Ny nordisk pianomusik

NY NORDISK PIANOMUSIK

AV ALF THOOR

Den moderna musikens mest svårlåsta kontaktproblem år en fråga inte mellan ~onsåttare och lyssnare utan mellan tonsåttare och musiker. Under lång tid har de tekniska kraven på exekutåren stållts mycket hdgt. Vi har kommit dithån, att åtskilligt av det vårdefullaste som komponeras får orkester, kammarensembler eller solister bara kan bemåstras av de tekniskt mest durkdrivna. De flesta. åven bland dem som någorlunda vål trakterar ett instrument år hånvisade till att móta musiken som lyssnare. Den aktiva kontakten via noterna år de avstångda, ifrån, och dårigenom. blir får dem den moderna musikens uttrycksmedel onódigt fråmmande och abstrakta.

Men det år en generell, bild. I verkligheten har under årens lopp en hel del gjor~s får att slå bryggor mellan det moderna, musikskapandet och den musicerande amatåren, i synnerhet den pianospelande; det kunde får åvrigt vara vårt sin Óversikt, till tjårist får positivt instållda men villrådiga pedagoger och likasinnade pianoamatarer.

Frågan år inte så enkel. Det råcker inte med att derina amatbrmusik bjuder måttliga, exekveringssvårigheter; den måste också ha sitt musikaliska vårde, hålla, att arbeta, med, och den b5r vara representativ får sin upphovsman. Bestållningskompositioner, tilllagade på en fórmiddag, år vi inte mycket betjånta med, de lår inte i -långden åka. den presumtive konsumentens aktning eller fórståelse får vare sig tonsåttaren eller den konst han representerar. Som ett ideal står Bartóks Mikrokosmos, som ju också år på våg att bli smått klassisk.

På våra breddgrader har de modernistintresserade piarioarnatårerna under sista, året att anteckna, tv& f5rnåmliga initiativ på deras intresseområden, två utgåvor av pianostycken, dår man såkt fórena musikalisk kvalitet med teknisk óverkomlighet. Den fórsta har det kanske något vål skarpkryddade namnet Pepparrot (Nordiska. Musikfórlaget, kr. 12.-), och får uppslag och redigering svarar den kånda pedagogen Birgitta Nordenfelt. Som då kunde våritas har också upplåggningen haft pedagogiska syften. Sju samtida nordiska, tonsåttare har bidragit med kompositioner, som bestållts direkt får åndamålet, och eftersom tonsåttarna representerar vitt skilda stilarter har också håftet blivit omvåxlande och fullt av åverraskningar. Dår firins Knudåge Riisager med ett par stycken i fredligt vålklingande manér, och dår år Finn HØffding, som gårna. leker med rytmiska. och polytonala. poånger. Men dir bredvid står också modernistiskt avancerade nummer som Ingvar Lidholms Klaverstycke från 1949, ett gott exempel på deklamatorisk- patetisk expressionism, eller Sven-Erik Båcks

Expansiva preludier, varav tyvårr endast två kommit med; det tredje ansågs får svårt.

Svårighetsgraden våxlar kraftigt, och man mårker att tonsåttarna inte alltid har haft lått att tekniskt disciplinera sin utformning. Karl-Birger* Blomdahl t. ex. bórjar sin charmfulla lilla variationscykel enkelt men rycks småningom in i en rått komplicerad rytmik, vilken nog kommer att reta en och annan som med glada fórhoppningar spelat igenom, den fårsta sidan. Det hade nog varit lyckligt, om man hade fått något mer med av tekniskt samma typ som Sven-Erik Båcks fårsta preludium, som i sin okonstlade koralsats får något av visionens andlósa immateriella skånhet; dår fårerias det erikla och det sublima, och i en faktur, som åven de fóga fórsigkomna kan finna. tillgånglig.

En som har lyckats låsa den svåra uppgiften att kompromissa med det tekniska utan att kompromissa med det musikaliska. år Harald Sæverud. Hans båda sonatiner i »Pepparrot» år små måsterverk, kristallklara i stilen och mogna i formen.

Sæveruds två sonatiner ingår i en serie på sex stycken, betecknad med -opusnumret 30. Två andra ur samma serie finns med i ett till innehåll och utstyrsel, praktfullt band från Gehrmans fórlag, Ny nor,disk klavermusik (håft. kr. 18.-, inb. kr. 32.-). Å.ven denna samling innehåller huvudsakligen verk, som komponerats på »bestållning» av utgivaren, men hår har inte huvudåndamålet varit pedagogiskt. »Ny nordisk pianomusik» har på intet sått tycke av spelbok får elever, det år utan all didaktisk syftning 13 moderna icke-virtuosa, pianosonatiner av kånda tonsåttare. Redan en uppråkning av de medverkande tonsåttarna. bår imponera: Knudåge Riisager, Finn HØffding, Niels Viggo Bentzon, Selim Palmgren, Erik Bergman, Harald Sæverud, Hilding Rosenberg, Dag Wirén, Lars-Erik Larsson, Gunnar de Frumerie, Erland von Koch och Ingvar Lidholm. Varje tonsåttare presenteras med portrått, kort biografi, eget »programuttalande» och'handstilsprov i faksimile, vilket naturligtvis ger den 140-sidiga volymen ett h6gst exklusivt utseende.

Att vålja ur ddta rika- material faller sig inte alldeles lått, och får en anmålan heller inte nódvåndigt. Dår firin~ musik får många smakriktningar, och tjusningen med musikaliska samlingsband består vål till, en del i att leta sig fram och småningom s5ka ut vad man sjålv finner vårdefullast. Får egen del måste jag bekånria, att åven i detta sammanhang Harald Sæveruds sonatiner framstått inte bara som originell musik,'utan som kleinkunst av ådlaste mårke.

Men oavsett personliga. vårderingar kvarstår ett faktum: Ny nordisk- klaverm-usik år mer ån en aktuellt intressant defilering med moderna pianoverk, det år en antologi av bestående vårde.