För högsta möjliga effektivitet

FÖR HÖGSTA MÖJLIGA EFFEKTIVITET

NORDISKA MUSIKPEDAGOGISKA KONGRESSEN

i Stockholm 1952 börjar nu ta fasta former. Kongressen är den fjärde i ordningen. Redan 1924 samlades musikpedagoger från hela Skandinavien till utbyte och överläggningar i Köpenhamn.

På initiativ av bl. a. Ingmar Bengtsson och Herbert Rosenberg tillkom på 40-talet ett mer omfattande samarbete mellan de nordiska ländernas musikpedagogiska sammanslutningar, vilket resulterade i Interskandinavisk Musikpedagogisk Kongress i Köpenhamn 1946. Vid detta tillfälle enades man om ett fortsatt samarbete samt att regelbundet samla Nordens musikpedagoger till möte med alternerande värdskap.

1 1949 stod sålunda norrmännen som värdfolk för en med stor anslutning genomförd kongress och 1952 står Sverige i tur att organisera, som allmänt väntas, en lika glansfull och givande samvaro som de föregående arrangemangen bjöd på.

På inbjudan av Kungl. Musikaliska Akademien sammanträffade i dec. 1949 utsedda representanter för de svenska musikpedagogförbunden, varvid ett interimsarbetsutskott utsågs att planlägga arbetet för Stockholmskongressen. Efter dettas organisation och förhandlingar förelades - vid sammanträde i juni 1951 - den samlade svenska kommittén ett preliminärt programförslag, vilket därefter hänsköts resp. länders delegerade för yttrande. Ett permanent arbetsutskott valdes även och fick följande sammansättning: ordf., musikdirektör Bengt Franzén; sekr., musikdirektör Tore Lewander; kassör, tonsättaren Albert Henneberg samt ledamöterna fru Karin Eeg-Olofsson och pianisten Fritiof Kjellberg. Till adjungerande ledamot utsågs dessutom fil. lic. Ingmar Bengtsson.

För kongressprogrammets principiella godkännande samlades den 7 okt. representanter för de nordiska länderna Stockholm. Dansk Musikpedagogisk Forening representerades av vice formand Pov I Fledelius samt tonsättaren Otto Mortensen och Norske Musik Iæreres Landsforbunds talan fördes av konservatoriedirektör Tryggve Lindemann. Med Finland som icke hade möjlighet att sända representant har bestyrelsen stått i kontakt med ordf. i Musiklärarnas i Finland Förbund, Rektor Martti Hela och sekr. fil. mag. Jorma Väänänen.

Den nordiska programkommittén har enats om ett programförslag som i stor utsträckning stöder sig på de önskemål vilka såväl skriftligt som muntligt framförts efter de närmast föregående kongressema.

De svenska musikpedagogiska institutionerna och organisationerna ha för kongressens organisation och genomförande utsett ett. representantskap, bestående av ombud från Kungl. Musikaliska Akademien, Kungl. Musikhögskolan, Musikfrämjandet, Musiklärarnas Riksförbund, Musikpedagogiska Sällskapet i Göteborg, Svenska Pianolärarförbundet och Svenska Sångpedagogförbundet.

Kongressen förläggs i Stockholm under tiden 29 juni-5 juli. Förutom demonstration och pedagogisk belysning av sång-, piano-, stråk- och ensemblelitteratur, upptager programmet föreläsningar med diskussioner i aktuella och väsentliga spörsmål som med stort intresse bör omfattas av alla för musikalisk pedagogik intresserade parter.

Då underhandlingar alltjämt pågår kan ett detaljerat program ännu icke presenteras. Att kongressbesöket även bar bli en semesterupplevelse bör dock noteras.

Fullständigt prospekt kommer senare att distribueras genom de nordiska musikpedagogorganisationerna. Beställning av prospekt och förfrågningar kan också ställas direkt: NORDISK MUSIKPEDAGOGISK KONGRESS I STOCKHOLM 1952, Sekretariatet, Tyresö, Sverige.

Tore Lewander.

HERBERT ROSENBERG, DANMARK

Reaktionen imod krigsårenes lange isolation førte til ønsket om afholdelse af skandinaviske musikpædagogiske kongresser. Tanken faldt som bekendt i god jord; allerede i 1946 gennemførtes det første stævne i København. Den overvældende tilslutning viste, at de nordiske musikpxdagoger havde samme kontaktbehov som idéens ophavsmænd.

Stævnet i Oslo i 1949 sam Iede ligeledes en stor deltagerskare. Man har derfor al anledning til at regne med et godt besøk. også ved det møde i Stockholm i 1952, der skal fortsætte de to tidligere stævners arbejde. Tanken på at dette møde skal forberedes i vinterens løb frister til netop nu at spørge, hvorledes man kan sikre denne tredje kongres, et endnu heldigere forløb end det, arrangørerne af de to tidligere stævner har kunnet glæde sig over.

For at kunne lægge en arbejdsplan for den tredje kongres må man forsøge at sætte sig ind i stævnedeltagernes behov. Arbejdsplanen kompliceres. af den omstændighed, at kongressen skal tage hensyn både til den store skare af privatmusiklærere, der underviser i klaver, violin og sang, og om muligt til skolemusiklærerne. Heldigvis synes der dog at findes visse problemer, som er fælles for alle musiklærere uanset deres specielle fag. jeg remser op i tilfældig -rækkefølge og uden at gøre krav på fuldstændighed:

1) Undervisningspsykologi
2) Afspænding
3) Metodik
4) Musikteori og musikkundskab
5) Undervisningslitteratur
6) Nutidig musik
7) Organisatoriske spørgsmål
8) Samarbejde mellem privat- og skolernusiklærere.

Ad 1) Til området »undervisningspsykologi» hører problemer som indlæringsmekanismen, nodelæsning, nodeblindhed, prima vista spil, udenadlæren, pubertetsvanskeligheder og lign. Afspændingsspørgsmålet, der strengt taget er en gren af undervisningspsykologien, frembyder i sig selv se mange problemer, at det vil blive omtalt for sig selv.

Ikke et eneste af de her nævnte undervisningspsykologiske emner egner sig til behandling i foredragsform. For det første er hvert emne for sig altfor omfattende til' at kunne blive tilfredsstillende gennemgået i en forelæsning. For det andet må det anses som en kendsgerning, at hver eneste stævnedeltager har erhvervet en vis praktisk erfaring i at løse de med disse emner forbundne problemer på egen hånd, selvom løsningerne nu og da måske har været mere eller mindre fuldkomne. Det vil derfor være nødvendigt at give stævnedeltagerne lejlighed til diskussion, når undervisningspsykologiske spørgsmål sættes på kongressens program. Med andre ord: psykologiske emner bør behandles i studiekredse. Man kunne tænke sig to studiekredse, der hver i løbet af tre gange to timer behandler et eller andet psykologisk problem. Som studiekredsledere udbedes fagpsykologer, der kan arbejde hånd i hånd med en musiklærer.

Disse studiekredse ville antageligt have interesse for alle stævnedeltagere uden hensyn til deres specielle arbejdsområde.

Ad 2) Afspænding er her blevet udskilt fra de almindelige undervisningspsykologiske spørgsmål, fordi den i modsætning til disse kræver en efter hvert undervisningsfag specielt afstemt behandling. Ganske vist findes der visse generelle problemer i forbindelse med afspændingsspørgsmålet som angstreaktion, utålmodighed, koncentration, ærgerrighed, neurose m. m., der gavnligt kunne gennemgås i et eller måske to højst nødvendige, alment orienterende foredrag, der bør holdes af en psykolog. Men dersom stævnet i det hele taget skal beskæftige sig med afspænding, vil deltagerne kun kunne få praktisk udbytte af emnet, hvis det uddybes i studiekredse, der hver for sig samler pianister, violinister og sangere.

Disse studiekredse bør ikke ledes af afspændingsspecialister uden nærmere tilknytning til det instrumentale eller sanglige undervisningsarbejde, men af musikalske faglærere, da de fleste - så at sige »normale» - spændinger fremkaldes af uhensigtsmæssige reaktioner overfor de opgaver, eleverne møder på deres musikalske vej. Kun faglæreren vil derfor være i stand til at afbøde disse meget almindelige, uønskede reaktioner på en hurtig og hensigtsmæssig måde.

Studiekredsdeltagerne bør ikke blot få lejlighed til diskussion, men også til praktiske øvelser.

Et overkommeligt forslag: 2 gange 1 time alment orienterende foredrag, og derefter fire dages studiekredse for henholdsvis pianister, violinister og sangpædagoger.

Ad 3) Det ligger i sagens natur, at de under punkt 2 foreslåede studiekredse vil tangere spørgsmålet undervisningsmetodik. Ikke desmindre ville det sikkert have praktisk betydning for mange kongresdeltagere at stifte bekendtskab med særlig erfarne læreres tilrettelægning af undervisningsgangen både på begynder- og mellemstadiet. Derfor efterlyses studiekredse til behandling af metodiske spørgsmål.

Ad 4) 1 de sidste årtier er der fra forskellig side med eftertryk blevet anket over tidligere tiders golde form for specialiceret musikundervisning. Man har slået W lyd for en kombination af både klaver- og violinundervisningen samt ev. blokfløjteundervisningen med en musikalsk alment udviklende undervisning ikke blot i hørelære, men også i musikkundskab og musikteori.

Undertegnede er ikke i tvivl om, at en sådan udvidelse af undervisningsarbejdet ville være til gavn for eleverne. Indtil nu er det dog hverken lykkedes ham eller nogen af de mange kollegaer, han har drøftet spørgsmålet med, at finde en tilfredsstillende fremgangsmåde. Derfor efterlyses til næste kongres - ikke et orienterende foredrag om skønne og høje mål, men et antal demonstrationstimer, der viser hvorledes problemet kan løses i praksis, uden at enten specialundervisningen lider derunder eller den musikkundskabsmæssige og teoretiske tilbygning reduceres til tom dannelsesfacade.

Hvis en til opgaven egnet foredragsholder ikke kan findes, bør dette tages som bevis på, at en koordination af specialundervisning og kundskabsmæssig tilbygning er uigennemførlig. Det ville da være ønskeligt at drøfte problemet i en diskussionstime netop for at fastslå dets uløselighed.

Ad 5) En på praktisk erfaring bygget gennemgang af de senere års udgivelser af undervisningslitteratur, isxr fra den store verden udenfor Skandinavien, kombineret med en litteraturudstilling, er hårdt tiltrængt.

Ad 6) Et prekært emne frembyder kombinationen: musikundervisningen og'den nutidige musik. Her melder sig så mange metodiske og undervisningspsykologiske problemer, at emnet kun kan behandles i studiekredse. Det er sandsynligvis lettere at interessere eleverne for vor tids musik end at overvinde mange læreres indgroede modstand mod vor egen tids musikalske stilarter. Stævnedeltagernes eventuelle tilegnelsesvanskeligheder vil nac-ppe kunne overvindes af en for sit emne nok så begejstret foredragsholder, men - hvis overhovedet - kun af en studiekredsleder, der kan besvare spørgsmål, analysere og gentagne gange fremføre visse, til undervisning egnede moderne værker og stimulere til frugtbringende diskussioner.

Ad 7) Stævnets deltagere bør gennem korte foredrag orienteres om musikpædagógernes situation i de skandinaviske lande, således som den har udviklet sig siden Oslo-kongressen 1 1949.

Endvidere burde man forsøge at benytte stævnerne til at indlede et intimere samarbejde mellem de skandinaviske landes musiklærerorganisationer end tilfældet har været hidtil - selvfølgelig forudsat, at der både er et behov og et grundlag til stede for et sådant samarbejde.

Ad 8) Kongressen i 1946 henvendte sig såvel til privat- som til skolemusiklærere. Det vilde måske være gavnligt at forsøge også i Stockholm at trække skolemusiklærerne med ind i stævnets arbejde, således at man i fællesskab kan drøfte, hvorledes skole- og privatundervisning kan hjælpe hinanden.

De her flygtigt skitserede forslag til et kongres program levner ikke megen plads til foredrag nxppe til skade for stævnet. Man må gøre sig klart, at deltagelsen i mødearrangementer for de fleste stævnedeltageres vedkommende er forbundet med betydelige omkostninger. Derfor bør den næste kongres arrangeres på en sådan måde, at deltagerne på deres hjemrejse foruden behagelige minder om et hyggeligt samvær har en rig beholdning af forøget kundskab i deres bagage, kundskab, der kan omsættes i praktisk kunnen. Dette mål vil lettest kunne opnås gennem det intensive arbejde, som studiekredse fører med sig.

Det synes mig, at foredrag bør begrærises ikke blot til emner, der egner sig til foredragsmæssig behandling, men også til foredragsholdere, der rent teknisk er i stand til at forelæse for en større forsamling.

Ved valg af foredragsholdere og studiekredsledere burde man undgå visse fejl, der blev begået både i København og i Oslo. Især burde man ikke for tredje gang lade sig friste til at indbyde foredragsholdere, fordi man synes at skylde dem personlige hensyn.

Stævneledelsen har kun et hensyn at tage: Kongresdeltagernes tarv.

MILDRED SELMER, NORGE

En skjønnere ramme om arbeid og fest enn Stockholm i sommerskrud kan ingen ønske seg. På denne siden Kjølen har vi forlengst begynt å tenke på neste sommetferie med henblikk, på 3. internordiske musikkpedagogiske, kongress som svenskene er innbydere til.

Sammenlignet med debyen i Danmark i 1946 og var egen innsats i 1949 er oppgaven på samme tid lettere og mere krevende. Lettere fordi en har samlet erfaringer på de to tidligere kongresser, vanskeligere fordi kravene vokser.

A få spørsmålene ventilert slik det skjer i dette tidskrifts første nummer er det beste kriterium på samnordisk ånd, og en forhåndsdiskusjon kan muligens bøte noe på den mangel på samtaletid. vi led under på tidligere kongresser. Ved gjennemlesning av det svenske programforslag slår det meg at vi allerede i Oslo mens vi enda var samlet, burde ha utarbeidet vel overveide forslag for neste kongress. De forslag som fremkom virket delvis improvisert.

Våre fire land arbeider under forskjellige forhold. Økonomi, anlegg og interesser spiller inn. Vi reiser til kongressene for å lære av hverandre, men også for å studere det nye miljø, vi kommer til på bredest mulig grunnlag. Det land som står som innbyder bør derfor forsøke å finne frem til sin egen styrke, for å gi det beste av seg selv og vise sin egenart.

Her i Norge tror jeg nokk klavérundervisningen er den beste av våre musikkpedagogiske disipliner, likesom jeg kan anføre at musikklærerorganisasjonene er vel utbygd.

Allerede i skoledagene fikk jeg lære at sang og Sverige hørte sammen. Jeg hadde den lykke å ha O.A. Grøndahl. til sanglærer. Han var en betydelig musiker og et fint menneske, og en av hans yndlingssentenser var: reis til Sverige og lær å synge! Med halvt svensk avstamning og et par års svensk skolegang i ryggen syntes jeg med barnlig stolthet at jeg hadde part i saken. jeg mener i all f all det er en læresetning som har gyldighet den dag i dag, og derfor bør sangen være kjernen i programmene ved Stockholmskongressen. Komitéen har kanskie vært inne på samme tanke når den har gitt korsangen en så dominerende plass. Vel står korsangen høyt i Sverige, men den post i forslagene som her interesserer mest er saktens Mogens Wøldike som instruktør. De ferreste av oss pedagoger, iallfall for Norges vedkommende, har med kor å gjøre. Noen få av oss er korledere, noen er kanskje instruktører, og skulde jeg personlig velge et emne i forbindelse med kor måtte det være en behandling av kormedlemmenes utdannelse, hvad der kan gjøres for å perfeksjonere dem, kort sagt, den pedagogiske siden av saken. Korlitteratur, dirigentens utdannelse og kvalifikasjoner hører så vidt jeg kan se inn under et annet forum enn det musikkpedagogiske. Skolekor må jo sortere under skolemusikkundervisningen og kan behandles under denne post.

Sveriges store styrke og største irinsats, ikke bare interskandinavisk, men internasjonalt, må vel sies å være på operaens område. Med en viss rett kunde en kalde Stockholmsoperaen for lille Metropolitan når en tar i betraktning alle de svenske operasangere som år om annet får dra den xrefulle- vei over havet. For dette operafattige land vilde det bety meget å få lærdom, impulser og oplevelser ved at det blev lagt hovedvekt på temaet opera med alle de fag som knytter seg til dette vidtspennende felt innen. sangpedagogikken. I denne forbindelse vilde det være av interesse å få belyst hvilken utdannelse der kreves av en sanger ved siden av selve sangstudiet, altså stemmeplasering og det som sorterer direkte under sangpedagogen, for nå opp i forreste rekker, som sanger og pedagog.

Våre unge sangstuderende har små sjanser for å oppleve det virkelig store fra en operascene her. Sjeldne gjestespill, som i senere år av Stockholmsoperaen og Benjamin Britten, er oaser i ørkenen. Operapartier inngår jo sorri ledd i enhver sangundervisning, og elevene arbeider oftest uten å ane hvordan verkene tar seg ut fra en scene, ofte uten kjenskap til hele librettoen. Vi pedagoger som skal lede dem, enten det gjelder sanglærere, repetitører eller instruktører, må øse av tidligere erfaringer eller reise utenlands i våre ferier for å kunne levendegjøre stoffet for dem. Selv har jeg flere ganger opplevet mindeverdige uker i Stockholm i første halvpart av August måned. Det er en deilig tid for opera når alle sangerne kommer styrket hjem fra sommerferie.

For kongressdeltagerne mener jeg også det vilde være en fordel å komme uthvilt til kongressen i steden for å reise direkte fra arbeidet. jeg vil derfor foreslå datoen flyttet til første halvpart av Aug., og at operasaken, får den plass den fortjener, særlig da den overhodet ikke er behandlet på tidligere kongresser og det blir 9, kanskje 12 år til vi neste gang samles i Stockholm.

Ved første øyekast kan det se ut som om dette kravet kullkaster hele det. programforslag som den svenske komitéen har fremsatt. Ser man nærmere på disposisjonen av tiden oppdager man imidlertid snart at det ikke er tilfelle. Timeplanen byr nemlig kun på 7 emner for foredrag fordelt på 7 svenske foredragsholdere som tilsammen disponerer ca. 8,5 time. Dertil kommer en »rundabordkonferens» med f lere innledere ca. 1, 5 time, så v, kan si 10 timer på foredrag. Til diskusjoner er der beregnet ca. 7,5 time pluss en reserve på 4,5 time, det gir 12 timer. Den ubetinget største posten er musikkgjennemgåelser, rene litteraturgjennemgåelser, det opplyses riktignokk, »med pedagogiske kommentarer», men dog - 15,5 time! Dertil kommer to soaréer med nordisk program på tilsammen 3 timer. Det blir sammenlagt mellem 18 og 19 timers musikkdemonstrasjoner med hovedvekt på korlitteratur. jeg synes det er å gå fra den ene ytterlighet til den andre. En musikkdemonstrasjon. for modne mennesker star og falder med den som gir den. Jeg tviler ikke på vare svenske kollegers kresne og gode smak, og jeg er overbevist om at hvert eneste foredrag er av høyeste klasse. Men å holde interessen fangen gjennern 18 timer på en uke med musikkdemonstrasjoner tror jeg er vanskelig og nokså unødig. En kan uten betenkning frigjøre noe av denne kostbare tid til fordel for opera og tilhørende fag, og særlig for Norges vedkommende kan jeg ikke inntrengende nokk henstille til den svenske komitéen å ta hensyn til dette alvorlige ønsket.

Jeg er med vilje kommet med mine innvendninger først fordi dette emne ligger oss så sterkt På hjerte og fordi jeg tror det har så stor betydning for vår ungdom og for operasaken, hos oss i det hele tatt. Hvis jeg har virket noe kategorisk i mitt krav betyr det ikke at vi ikke f inner mange ting å glede oss over i det tilsendte forslag. jeg vil først og fremst gi komitéen honnør for den lykkelige løsning med hensyn til arbeidstid, samtaletid og fritid. Alle dubleringer ur unngått, vi kan komme igiennern programmet uten å overanstrenge oss, og den som vil eller bør kan nå å f å med seg alle poster. Ettermiddag og af ten byr på fristende arrangementer i og utenfor Stockholm, vi finner tid til å f lanere på strandpromenadene og følge spillet i Mälarens glitrende bølger, og har vi valuta finner vi nokk veien til NK og Kungsgatans o! så kostbare fristelser. Men tilbake til arbeidet jeg synes det er riktig å legge hovedvekt på viderekommen undervisning slik det er gjort denne gang. På begynnerundervisningens område tror jeg vi for tiden ikke har store hemmeligheter for hverandre. Samtidig er vi glad for å få en god orientering på det felt hvor vi ligger etter når det gjelder barns musikoppdragelse, nemlig skolemusikkundervisningen.

Så vil jeg ønske komitéen held og lykke med det fortsatte arbeide, og med 'et lite sidesprang vil jeg ønske dette tidskrift en lang og god fremtid. Sin eksistensberettigelse viser det allerede i og med. disse innlegg om kommende kongress, og jeg kan ikke Ønske det noe bedre enn å bidra til å utviske grensene mellem våre tre land.

BENGT FRANZEN, SVERIGE

När man är ung musikpedagog och nyss har börjat arbeta inom sitt yrke, ser man gärna fram mot fackkongresser, i all synnerhet om de anordnas på utländsk mark, med spända förväntningar. Men om man har hoppats att kunna lämna kongressen med ett helt nytt grepp om sina egna pedagogiska problem, blir man ofta besviken. Man har nog fått en hel del nya idéer, som tillsammans med miljöbytet, en stärkt känsla av att tillhöra en kår och nya personliga kontakter gör det hela på ett sätt givande, men de väsentliga frågorna är fortfarande obesvarade. Och så kan det bli, när man blir äldre, att man i stället väntar sig för litet och inriktar sig därefter. Man far till kongressen för att ta emot det som finns, men hoppas inte på så mycket. Den tidigare så stimulerande erfarenheten, att även de stora namnen inom facket dras med samma elementära problem som en själv, har alstrat en resignerad inställning.

Men det är lika tokigt med en sådan attityd som med en alltför förväntansfull. En kongress blir vad deltagarna själva gör den till, inte bara vad föredragshållarna kan ge. Ett givande måste till från alla. Men det går i sådana sammanhang inte bara att osovrat ge av sin egen erfarenhet vid diskussionerna. Problemen måste från början vara övertänkta, så att tiden inte upptas av att diskutera sig fram till vad man verkligen vill diskutera. Och det är för att ge en impuls till en förberedande utsovring av nagra viktiga frågeställningar, som denna artikel kommit till.

1) Det är gott och väl, att man kongressar och träffas, men under mellantiden händer det för litet. Ett kontinuerligt samarbete, helst i form av en internordisk kommitté med bestämda uppgifter, borde kunna göra mycken nytta. Den skulle kunna verka som rådgivningscentral och förmedlare av nyare och äldre värdefull pedagogisk litteratur och undervisningsmateriel, den och dess medlemmar skulle kunna tjäna som kontaktförmedlare även i andra sammanhang, t. ex. mellan ländernas olika pedagogförbund, och den skulle som sin uppgift- ha: att förbereda kommande musikpedagogiska kongresser.

2) På 1952 års kongress kunde gärna diskuteras förhållandet mellan skolmusiklärarna och privatpedagogerna. Att båda gruppernas arbete måste räknas höra till vad som bör behandlas vid kongressen är väl självfallet, även om det i Stockholm numera finns en musikpedagogisk- examen, avsedd främst for privatlärare, och en för skolan avsedd musiklärareexa-men. Gränserna mellan de båda grupperna är nu inte i Sverige så skarp som tidigare, dels' genom att skolorna alltmer engagerar privatlärare för instrumentalundervisningen, dels genom att många av dessa anställas i de kommunala musikskolorna, som arbetar i anknytning till eller som en fortsättning på de vanliga skolornas musikundervisning. Det naturliga är ju också, att skolans musikundervisning för de musikbegåvade eleverna får sin naturliga fortsättning i studier hos privatlärare. Det betyder å ena sidan, att de fria musikpedagogerna bör känna till, vad skolan gör, och att å andra sidan skolmusikläraren måste ha kontakt med de pedagoger utanför skolan, som har hand om en del av hans elever. Båda parter bör samarbeta t. ex. i fråga om studielitteratur, ett område, där det ofta rått en högfärdig och kompromissovillig isolationism.

I detta sammanhang bör också nämnas, att det behövs ett ökat samarbete mellan skol- och amatörmusik. Här kan mycket göras redan omedelbart. Uppvisningstvånget i skolorna borde bort. Det har varit ett av hindren för att i skolorkestrarna ta med utomstående, intresserade amatörer. Gjordes detta allmänt, inte skulle väl skolan förlora på det. Orkestrarna skulle bli bättre och ge de deltagande eleverna mer. Men då borde det också finnas en liten nybörjarensemble som förskola till den riktiga orkestern vid skolan.

3) De fyra nordiska länderna utgör ju, åtminstone i detta sammanhang, en språklig enhet. Det motiverar, att frågan om terminologi tas upp till behandling. Det finns flera fall, där språkbruket vacklar. jag tänker härvidlag inte på frågan om hur man vid relativ solmisering skall beteckna grundtonen, ty där får vi resignera, utan om en sådan sak som t. ex. takt och rytm. I Herbert Rosenbergs bok »Konsten att förstå musik» talas om »taktrytmen», medan i en nyutkommen bok av norrmannen jon Medböe det för stort sett samma sak användes ordet »metrik».

4) Psykologien är en ung vetenskap och dess underavdelning musikpsykologien är fortfarande huvudsakligen sysselsatt med de primära frågor, som hör till en vetenskaps grundforskning. Det finns dock knappast någon anledning att förmoda att kommande undersökningar skall medföra några omvälvningar inom musikmetodiken, eftersom generationers läro-erfarenhet representerar ett vidlyftigt ehuru icke systematiskt ordnat undersökningsmaterial och en intensiv bearbetning därav. Men nutidens ökade krav pa musikpedagogernas effektivitet har gjort dem intresserade av att från musikpsykologien få bekräftelse på viktiga principer och hjälp med détaljproblem. En översikt över vetenskapsgrenens nuvarande ståndpunkt är dock svår -att få på grund av att en mängd viktiga undersökningar är publicerade i svåråtkomliga tidskrifter. 1952 års musikpedagogiska kongress hoppas kunna bjuda på en översikt över aktuell litteratur i ämnet samt en mera ingående behandling av en intressant detalj, nämligen frågan om notblindbet.

5. Ett pedagogiskt problem av stor betydelse är frågan facku Ppdel-ning eller syntesämnen. Först och främst gäller det sambandet mellan teori och praktisk musikutövning. Den där tänkta kommittén borde ge impuls till utgivandet av en handbok, som under ett antal rubriker, som avser de vanligaste teoretiska momenten, ger anvisning på lämpliga verk, som illustrerar dessa. Verken kunde ordnas efter svårighetsgrad, och dessutom skulle vid varje moment ges en redogörelse för deras karaktär, och historiska uppkomst. En svår bok att skriva, men den skulle kunna bli intressant och nyttig. Även för terminologien.

Under denna punkt vore mycket att tillägga. Ett intimare sammanhang mellan undervisningen i kontrapunkt och harmonilära är ett gammalt önskemål, och det har förverkligats på många håll. I Sverige finns ett stort intresse för denna fråga. Även utförandet av musik borde kunna bli mindre uppdelat i fack än det är nu, bli mångsidigare för varje elev. Försök att lära eleverna spela flera instrument och sedan musicera i ensembler har redan gjorts. Renässansens och barockens musik är både medel och mål, och även nykomponerad »hemmusik» kommer till användning. Här borde skola och privatundervisning tävla om att pröva dessa nya vägar.

6. Detta sista blir en metod att närma ungdomen till den musik, som skrivs i våra dagar. I sista hand är dock detta problem en fråga om pedagogernas egen inställning. Det räcker inte med att sätta Bartoks Mikrokosmos eller For Children i händerna på lämpliga och villiga elever och därmed tro sig vara up to date, utan om en inlevelse i våra nutida tonsättares. situation, eller rättare sagt en personlig upplevelse av, att hur underbar än den musik är som skrivits av klassicismens och romantikens mästare, och även om man har i eget komponerande tidigare gått i deras fotspår, så står man nu inte längre ut med att höra egna eller andras svaga återklangmusik. Då först kan man på allvar söka finna sig tillrätta i samtidens musik och skola öra och intuition för att avböja och tillägna sig. Men sedan återstår metoder och litteratur för att vänja eleverna vid att i den moderna musikens ofta komplicerade struktur kunna upptäcka och uppleva de verksamma elementära musikaliska krafterna.

Dessa frågor är av sådan betydelse, att 1952 års musikpedagogiska kongress kommer att särskilt inrikta sig på de två senaste decenniernas musikproduktion.

7) Ett debattämne, som borde kunna ge snara resultat är »Pedagogen och tonsättaren». Yrkestonsättarna borde verkligen intressera sig mera för att skriva för ungdom och amatörer. Särskilt skolmusiken har där blivit alltför litet uppmärksammad. Vi har en skriande brist på moderna visor, som kunde ge omväxling, förmedla något av den moderna musikens karaktär, ge eleverna en känsla av att syssla med något aktuellt och göra dem bekanta med namnen på de främsta inhemska tonsättarna, en bekantskap, som skulle underlätta kontakten mellan ungdomen och dessa tonsättares större verk. Vi har också brist på nyheter för manskör och blandad kör. Nog skrivs det en hel del av våra tonsättare, men det blir ofta för svårt. Det måste finnas möjligheter att skriva enkelt, även om man lämnar den traditionella stilen. Här har dock körerna sig själva att skylla i stor utsträckning. jag vet själv, hur svårt det är att få en kör med traditioner att bara släppa på fyrstämmigheten. En stelnad uppfattning om vad som är konstnärligt är ofta ett stort hinder för ett upptagande av nya idéer. Detta betyder inte, att vi skall bannlysa den traditionella körlitteraturen, bara att inmalningsprocenten av nytt måste bli större.

Tänk vilket mål att arbeta för: att lära eleverna förstå och finna glädje i modern musik. Ett ännu större mål vore att låta ungdomarna finna sin egen musik och sin egen form av musicerande, att hjälpa dem att komma dithän, att de säger: »Detta är musik, som vi gillar, högt och rent, detta vill vi spela och sjunga». Men då kanske man har hamnat i jazz? ja, om intresset är äkta, så låt det vara, och är det äkta, så måste det vidga sig så småningom. Men då uppenbarar sig ett annat mål, att skola elevernas smak, att göra dem mottagliga för allt större områden av musiklitteraturen. Och hinsides dessa fjärrmål ligger ett närmål, som också är medel, nämligen att ge dem teknisk skicklighet. Men när man tänker över undervisningens mål av olika ordning, kommer man snart till den punkt, då vi besinnar, att vi inte bara påverkar eleverna musikaliskt utan också mänskligt. Det personliga momentet i förhållandet lärare-elev är särskilt betydelsefullt i detta undervisningsfack, efter som musiken är så starkt känslolad dad och elevernas kärlek till musiken lätt ger hans inställning till läraren ett drag av dyrkan. Även om det i detta hänseendet kan vara mycket olika för olika elever, så kvarstår dock det faktum, att musikpedagogema aldrig kan undandra sig det ansvar som nu vilar på alla lärare. Och det ansvaret är helt enkelt enormt. Vi skall inte mindre än lära ungdomen leva. Mycket av det som hem, kyrka och allmän sedvänja förut gav, nämligen uppföranderegler och värderingar, med andra ord, livsstilen, det skall nu pedagogerna ge. David Katz skriver i sin uppsats »Pedagogikens kris» (Nya psykologiska strövtåg) : »Bakgrunden till den pedagogiska diskussionen just nu är ingenting annat än kampen om livsformien (kurs. här). Allt annat anser jag vara av mindre vikt». Och han fortsätter längre ner: »Vad vi behöver är säkra bedömningsgrunder för vårt liv samt en klart formulerad livsfilosofi. Goda kunskaper är inte oviktiga, men viktigare är vad vi tror på och håller för gott och ont». Inför detta problem har inte musikpedagogen rätt att dra sig tillbaka i något estetiskt-konstnärligt elfenbenstorn.

Bengt Franzén.