de bare for ensformige og for lange.

»Het Parool« - Amsterdam · sign. Guillaume Landre:

(Holmboe). Det Indtryk, denne Symfoni gjorde paa mig, var af blandet Karakter: rytmiske Grundelementer, en vis Flugt og en kraftig Stigning forblødte langsomt, men sikkert, til en Slags Ostinato, som i Længden trætter. Maaske ogsaa paa Grund af, at den orkestrale Farve i forte forblev den samme, og ved Mangel paa en stærk melodisk Linje mister man efter nogen Tid Interessen.

»Nationale Rotterdamsche Courant« (ikke sign.):

... og Partita af Niels Viggo Bentzon, et prægtigt klingende, meget vanskeligt spilleligt, men tilsvarende opbygget Stykke, som blot i en overmaade voldsomt klingende Fanfare i Slutningen bliver topsvært (topzwaar). Danmark leverede endnu et af sine mange smukke Numre med en flot Blæsersekstet af Herman D. Koppel som ved Anvendelse af en Blyant til nogle Repriser vilde blive bedre.

»Het Parool« - Amsterdam - sign. Guillaume Landre:

Resumerende kan vi konstatere, at der under denne fortræffeligt organiserede Musikfest har aabnet sig nye Perspektiver, saa at Nødvendigheden af at knytte disse internationale Bekendtskaber demonstreres tydeligt, og at den hollandske Sektion, som skal tage sig af den 22. Musikfest i 1948, bør slaa ind paa samme Vej.

»Algemeen Handelsblad« --Amsterdam -- (ikke sign.):

Danskeren Niels Viggo Bentzon gjorde sin Entre i dette Selskab med et Partita for Klaver. At han er et stort Talent, staar allerede fast, eftersom han efter Koncerten fik en Strøm af Bebrejdelser at høre om Finalen i sit Værk fra Czecken Alois Haba. Det, der staar her, er ingen Selvmodsigelse, kære Læser, thi Haba siger, som alle indviede ved, om et Stykke, som ikke interesserer ham, ikke et Ord, men naar han opdager en, som kan noget, begynder han altid at vise ham hans Fejl med en fuldkommen og uforbeholden Ærlighed. Et saadant kritisk Anfald betyder saaledes i Virkeligheden, at Karakteren sikkert ikke er af de lave. Og Bentzon fik efter min Opfattelse sandelig et og andet at høre om Finalen i sit Partita. Han løb sig en Staver i livet ved et Forsøg paa at forstørre sit Værks expansive Kraft ved Ophobninger, men i de foregaaende Dele havde vi allerede hørt saa megen god og smuk Musik, at »Partita« sikkert kan regnes til de Stykker, der slog an.

...

Af de andre opførte Værker fortjener endnu en musikalsk noget mager men udmærket Sekstet for Blæsere og Klaver af Danskeren Koppel Omtale.

»Het Vrije Volk« - Amsterdam - sign. Karel Mengelberg:

Paa denne Koncert havde fremfor alt den unge Dansker Niels Viggo Bentzon stor Sukces med sit Partita for Klaver, som han selv spillede. Denne Bentzon for-ener i sig en Urkraft med et sikkert og fint fungerende Intellekt, Musikalitet og personlig Smag. Jeg tror, at Danmark og Verden endnu har meget godt at vente fra hans Haand.

...

Et Stykke som Vagn Holmboes 5. Sym-foni er afgjort Umagen værd.

...

Det er bemærkelsesværdigt, hvorledes der i et internationalt Selskab ved Siden af en Følelse af international Samhørig-hed opstaar et helt nyt Kammeratskab mellem Hollændere. Og jeg haaber, saa-snart vi er hjemme igen, at vi hilser paa hinanden med lige saa stor Begejstring, som vi gør det her paa Kongens Nytorv.

»Het Parool« - Amsterdam - sign. Guillaume Landre:

Lad mig straks sige, at vi saa snart som muligt maa bringe »Maskarade« til Opførelse i Holland. Selvom det naturligvis ikke var muligt at følge det sjove paa Dansk, - Maskarade er en komisk Opera - saa vi alle denne første Akt med største Fornøjelse og længtes efter Resten.

...

ligesom sandelig en Toccata for to klaverer af østrigeren Anton Heiller blev fortræffelig fremført af Ebba Hansen og Bengt Johnsson med ungdommelig Bravour.

...

Sekstetten for Klaver og Blæsere af Herman D. Koppel blev ligeledes modtaget særdeles hjerteligt af Publikum. Hans Musik er venlig og charmerende og fremfor alt i Finalen fængslende i sin Rytmik, men den musikalske Opfindsomhed som Helhed syntes os temmelig pauver og syntes at bringe os saare lidt nyt. Alt i alt en Koncert, som bragte et Par Talenter frem som det absolut var Umagen værd at stifte Bekendtskab med.

»Algemeell Handelsblad« - Amsterdam - (ikke sign.):

København er Vært, og hvilken Vært! Alt og alle gjorde deres bedste for at gøre det saa behageligt som muligt for de delegerede: Musici, Komponister og Kritikere, og for samtidig at give os et Indtryk af dansk Kultur.

...

Holmboes Symfoni er udmærket sat op; rytmisk kraftig og klanglig fortræffelig. Men desværre dør alle dens Højdepunkter mere eller mindre ud i en ensformig motorisk Bevægelse, medens den vedvarende Pentatonik gør de melodiske Linjer, der ikke er altfor spændte, temmelig trættende.

...

At vi ikke kender Nielsens Opera, er en stor Skam; fortræffelig melodiøs og oven i Købet morsom Musik. Kort sagt, man kan kun beklage, at vi kun fik en Akt af denne Opera at se. Dette Værk anbefales Operaen i Amsterdam. Riisagers farverige Partitur gjorde god Fyldest, og Jørgen Bentzons Opera fængslede ligeledes saare sikkert. Vi kan kun misunde Danskerne, at de med deres tre Millioner Indbyggere er i Stand til at opbygge en selvstændig Operakultur og at holde en saadan Ballet paa Benene. Med Rette er de stolte af det, og vi hollændere kan blot holde os deres Eksempel for øje.

Belgien

Volksgazet« - Antwerpen - (ikke sign.):

Koncerten blev indledt med Symfoni Nr. 5 af den danske Komponist Vagn Holmboe under Direktion af den danske Kapelmester Lavard Friisholm. Der er ingen Tvivl om, at denne Symfoni med dens rytmiske og monumentalt plastiske første Del og dens store og tragiske Andante er et Mesterværk inden for den moderne danske Musik skønt paa ingen Maade nationalt i sit musikalske Sprog. Friisholms Direktion var udmærket, teknisk saavel som musikalsk; Symfoniens kunstneriske Alvor var betagende ligesom den sobre Stil og den højst ligevægtige, slaaende rytmiske Form.

Sverige

Morgontidningen, sign. Folke H. Törnblom:

Danmark företräddes av tre verk. Av dem föreföll Herman D. Koppels sextett för blåsinstrument och piano minst märkligt. Det var vanligt modernt kärvt och burdust, och dess sista sats snurrade lustigast men dess humor verkade knappast slitstark. Niels Viggo Bentzons Partita för piano hörde vi i Stockholm i höstas, och det nya åhörandet befäste det intryck jag då fick av det som ett verk av mycken urkraft och tyngd, ett utslag av en animalt omedelbar konst, patetisk och fryntlig på en gång. Verket tycks emellertid vittna om en konstnärlig jordmån av stor fruktbarhet, och man väntar inte utan spänning på vad som skall blomma upp därur härnäst. Vid sommarens Tivolikonserter skall en ny symfoni av honom framföras för första gången. Hur länge skall vi i Stockholm vänta på den? Det tredje danska verket var veckans allra första och åtminstone för mig största. Det var Vagn Holmboes femte symfoni. Man hörde och häpnade. Här fraträdde en nordisk kompositör som redan hunnit med fem symfonier förutom tio konserter för ett eller flera instrument och orkester, en opera, en ballet och .mycken kammarmusik. Här ljöd i ens öron ett verk, vars mollstämda mörka första sats ägde en sällsynt stark dramatisk puls var en jäsande tonbrygd som till slut sjöd upp till ett vulkaniskt intensivt utbrott och utgjorde ett vittnesbörd om svåra och pressande ofärdsår vilket inte behövde förklarande programnotisord för att förnimmas, ett verk vars andra sats ägde lika stark intensitet och personlighet, ett verk vars storhet var omisskännlig, även om dess sista sats något bröt grundstämningen i alltför starkt kontrasterande fladdrighet och gyckel. Och av denne tonsättare har vi i Stockholm hört så gott som intet!

Danskarna hade ytterligare två tillfällen att visa sin tonkonsts standard, nämligen vid en konsert i Tivoli utanför veckans program och vid en föreställning på Det Kongelige, vid vilken det gavs smakprov på dansk opera och balett. Där förekom också saker som kunde ha verkat inspirerande på upplägare av generalprogram för svenska konsertinstitutioner, bl.a. en pianokonsert av den unge Svend S. Schultz, spelad av en mycket duktig ung pianist, Elvi Henriksen. Vi har hört den i svensk radio, har Konsertföreningens programråd gjort det? Och har operachefen i Stockholm hört Carl Nielsens opera Maskarade? Åtminstone av dess första akt att döma, vilken uppfördes vid nyssnämnda föreställning på Det Kongelige, är det en Iysande kvick och charmfull operakomedi, kanske svårare att göra på det tyngre svenska språket än på det flödande lätta danska, men väl värt ett försök.

Göteborg Handels- och Sjöfartstidning. 6. Juni, sign. Gösta Nystroem:

Vi äro alltså i Carl Nielsens stad, som mottagit oss med samma yndige solfyllda smil som för i världen. Den enda sakna den man känt under dessa dagar är att Carl Nielsen icke varit närvarande. Professor Edward J. Dent, sällskapets president, säger i sitt företal til musikfestens program, att sällskapet är till för att lyssna till musik som visar nya ideer, ny teknik. Just vid en sådan musikfest borde Carl Nielsen, en av vår tids största musikaliska nydanare, varit med. Och det är förunderligt att icke något gjorts vid denna musikfest för att göra Carl Nielsens stämma hörd, trots att han icke längre lever bland oss. Just nu fanns ett tillfälle att inför denna internationella församling - utanför musikfestens ram - arrangera en hel Carl Nielsen-konsert som avslutning pa denna musikvecka. Det hade varit en ypperlig danskpropaganda och det hade framför allt givit åt skandinavisk musik och dess framtid en belysning som varit tydlig nok för alla dessa långväga sökande och intresserade festdeltagare.

...

Vi skandinaver anse naturligtvis att vi avgjort ligga främst i konkurrensen, men man blir ju litet avkyld när man får hörs deltagare yttra sig om den skandinaviska musiken som tung och trist och spekulativ, att Carl Nielsens musik i »Maskarade«, vars första akt framfördes på operaen, var ytterst ointressant och intetsägande och att t.ex. tjeckoslovaken Novak är den störste kontrapunktiker och tonsättare efter Bach etc. etc.

...

Av danskarnas bidrag blev Vagn Holmboes femte symfoni ett av de solskensbringande momenten på denna musikfest. Det var som helhet ett imponerande verk. Musikaliskt övertygande och orkestertekniskt synnerligen välberäknat. Man skulle dock önskat ett rikare rytmiskt spel i denna musik. Herman D. Koppel var kanske icke så väll representerad. Han har både en ny symfoni och en ny stråkkvartett som äro mer representativa än den nu spelade Sextetten för blåsare och piano, men detta var dock ett utsökt stycke musik, med allt av den finess och kultur som denne tonsättare i så hög grad äger. Ett danskt namn som redan har en viss klang omkring sig är Niels Viggo Bentzon. Hans mångomskrivna Partita för piano var av utomordentlig verkan. Starkt emotionell musik, genomförd med sällspord kraft i uppbyggnaden och som levde sitt glödhett intensiva liv först och främst genom en nästan fanatisk rytmisk energi. Tonsättaren förde själv fram sitt verk med en intensitet och inlevelse som tog musten både ur honom själv och publiken.

Svenska Dagbladet, 30. Maj, sign. K. Rn.:

Tonsättaren, som sålunda blev aftonens triumfator, heter Vagn Holmboe, och vad som bragte honom segern var att han i denna sin 5:e symfoni hade något väsentligt att uttrycka på ett personligt språk och i en konstnärligt fast och lödig form. Någon programförklaring till verket hade han inte bifogat, någon sadan behövdes egentligen inte heller; man kände omedelbart, genom musikens oerhörda kraft och spänning, vad det rörde sig om: inte bara en enskilds utan ett helt folks stämningar under tiden 1940-45. Möjligen skulle kunna sägas, att symfoniens sista sats - som uppenbart skulle återge befrielsens glädje - inte tycktes ha riktigt samma värdiga stil som de både föregående, men deras verkan var sa mycket intensivare, och helhetsintrycket blev i alla händelser gripande djupt.

Svenska Dagbladet, 14. Juni 1947 (Kronik), sign. Kajsa Rootzén:

Vagn Holmboes femte symfoni däremot tonade fram med en intensitet, som var omedelbart betvingande, den växte i kraft och spänning, höll en fängslad som i ett strupgrepp och efterlämnade ett intryck av att här, redan i själva startögonblicket, hade man bestämt varit med om denne musikveckas största och djupaste upplevelse. Detta intryck bestod också då det hela var över, och när danska kännare försäkrade, att Holmboe rent av skapat starkare verk än även denna sin gripande femte symfoni, fick man ytterligare skäl att undra varför en sådan tonsättare i ett nära grannland inte upmärksammas av vår främsta konsertinstitution.

...

Huruvida dansken Herman D. Koppel när och var som helst skulle kunna vinna på poäng med sin skämtsamma sextet för blåsinstrument och piano är kanske mindre säkert; nu verkade i alla händelser detta rytmiskt livfulla och kvicka underhållningsstycke som en ljuspunkt på ett för övrigt ganska slätstruket program.

...

Bland danskarna framstod vid sidan av Vagn Holmboe den tjugosexårige Niels Viggo Bentzon som den intressantaste konstnären, och hans femsatsiga Partita för piano hörde avgjort till de märkligare inslagen vid denna musikfest; med sin blanding av vertikalt och horisontalt skrivsatt är den onekligen ett starkt vittnesbörd om en originell fantasi och en ursprunglig skaparkraft, som dock behöver tyglas något stramare för att inte urarta till ren våldsamhet.

En svensk Anmelder havde følgende positive Udbytte af Musikfesten, som han lod komme til Udtryk i en Overskrift:

Programmet ved internationella musikfesten i Köpenhamn såg redan från børjan oroväckande digert ut. Men med guds hjälp och en Aalborg skulle man väl i alla fall få ned det.

Og i Teksten kan man træffe denne Karakteristik:

Man avvaktade med en viss spänning hur den torre modernisten Bentzon skulle behandla ett sådant ämne, men denna spänning slappnade redan under förspelet, och efteråt ångrede man att man inte hade följt med de delegater som i god tid avvek til Angleterre för att njuta av det danska ölet.

Curt Berg i »Dagens Nyheter«.

Dagens Nyheter, 30. Maj, sign. Curt Berg:

Dansken Vagn Holmboes femte symfoni fick ett uttförande som nog kunde ha varit klarare, men det märktes ändå att man här inte hade att göra med något dussinverk. Även hos honom fanns det spiritualitet, men av en enklare och liksom vänligare sort än Rosenbergs.

Dagens Nyheter, 3. Juni, sign. Curt Berg:

Två pianonummer omgav Prokofiev, en sonat av amerikanen Aaron Copland och en partita av dansken Niels Viggo Bentzon. Den senare har spelats i Stockholm någon gång men gått tämligen spårlöst förbi. Ett studium av noterna och åhörandet av kompositörens eget föredrag av verket visar att denna likgiltighet knappast är berättigad. Jag tror att partitan har vissa utsikter att kunna nå en plats på kringresande virtuosers program, den är synnerligen tacksam att behandla, fastän den inte tillhör dem som fängslar med någon omedelhar skönhet.

Dagens Nyheter, 7. Juni, sign. Curt Berg:

Danskarna är starkt attraherade av Carl Nielsen och måste samtidigt försöka göre sig fria från hans inflytande. Detta märks tydligt hos den tonsättargeneration som nu är medelålders. Men den börjar komma till frihet, det visade Vagn Holmboes femte symfoni, Herman D. Koppels sextett för blåsinstrument och piano, Niels Viggo Bentzons pianopartita, Svend S. Schultz andra pianokonsert och Finn Höffdings symfoniska fantasi »Det er ganske vist«, byggd pa Andersen-sagan om den lilla fjädern som kan bli til fem höns. Danmarks mest vägande insats gjordes dock vid den föreställning på Det Kongelige då man gav en akt ur Carl Nielsens opera »Maskarade« och Knudåge Riisagers grönländska balett »Quarrtsiluni« - men det förra stycket var ju ingalunda nyskrivet.

Lunds Dagblad, 2. Juni 1947, sign. Å.S.:

Som fjärde nummer fick vi höra Niels Viggo Bentzons högintressanta partita för piano i tonsättarens egen tolkning, och man måste utan vidare erkänna att Bentzon både som komponist och som utövande musiker är att räkna i världsklass. Partitan har blivit kallad en symfoni för piano, ett omdöme som man gärna med tanke på den storvulna uppläggningen, de goda ideerna och den djärva harmoniska färgläggningen instämmer i, på samma gång som man måste lovorda verket för dess sant pianistiska stil.

Sydsvenska Dagbladet, 2. Juni 1947, sign. Ingmar Bengtsson:

Det är glädjande att Danmark i år verkligen kan få tillfälle att visa världen sina musikaliska kvalifikationer, och på ett mera övertygande sätt än genom att låta det nya komponistfenomenet Niels Viggo Bentzon spela sin egen pianopartita kunde det knappast ske. Undertecknad har nu hört honom spela den fyra gånger och har för varje gång alltmera imponerats och fascinerats av dess sällsynta kraft och ursprunglighet. Bentzon har skapat detta verk utifrån sitt instrument, pianot. Klaverfakturen är ovanligt krävande, men kompositionen är inte alls virtuosmusik. Tvärtom har den i sällsynt hög grad konstnärlig »substans«, är på något obegripeligt sätt ny trots - eller tack vare? - sin fasta formgivning och kvalitet. Man kan vänta sig mycket av den mannen.

Ny Dag, sign. Sven Erik Bäck:

»Partita för piano« av Niels Viggo Bentzon (Danmark) väcker till att börja med ens stora beundran på grund av den briljanta kompositionstekniken. Men efter hand grips man oemotståndligt av spontaniteten och av det fantasimässigt storslagna i upplägningen, och man frågar sig om inte detta är nyskapelse i ordets djupare bemärkelse. Säkert är emellertid att Bentzon är ett av de verkligt stora namnen i skandinavisk musik just nu.

Svenska Dagbladet, sign. Kajsa Rootzén:

Det livligaste intrycket fick man - nu liksom ved indledningskonserten - av ett danskt verk, och den tonsättare som därmed tog hem spelet var Herman D. Koppel. Utan några påfallande djupa syften men med strålende humör hade han här vävt samman en verkligt underhållande musik, präglad av en delvis rätt ironisk fantasi och lika frisk i tonen som artistisk i avvägningen.

Stockholms-Tidningen, 2. Juni, sign. Ingemar Liljefors:

Niels Viggo Bentzon från Danmark spelade sin Partita, känd från Fylkingen i höstas, och hyllades både för sit högst personliga spel och för kompositionen, som i stil åtskilligt skiljer sig från det annars vid dessa musikfester mest hörda.

Sydsvenska Dagbladet, 30. Maj, .sign. Sten Broman:

Konserten inleddes med Holmboes Symfoni, som dirigerades av den begåvade danske dirigenten Lavard Friisholm. Förstasatsen tog priset med sin utomordentligt markanta rytmik och sitt ypperlige tematiska genomföringsarbete. Orkestern klingade förstklassigt. Både stråk-, trä-, bleck- och slagsverksgruppen gjorde briljanta, livfulla insatser, och instrumentationen var också lysande.

Kender De disse Komponister?

Aftonbladet - Stockhol - sign. G.G.:

På kvällen tog Tivoli emot hela sällskabet tillsammans med alla lördagsfirande Köpenhamnere och bjöd enbart danska toner i sitt drivbänksvarma glashus. Där bör man som bekant inte kasta alltför mycket sten och litet vänlighet kan man i stället särskilt gärna kosta på Jens Erik Torps Buffaouvertyr. En svit ur Ebbe Haneryds opera Marie Grebbe är inte särskilt up to date, men klingade betydligt mer sympatiskt än Svend Schultz' andra pianokonsert. Det avslutande stycket av Finn Hoffding kallades En liten Fjäder kan nog bli till fem höns, men kunde lika bra ha hetat Mycket väsen för ingenting.

Samme Anmelder skriver om Holmboe og Ko ppel:

Dansken Holmboe blev första dagens triumfator och när andarna efter den mera pistollösa fredagen i går samlades till nya tag, var nog Herman D. Koppels bidrag det bästa - därmed dock inte sagt att det var särskilt bra. Hans blås- och pianosextett är rytmisk för hela slanten och det kan ju vara roligt de första tio minuterna, men sen har en vanlig borgerlig musiksjäl inte mycket att hämta och det er också ungefär vad man kan säga om lördagens hela kammarkonsert.

Aftonbladet, 30. Maj 1947, sign. G.G.:

Upptakten blev dansk med Vagn Holmboes femte symfoni, en outsider som helt oartigt stal dagen från äldre och mer namnkunniga gäster. Det är en hos oss relativt obekant 38-åring, som här fångat tidens hårda melodi, men som också ger bevis för tekniskt mästerskap - han kan orkestern och har en rytm som känns

...

Första kvällans facit blev som synes rätt hyfsat, och där höjde sig som sagt särskilt Vagn Holmboes symfoni över medelmåttan. Det gjorde också i högste grad den ypperlige orkestern, som under fem olika dirigenter presterade underverk av samspel och teknisk virtuositet.

Aftonbladet, 2. Juni 1947, sign. G.G.:

Niels Viggo Bentzons Partita är en s t a r k sak i bullersam bemärkelse.

»Expressen«, 10. Juni 1947, sign. Yngve Flyckt:

Nå, de skandinaviska länderna då? Ja, en svensk iakttagare är naturligtvis inte opartisk nog för en jämförelse, i varje fall kände jag mig mycket osäker när det gällde att väga de svenska verken mot de övriga. Lättare tycktes det att värdera de danska och norska verken. Av dessa hörde två danska till dem som gjorde det starkaste intrycket under konsertveckan. Vagn Holmboes (född 1909) femte symfoni ägde en dramatisk intensitet och rytmisk fantasi som skänkte avlyssnandet en ovanlig spänning, och Niels Viggo Bentzons (född 1919) pianopartita, som tonsättaren tidigare presenteret i Stockholm, verkade ännu starkare denna gång med sin kontrastrika disposition, effektfulla dynamik och elementära fantasi.

»Expressen«, 14. Juni 1947, sign. Yngve Flyckt:

Ytterligare ett verk tecknade sig mot krigets bakgrund. Det var Vagn Holmboes femte symfoni. Om den stod bara att den hade komponerats 1945, men dess höga temperatur och piskande rytmiska nerv skvallrade om att komponerandet skett under stort tryck. Denna tydning bekräftades efteråt vid en titt i partituret; där stod: »Komponerad krigsåret 1945«.

...

Särskilt det odlande av rytmens element som utmärker Stravinskij (och även en annan ledande personlighet: Bartok), har blivit tidstypiskt. Vilken kraft rytmisk monotoni och variation kan ha för det musikaliska skeendet visade Holmboes femte symfoni, och en man som tjecken Klement Slavicky firade triumfer med en rytmisk fantasi av humörfriskt art. Holmboe är för övrigt långtifran ensam bland de yngre danska tonsättarna i detta avseende. Även Niels Viggo Bentzon, och i synnerhet Herman Koppel, röjer liknande inställning. Den senares blåsersextett avslöjade hur farlig denna väg kan vara när melodisk bärkraft saknas.

Norge

Dagbladet, 30. Maj 1947, sign. Pauline Hall:

Jeg tror ikke noe orkesterverk av Vagn Holmboe har været oppført i Norge, gjør en den forsømmelsen god igjen, vil en lære en høyt begavet komponist å kjenne. Symfonien (nr. 5) er skrevet under krigen, den er dristig i hele sin utformning, men ikke vanskelig tilgjengelig fordi stoffet eier så mye pregnans, og fordi instrumentasjonen bidrar til å gi det klarhet. Orkestret kan kanskje en enkelt gang virke noe overlesset, men som regel virker kraftudfoldelsen berettiget, komponisten forstår å spare og ødsle etter som de musikalske tankene krever det.

Verket har en besettende rytmisk puls, en uimodståelig fremdrift som tvinger en til å slå følge. Vagn Holmboe nytter orkestrets farger, han blander dem etter sitt eget hode og han behersker linjespillet uten besvær. Symfonien er horisontalt bygd - om en kan uttrykke det slik - linjespillet betyr alt. Det en savner iblant er den modulasjonsrikdommen en venter i en symfoni, den utviklingen som vanskelig kan unnvære et visst harmonisk grunnlag. Musikken hos Vagn Holmboe folder seg ikke ut som en vifte (her må jeg igjen ty til prosaiske sammenligninger!) men bygges liksom i flater over hverandre. Men verket fortjener å høres,. det interesserer og det gir en litt av hvert å tenke på. Og det er ungdom over det, et lyst syn og en musikkglede som smitter over på tilhøreren .

Dagbladet, 5. Juni, sign. Pauline Hall:

De danske pianistene som medvirket ved disse konsertene var ikke borte de heller, Ebba Hansen og Bengt Johnsson føk avbårde med ekspresfart i østerrikeren Anton Heillers humørfyldte og infernalsk vanskelige Toccata for to klaverer, og dagen etter vant Niels Viggo Bentzon en stor seier både som komponist og pianist med sin mektige Partita (opus 38). Han er en av de yngste komponisterne i Danmark og en man venter seg særlig mye av.

En må ha sjeldne pianistiske evner og - jeg hadde nær sagt never, for å kunne klare de hindere Bentzon stiller opp. Musikken hans går som skred over klaveret, men gjennom det brokede udstyret, alle de litt grove effektene og den usannsynlige opphopningen av tekniske vansker skimter en et talent i en klasse for seg og en skapende fantasi som kan komme til å gi seg verdifulle utslag. Musikken rommer ikke mange polyfone innfall, det som gir den interesse er dens utpreget sivile karakter og at den samtidig er så voldsomt uttrykksfull - en Liszt ribbet for hvert snev av romantisk tonefall i det melodiske stoff og med de tekniske kravene skrudd opp til det utrolige - noen bedre karakteristikk kan jeg i farten ikke finne - om jeg skal prøve å forklare hvordan denne musikken er.