Grammofon

ALFVÉN: Midsominarvaka. GRIEG: Sigurd Jorsalafar, orkestersvit. Cincinnatis symfoniork., dir. THOR JOHNSON. Decca LXT 2630, 1 Ungspelande skiva.

Man frågar sig inte utan en viss spånning, vad Alfvén sjålv skall såga om den fårska. inspelningen av Midsommarvaka - den fórsta som kommit på tio år, och den f órsta på lpskiva óverhuvud taget. Johnsons tempi skiljer sig nåmligen avsevårt f rån Alfvéns egna (att dåma av den icke-kommersiella, inspelning Radiotjånst gjort med tonsåttaren) . Om man skall våga tippa n~got om Alfvéns reaktion, skulle det vara att denne orkesterpalettens charm,5r knappast kan motstå den rytmiska glansen och den fabul,5st skickliga upplåggningen av partituret, som Cincinnatiorkesterns ledare svarar får. Thor Johnson (vars namn antyder skandinavisk hårstamning) har man all anledning behålla i minnet; greppet om både Griegs och Alfvéns musik antyder goda dirigentgåvor, och den 38-årige orkesterledaren har dessutom en ypperlig disciplin Óver musikerna. F,dre kriget studerade han får Weingartner, Bruno Walter och Malko, i Salzburg, och har efter kriget via Juillardskolan gjort en snabb karriår till sin nuvarande betydande position, som han tilltrådde 1946. Fórutom en osedvanligt homogen orkesterklang fåster man sig vid stråkarnas fina dynamik.

Både Griegs musik till, Bjårnsons

Sigurd Jorsalafar (tre satser) och.

Alfvéns rapsodi år får vå-Ikånda får

att kommenteras hår. Så mycket står

klart: deras popularitet kommer ytter-

ligare att befåstas genom att de nu

finns på var sin sida av en långspe-

lar.de skiva. B. P.

BEETHOVEN: Sonat Fiss-dur o Piis

78. ANDOR FOLDES, piano. Tono

A 15 8, 1 skiva

Beethovens Fiss-dursonat opus 78 år frisk som en majdag, den år 8mt lyrisk och sprudlande levnadslustig - o Ch den år hånfórande vacker. Un

der hånderna på en pianist som fårenar klassiskt jåmnmått med innerlighet och helhjå,rtad inlevelse blir den en av planolitteraturens pårlor. Kanske år det innerligheten som inte riktigt fórslår hos Andor Foldes. Hans pianistiska skicklighet verkar narmast fårkrossande. Han avverkar finalen i ett halsbrytande tempo och. åndå glasklart, men han rasar fórbi finesserna, och lyssnaren mårker dem inte. Ingen skulle med hjålp av den inspelningen kunna, få någon uppfattning om notbilden; med andra ord, Andor Foldes går inte råttvisa åt de avsikter Beethoven har f ixerat i notbilden. Men briljant, åverdådig, glån~ sande år hans inspelning, fórsåvitt det kommer an på teknik.

Klangen år levande men inte allt-

igenom stadig. A. T17.

BEETHOVEN: Sonat A-dur, opits 47 (Kreutzersonaten). ENDRE WOLF, violin, ANTOINETTE WOLF, piano. Tono, X 25 170/73, 4 skivor. Kreutzersonaten hår vål inte till. Beethovens allra yppersta violinsonater, och man kan nog misstånka, att dess popularitet något har att g5ra med det f antasieggande namnet; det syftar på violinvirtuosen Rodolphe Kreutzer, som f ick. sig sonaten tillågnad. Utan tvekan år det emellertid musik att virdera. Mellansatsen med dess variationer bårs upp av en betagande lyrik och år inte alls. så oproportionerlig ling som det bland har sagts och sonaten igenom finns det dramatiskt tacksamma kontraster, som håller intresset på spånn, om balans och temperament finns i rått blandning.

Endre och Antionette Wolf tar

ganska robust på sin u Ppgif t i den

hår inspelningen, vilken inte år helt

óvertyga'nde i mellansatsen, yttersat-

serna blir dåremot av den behand-

lingen klara i linjerna och får ett

omisskånnligt furioso i uttrycket.

Andra uppfattningar år måjliga, men

Endre och Antionette Wolf f 8r sin i

hamn, och dessutom har de tånkt och

repeterat igenom sonaten grundligt.

A. Th.

NIELS VIGGO BENTZON: Cham-

ber Concerto for il Instruments.

Ensemble, dir. LAVARD FRIIS-

HOLM. - HMV Z7036/37,

2 plader.

Kammerkoncerten for 11 instrumenter har karakter af en moderne concerto grosso, hvori de tre klaverer har sologruppens funktion overfor ripien-stemmerne klarinet, fagot to trompeter, bzs og slagtØjet: lille tromme og triangel. Den for den barokke concerto grosse karakteristiske motorik og pulserende rytmiske strØm er fremtrædende i ydersatserne, medens mellemsatsen helt hviler i en meditativ lyrisk stemning. Storformen byder altså ikke på noget for Bentzon overraskende, da han jo ofte har grebet tilbage til prxklassicismens former f. eks. med klaverværker som toccataen, op. lo, passacagliaen. op. 31, .przludium og fuga og partitaen op. 38. Det bemærkelsesværdige ligger deri, at Bentzon til stadighed kan fylde disse former med levende stof.

I intet af de tidligere værker har man. så tydeligt som her faet bevis for, hvor frugtbringende strØmningerne udefra har været for hans ud

vikling. Over vxrkets tre satser kunne der godt i rækkefølge have stået »Hommage, ~ Stravinski, - å Bartok, - ~ Hindemith» fordi disse kunstneres særegne stiltræk i dette værk så umådelig fint er sammensmeltet med den umiskendelige bentzon'ske skrivemåde.

Den instrumentale glans sxrlig fremhævet: af de to trompeter, den motorisk arbejdende rytmik og klangfantasien som basis for et pulserende polyfont spil i fØrste sats peger i retning af den på de barokke f ormer indstillede Stravinski. Linjetegningens klare udformning i fortspinnungsteknik og de store tutti-opspændinger til soloepisodernes komplekse polyfoni har brandenburger-træk fælles med f. eks. »Dumbarton. Oaks»koncerten.

Adagioens sxrprægede klangfantasi er utvivlsomt inspireret af den stemning man finder udtrykt f. eks. i den langsomme sats af Bartoks sonate for to klaverer, og ganske særligt synes »Elegien» af Bartoks Concerto at have stået som forbillede for N. V. B. Det mest slående eksempel finder man i takterne 62-72 (umiddelbart efter

det dynamiske klimax i begyndelsen af 3. pladeside), hvor det klangslør, der omgiver f agottens melankolsk f arvede melodilinje, er en parallel til begyndelsen af Bartoks Elegi. Hvor det i Concertoen er harperne, der kolorerer klangbilledet, bruger N. V. B. de tre klaverer til at skabe den »hydrauliske» atmosfære i klangen, der ofte og rammende er blevet karakteriseret som »akvarie-stemning med obligate slØrhaler». I senere værker som den 4. symfoni »Metamorphoser» og balletten »Metaphor» -bliver dette klangelement: stadig udviklet og ind,går som et særkende i hans instrumentationskunst, hvor det far en helt personlig udformning i nær tilknytning til hans farverige harmonik.

Det er ikke alene den fugerede satsbehandling, der bringer Hindemith i tankerne i finalens påny barokt prægede allegro. Også det tematiske stof i sig selv som f.eks. den sidetematiske omformning af hovedtemaet (4. pladeside) viser slægtskab, med Hindemiths skrivemåde. Disse sammenligninger bØr ikke forlede til den tro, at Bentzon imiterer andres stil; det karakteristiske er nemlig, at den påvirkning, han møder udef ra,

ikke videregives gennem hans kunst,

førend den er helt smeltet sammen

med hans egen personlighed. Det er

den, der dominerer kammerkoncerten,

som med komponisten, Georg Vasar-

kelyi og Herm. D. Kop Pel på klaver-

stemmerne har f ået en klar og ryt-

misk f ascinerende omend ikke helt

præcis udf Ørelse under Lavard Friis-

kolms direktion og med et på pla-

derne i teknisk henseende smukt

klingende resultat, bortset fra en

mindre god centrering af 2. og 3.

pladeside. (Studiepartitur: Wilhelm

Hansen, Musik Forlag, København).

f sp-

FINN HØFFD1NG: Dialoger for

obo og klarinet op. 10. - WALDEMAR WOLS-ING obo og POUL ALLIN ERICHSEN, klarinet. HMV DB 5274, 1 plade.

Humor kan være et f arligt elernent at sØge overf Ørt på musik, fordi den ofte er af begrebsmæssig natur, medens musiken aldrig i egentligste f orstand kan f & samme håndgribelige karakter. Når der ikke er tale om ren illustration til en tekst eller om' tonende lydkulisser, der henhØrer mere under teaterrekvisitter end under tonekunst, opdager man, at«rnusikens humor er en meget sjxlden og derfor kostbar vare, der blot altfor ofte forveksles med *lydbillede-effekternes surrogater. De fxrreste ved, hvor grænsen skal tr:i~kkes m ellern barokke »morsomheder» og beåndet humor, og det gælder såvel dem, der lytter, som dem, der mener sig kaldet til at være musikalske humorister.

Finn, HØffdings »Dialoger» kan lede de forvildede på rette vej. Han kerte af Carl Nielsen, at humoren i musik f Ørst blev ægte' og f ik det dybe menneskelige perspektiv, når den havde sine rødder i musikens eget væsen og ikke sØgte pointerne alene i de ydre virkninger. De »samtaler», der finder sted mellem oboen og klarinetten, er rene konversationer i toner. Det er samtalernes skiftende karakterer, der ligesom belyses indefra og derved udleverer de to »personers» væsen til smilet, hvadenten de bevæger sig indenfor dagligdags spØrgsmål, alvorlige og muntre emner, eller de begiver sig til mere dybsindige sfærer f or i nxste Øjeblik at geråde i det herligste »mundhuggeri».

Denne spøg har de to solister vide-

regivet i en storartet ny-optagelse, der må fryde enhver, som forstår at goutere en virkelig god historie - iortalt i toner naturligtvis. (Trykt: Skandinavisk Musikforlag, K-bh.)

fsp.

JØRGEN JERSILD: Trois pi~ces en concert. - FOLMER JENSEN,

klaver. HMV Z 3 5 0151, 2 plader.

JØrgen, Jersild hører ikke til de meget skrivende blandt danske komponister. Hans usædvanlige kritiske holdning overfor sine egne værker hindrer, at :kompositioner, der ikke står mål med hans kritiske krav, kommer frem for offentligheden. Det er da også karakteristisk for ham, at hans værker, hvert indenfor sin art, bxrer 'præg af en sluttethed i form og indhold, der gør det til et fxrdigt kunstnerisk produkt, som ihvertfald i det kompositorisk håndværksmæssige intet lader tilbage at Ønske. Derfor er arten af hans kunst i hvert enkelt tilfælde yderst klar, men retningen, ytringsviljen fortæller kun lidt om, hvor hans idealer bxrer hen.

Det er dog tydeligt i hans Trois Mces en cancert for !.klaver, at gallerne fra dette århundredes første halvdel og deres klarheds ånd, står som forbillede for jersild. Idéen i hans meget elegant formede klaverværk er besh-egtet med den, hvorpå Ravel bygger sin »Le tombeau de Couperin». Det er i begge tilfælde de franske clavednisters kunst, der har været inspirationskilden, uden at der dog af den grund skulle være tale om pastiche i egentligste forstand. Fænomenet er af samme art som det, vi mØder hos Stravinski i værker som f. eks. violinkoncerten. eller »Durn~ barton Oaks»-koncerten, hos Ravel som hos jersild knap 3 0 år senere (1945) er det blot den franske barok, der har afgivet mØnstret. I satser med titlerne Ta-inbourin, Romanesque - avec dix Doubles og Farandole genkender man træk fra den barokke suite, det er s& at sige clavecinisternes skrivemåde, der er overført til et nutidigt tonesprog, og transplantationen er lykkedes med meget smukt resultat, som trods lighederne med Ravel bærer et eget personligt prxg.

Folmer Jensens gengivelse dækker smukt jersilds intentioner; den er lysende klar, pi samme tid følsom i klangen og i bedste forstand virtuos i

KALLSTENIUS: Svensk- rococosvit.

Se i dir. SVEN SKóLD.

ptiman,

Radio,tjånst RA 164165, 2 skivor.

Ju mer man lår kånna olika sidor av Edvin Kallstenius sparsamma skapande ju mer imponerad blir man av den personliga profil och enhetlighet varje enskilt verk åger, samtidigt som det bår prågeln av sin upphovsman. Hans musik har inte haf t det sårskilt lått f år sig, och tonsåttaren har inte heller gjort det lått får åhåraren. Men i och. med att man vunnit kontakt, blir denna musik en kålla till ståndig fårnyelse, och man blir så småning-om klar Óver att man accepterat den i sådan grad att den ter sig omistlig. Kallstenius, har nyligen kallats,fór »krumelur». Det år mójligt att detta, ståmmer med hans person: en originell man med egna, sjålvståndiga idéer, och i så fall. år det en hedersbenåmning. Som musiker år han under alla omståndigheter en personlighet med en fórmåga att fårnya sig sjålv under ståndigt nya aspekter, utan att hans verk fórlorar sin kårva friskhet.

Uppslaget till denna rococosvit komponerad 1932 och utgiven av Gehrmans musikf5rlag) har Kallstenius hittat i »Johannes Thidstedts notbok» av 1756, skriven får 2 vio,liner, varav endast fórsta ståinman finns bevarad (i Musikaliska akademiens bibliotek). Vi f5reståller oss nu får tiden gårna rococotiden som ett internationellt skede både på musikens och andra områden, en nivelleringens tid som i vi Ss grad blir en parallell till. vår egen. Den åsikten år naturligtvis ytlig, men har vunnit en ganska omfattande burskap. Hå-r fóreligger i varje fall ett motbevis, ty något mera svenskt ån denna svit kan inte tånkas, man skulle rent av kunna infóra begreppet musikalisk »bondrococo». jag har inte sett manuskriptet, men fårmodar att Kallstenius i fbrsta. hand svarat f Br instrumentation, harmonisering och. eventuellt åven komplettering

,ar av musiken, ty den bår i h5g grad prågeln av hans kårva kraft (det linns drag hos Kallstenius som antydler en viss sjålslig fråndskap med Carl Nielsen), och. som svarar utmårkt vål mot melodikens rustika, glans. Detta år svensk miniatyrmusik av yppe . rsta slag, osentimental, melodiskt haltfull, skickligt utarbetad och . . . inte

exklusiv. B. P.

LARSSON: Musik. fór orkester * op. 40. Stockholms radioork., dir. CARL GARAGULY. HMV DB 11036/38, 3 skivor.

Ingenting år så f arligt som att sóka etikettera skapande musiker. Man kan nog så,ga, att f å svenska. tonsåttare fått lida av detta etiketteringsraseri som »mellankrigsgenerationen (Larsson, Frumerie och Wirén)

representanter i svensk musik. Må vara att begreppet hade en viss aktualitet kring mitten av 1930-talet, men sedan dess har alla. de tre tonsåttarna utvecklats långs skilda vågar och. var och. en funnit en egen, personlig stil.

I Larssons fall har omdómet t. o. m. varit till en viss skada. Ty hans stållning hos musikpubliken har låsts fast vid ett enda verk, den i sin genre utmårkta Pastoralsviten (eventuellt hos en del musikkånnare kompletterad med »F,5rklådd Gud»). Och dock f inns det många verk av denne tonsattare, som inte uppfårts i den grad de fórtjånar. Felet ligger inte i så håg grad hos publiken. Kanske kan man formulera saken så: når de svenska, orkesterf åreningarna såtter upp, verk av Lars-Erik Larsson på sina, program, tror man sig många. ganger gora tonsåttaren en tjånst genom att vålja de mest kånda. Utgångspunkten å,r oriktig. Ty Larsson ar som tonsattare av dessa verk så vålkånd hos publiken, att den såkerligen kommer att acceptera nya verk av hans hand utan att låsa. sig f ast i fórdomar mot ny musik.

Få verk kan båttre illustrera Larssons utveckling sedan Pastoralsvitens dagar ån hans Musik får orkester (komponerad 1948-5 0). Gemensamt med det tidigare verket år instrumentationens otadlighet. Men dår stannar också likheterna. Redan såttet att instrumentera har skiftat karaktår. Den glattpolerade, eleganta klangytan i Pastoralsviten har ersatts med gr8vre, mera elementår orkesterklang, som går mer på djupet i sonoritet. Också det andliga. perspektivet har djupnat, den musikaliska, frasen har stårre spånnvidd och. byggs upp óver en mer radikalt formad harmonik. Man har tidigare kunnat spåra en anknytning till. Sibelius, men fråga år, om inte Hindemith och. Honegger dock låmnat impulser, når det gåller att kontrapunktiskt (och ostinato-måssigt, vilket Larsson tycks

ha en viss f årkårlek får) bygga upp en expressiv, koncentrerad och åndå fantasifull, orkestersats.

Det tresatsiga verket skall - vill man innerligen hoppas - vinna stbrre beaktande sedan denna ypper~ liga grammofoninspelning nu utkom~ mit. Det r8r sig inte om Larssons hittills fråmsta verk, men otvivelaktigt ett av hans mest personliga. Garaguly, som har en god uppfattning av de klangliga. resurserna i ett verk av denna art, formar partituret med alla de expressiva, måjligheter stråkgruppen låmnar, och med de expansiva. tonblock blåsargruppens klangblock rymmer.

B. P.

TELEMANN: Triosonat D-dur f. flójt, viola d'amore och basso continuo. GUSTAV SCHECK, fl Sjt, EMIL SEILER, viola d'amore, FRITZ NEUMEYER, cembalo, AUGUST WENZINGER, viola da gamba. Deutsche Grammophon Archiv 4403, 1 långspelande 78varvsskiva.

M&ngskrivaren Georg Pkil,;pp Telemann (1681-1767) har hos eftervårlden f ått ett ganska. dubiåst rykte, och det synes fikst i våra dagar ha skett något som kan kallas postum vårdering av hans musikaliska kvarlåtenskap.

Hår år ingen anledning att gå in pi Telemanns enorma, produktion, men Øet f inns skål att i samband med denna inspelning hålla i minnet, att det fanns skål får Bachs samtida att i Telemann se en av sin tids storsta, musiker. Det finns ming~i_ vårdefulla verk av hans hand och. forskningen år får nårvarande sysselsatt med att dra fram dessa i ljuset.

Den fåreliggande triosonaten blir såkerligen en pos1t1v 5verraskning får de flesta, eftersom denna musik åger skónhet och. vitalitet nog att f&nga nutida óron. Fårsta satsen (adagio) ger ett vål mekaniskt intryck, trots sin vålklingande faktur, men i de tre åvriga, satserna. får tålamodet sin be 18ning genom de kå,llklara, friska melodierna och, den fångslande utarbetningen. Spelet år ypperligt, men si utgår åven namnen Scheck, Wenzinger och Neumeyer en garanti får en stilistiskt riktig och levande musikalisk gestaltning.

B. P.