Dagens musik i norden IV

Dagens musik i Norden IV

SVERIGE

PER-ANDERS HELLQUIST

Pulsen är snabb

Att tå pulsen på svenskt musikliv just nu är en procedur med stora risker for felslut. Pulsen är snabb och hård. Tyder detta på ett febertilstånd eller är det bare en f öl j d av det snabba tempot och den stora entusiasmen?

Några notiser f ran 1961-62: Tre rejäla skandalkonserter i Fylkingen. Back skriver ny opera. Elektroniskt konserthus i Stockholm? György Ligeti gastprofessor vid Musikhögskolan. Skarpt konkurrens mellan Samtida Musik och Fylkingen. Livaktig modernistisk kammarmusikverksamhet även i Göteborg, Malmö, Uppsala och fiera svenska stader. Nutida Musik presenterar talkörskompositioner. Fem musiktidskrifter sysslar alla mer eller mindre med ny musik. Blomdahl skriver ny opera. Heta gral: behovs elektronmusikstudio?, räcker tonsättarstipendierna?, vad gor vi för den svenska musikens utlandspropaganda?, vad menar Paik?, vad menar Bo Nilsson?

Under allt detta en ström av nya kompositioner av betydande format - från Rosenberg, von Koch, Hambraeus, Nystroem, Anderberg, Larsson, Karkoff, Welin... Många glömda, av utrymmesskäl.

Denna uppräkning forefaller antagligen kaotisk och den vill förefalla kaotisk av det enkla skälet att förhallandena är tämligen kaotiska.

Här utövas t. ex. kammarmusik på snart nog tusen fronter (leve kammarmusiken!) men i detta land med 8 miljoner innevånare finns ingen kammaroperascen, ingen operastudio, ingen möjlighet för icke-etablerade tonsättare att pröva operan som uttrycksmedel.

Här informeras vi genom en unik och föredömlig verksamhet i radio, Ñutida Musik och andra konsertgivande organisationer om radikal ny musik i Tyskland, Frankrike, Italien och Polen. Men knappt en ton av ny amerikansk eller engelsk musik, inte en vanlig blick mot de nordiska grannländerna. (Den som finner detta vara en orättvis generalisering må förlata. De ynkliga forhållanden inom det nordiska musikutbytet, som jag pekade på i en artikel i tidskriften Nutida Musik infor nordiska musikdagarna I960, har tyvärr inte förändrats till det battre.)

Här sker vaktavlösning på kompositionsprofessorposten vid Musikhögskolan och knappt har den nye professorn (Karl-Birger Blomdahl) kunnat bor j a »modernisera« undervisningen forran det ropas att han är gammalmodig.

Här betonar alla behovet av en svensk studio för elektronisk musik och så står Fylkingens studio i ABF-huset i Stockholm obrukbar på grund av otillräckliga utrustningsanslag.

Det saknas sannerligen inte motsägelser och paradoxer i detta brinnande intensiva svenska musikliv. (Att jag just i det här sammanhanget, infor 1962 års nordiska musikdagar, satter likhetsstecken mellan musikliv och verksamhet med ny musik, behöver väl inte närmare motiveras).

Mycket av det som här nämts är kanske »missforhållanden« som kunde tydas som hälsotecken. Konkurrens - stilistisk såval som organisatorisk - bor finnas i ett dynamiskt musikliv. Ensidighet i programsättningen kan vara uttryck för en väl utbildad personlig smak (men man har nog oftare anledning att tro på fantasilöshet och dålig repertoarkännedom och, då det galler orkesterföreningarna, slapphet infor gastartisters schematiska programforslag). Opera är för unga svenska tonsättare inte bara ett uppförandeproblem utan också ett librettoproblem - ideligen betonas att det saknas lämpliga texter och att det aldrig tas några initiativ för att råda bot på detta(1). Elektronstudiofrågan kan väl kanske dra någon enstaka fordel av att mogna långsamt och det är troligt att det djärvt föreslagna elektroniska konserthuset med tillhörande studio på lang sikt är ett fruktbarare uppslag an den rätt lokalt verksamma ABF-studion i Stockholm (det bor dock observeras att båda dessa initiativ kommer f ran ett och samma hall: Fylkingen och dess teorigrupp).

Men i stort sett ger nog modernistiskt svenskt musikliv av i dag rätt mycket intryck av ett guldgrävarläger, dar var och en vaktar sin blygsamma egendom med revolvern löst i bältet. Guldet från stat och kommun är inte nog för att helt tillfredsställa alla skiida anspråk och standpunkter.

Mycket schematiskt kunde man hävda att den moderata musikmodernismen i Sverige i dag företräds å ena sidan av tonsättarförening och Samtida Musik, å den andra av de större opera- och konsertföreningarna och en rad enskilda musiker. Den svenska 40-talismens mera avancerade standpunkter satter sin prägel på radions musikpolitik och Musikhögskolans kompositionsundervisning. Radikal 50och 60-talism frodas inom å ena sidan Fylkingen, å andra sidan radion. Konsertföreningarna har knappast klart insett de nya krav konsertlivets omstrukturering ställer på dem. Musikforlag och grammofonbolag är påfallande tvehågsna och tår inga avgörande primärinitiativ.

En sådan splittring kan inte svenskt musikliv ha råd med. Man kan aldrig bortse från att elektroniska framföranden och en elektronisk studio är en komplicerad angelägenhet för radion, Musikhögskolan, Fylkingen och kanske också Samtida Musik och borde kunna losas av dem gemensamt. En differentiering av operalivet angår både Kungliga Teatern i Stockholm, dess systerorganisatíoner Í Göteborg och Malmö, radion, TV och tonsattarorganisationerna. Forlag och grammofonbolag maste foras in i musiklivets centrum (man kan gott minnas den ytterst fruktbara roll forlagen spelat i t. ex. 20-talets Wien och grammofonbolagen i USA efter andra världskriget). Musikalisk utlandspropaganda bor vara en officiel svensk angelägenhet, inte ett fait för privat idealism. O.s.v.

Utifrån synpunkter av detta slag skulle man kunna besvara den inledande frågan så har:

Den höga pulsen i svenskt musikliv, vad den nya musiken beträffar, är sund och vittnar om en ibland nästan överväldigande aktivitet. Men den varnar också för en självförbränning som kan bli riskabel. Och fragå är väl om inte några av de organisations- och samarbetsproblem som existerar är av sådan art att de så småningom med fordel kunde foras upp på ett nordiskt plan. Gemensamma manifestationer av typ Nordiska Musikdagar täcker inte behovet av samarbetsfält men som mötespunkter och översikter over de gemensamma problemen har de med all säkerhet ett betydande värde.

FODNOTER:
(1) Varför? Jag har en känsla av att unga tonsättare ofta passivt vantar att det skall falla dem i handerna en text som är innehallsmässigt och litterärt stilistiskt lika aktuell och tidstypisk som den musik de vill skriva. Tanken förefaller riktig, förverkligandet en utopi. De ytterst få exemplen på sammanträffanden av denna art ar endast undantag som bekräftar regeln: Blomdahls »Aniara«, Blachers »Abstrakte Oper«, Alban Bergs »Lulu«. De väsentligaste delarna av den moderna operaproduktionen ligger inom genren »litteraturopera« och den »litteratur« som kommer ifråga är oftast av klassisk (Britten-Shakespeare, Stravinskij-Sofokles, o.s.v.) eller semiklassisk art (Henze-v. Kleist, Berg-Büchner, Fortner-Garcia Lorca o.s.v.). Det tycks mig som om detta problem knappast existerar på kontinenten (dar ny opera ar en »forbrukningsartikel«, utan negativ innebörd, på ett annat satt an i Norden) medan det däremot är gemensamt för de nordiska ländernas tonsättare. Det befogade i att använda klassiska litterära texter som underlag för modem opera borde kunna vara ett tacksamt ämne för meningsutbyten under de nordiska musikdagarna.