Bristfällig organisation

Per-Anders Hel Iquist
Bristfällig organisation

Den stockholmske musikkritiker PERANDERS HELLQUIST har på opfordring skrevet denne artikel om ISCM-festen i Amsterdam. Det er ikke nogen gennemgang af de spillede værker, men en principiel kommentar til verdensmusikfesten 1963. Hellquists kritiske bemærkninger har speciel interesse med henblik på afholdelsen af den kommende ISCM-fest i København.

Av alla mysterier kring ISCM:s årliga musikfester är benämningen "världsmusikfest" ett av de mest oförklarliga. Ordet är inadekvat och grovt missvisande. Det antyder ett slags den moderna musikens olympiad, en funktion som ISCMfesterna lyckligtvis inte längre har, sedan man upphört med prisbelöningar och hedersomnämnanden. Det ger vidare sken av en stor och festlig gala, väl belyst och uppmärksammad av världspressen och dess läsekrets - i själva verket är dessa konserter gråare och mindre festliga än en ordinarie veckokonsert under pågående musiksäsong i någon av världens större musikstäder och knappast i några internationella musiksammanhang är pressen effektivare nonchalerad än i detta. Slutligen finns i det olyckliga ordet inte den ringaste antydan om det specialändamål som är "världsmusikfestens" enda väsentliga: att ge en årlig översikt över tendenser och produkter inom den nya musiken.

Man är frestad at kalla denna terminologiska dimbildning karakteristisk för ISCMfesternas nuvarande karaktär. På det internationella presidiets höga plan är organisationens målsättning säkert fortfarande klar och kraftfullt hävdad. Förverkligandet, i form av den årliga konsertvecka, som arrangeras av någon av de nationella sektionerna inom ISCM (International Society for Contemporary Music), tenderar däremot till att bli en rad beklämmande misslyckanden, där nationell prestige, bristfällig organisation, otillräckliga resurser och missriktade ambitioner samverkar till att spoliera ursprungliga goda föresatser. Sedan flera år tillbaka reagerar en stor del av ISCM-publiken på likartat sätt inför den årliga festen: spända förväntningar före, besvikelse under och vrede efter festen.

Dessa allmänna konstateranden gäller också årets ISCM-vecka i Amsterdam (den 8-14 juni). Eftersom värdskapet för nästa år har gått till Köpenhamn (28 maj-3 juni 1964) har jag kommit överens med DM:s redaktion om lämpligheten av några allmänna, principiella synpunkter på ISCMfesternas uppläggning i stället för en ingående analys av den musik som framfördes.

Sedan något årtionde tillbaka är dödförklaringar av hela ISCM-organisationen legio - särskild styrka fick de vid den offentliga diskussion som hölls i anslutning till Zilrichfesten 1957, där missnöjet delvis hängde samman med en del synerligen diskutabla inslag i programsättningen. Man framhåller att organisationens ställning i dag är en helt annan än då den startades i början av 20'alet.

Hela den musikaliska distributionsapparaten har förvandlats från grunden. Radiostationerna har i de flesta länder tagit sig an den nya musiken och förmedlar nyheterna tvärs över jordklotet med en snabbhet som gör att åtskilligt på ISCM:s repertoar kommit att te sig nattståndet och i varje fall förlorat sin fräschör. Band- och grammofoninspelningar ger snabbt tillfälle till ingående detaljstudier (det är t.ex. karakteristiskt att Igor Stravinskijs "Syndafloden" fanns att tillgå, även i Europa, i en förstklassig grammofoninspelning redan före den sceniska premiären i Hamburg i våras). Även musikförlagen har lärt sig snabbare distributionsmetoder, framför allt sedan de nyare typerna av facsimiletryck börjat komma till allmän användning.

Har ISCM-festerna genom denna process kommit att förlora sin funktion som primär informationskälla inom den nya musiken? ja i någon mån, i synnerhet sedan andra festivaler har börjat konkurrera på samma plan (konsertserien vid Darmstadt-veckorna, Donaueschingen-dagarna, Palermo-festen, Zagreb-festen m. fl.) och sedan de flesta betydande musikstäder har fått speciella konsertserier som under säsongerna ägnar sig uteslutande åt den nya musiken. I vissa fall har generationsmotsättningar inom ISCM:s nationella sektioner påverkat ISCM-festernas program på olyckligt sätt. Det är ju inte obekant att numera betydande grupper av de yngre tonsättarna i bl. a. Tyskland och Frankrike vägrar att lämna egna verk till granskning inom de egna ländernas ISCMsektioner. Därigenom blir de representerade på den årliga festen endast om initiativ i den riktningen tas direkt från den internationella juryn. En sådan förtroendekris kan i längden bli ödesdiger för hela ISCM:s verksamhet.
Men rent teoretiskt har ISCM-festerna fortfarande mycket av sin styrka kvar. Organisationens sammansättning och arbetssätt ger vissa garantier för en stilistiskt och geografiskt bredare överblick över det aktuella musikskapandet än någon annan festival kan prestere. Koncentrationen av ett trettiotal kompositioner, av respektive nationella sektioner insända som representativa prov på det egna landets aktuella musiksituation, ger bättre möjligheter till stil- och kvalitetsjämförelser och kartläggning av aktuella tendenser än vad enstaka radioframföranden och offentliga konserter kan göra. Den som professionellt syslar med ny musik - det må vara som tonsättare, utövande musiker, förläggare, kritiker eller forskare - kan fortfarande inte undvara ISCM-festerna som informationskälla. Deras funktion närmar sig alltmer de stora internationella varumässorna. Detta tycks dock inte alltid stå fullt klart för de lokala arrangörerna.

Rik information kring verken, mångsidig och representativ repertoar, frikostiga tillfällen till informativa kontakter mellan deltagarna och obegränsade möjligheter till detaljstudium av den musik som spelas bor sålunda vara ledprinciper i samband med ISCM-festerna. I samtliga dessa avseenden var Amsterdam-festen under all kritik. Programhäftet var väl redigerat med innehöll kommentarer endast på holländska och ytterligare ett språk - omväxlande engelska, tyska och franska (vilket sålunda betydde at den dominerande icke-holländsktalande publiken
gick miste om kommentarerna på de språk den ej behärskade). De förlag som önskade en utställning av notmaterial, informationsskrifter och grammofoninspelningar kring den musik som spelades blev nekade detta (medan den holländska ISCM-sektionen tog till vara alla tillfällen att sprida information kring det egna landets produkter) och annonsering i programhäftet förbjöds. De kontakttillfällen som fanns gällde endast propaganda för holländsk musik och holländska organisationer medan man t.ex. uppenbart sökte hindra en mottagning som svenska ambassaden i Haag ordnade för de två svenska tonsättare som var representerade i Amsterdam. Uppgifter om tiderna för generalrepetitioner kunne man i bästa fall få genom tonsättarna själva; i några fall visste dock inte ens dessa när deras kompositioner skulle repeteras och hänvisades sålunda, liksom majoriteten av publiken, till ett enda åhörande.

Situationen blev helt grotesk. För en "vanlig", icke professionell lyssnare är det givetvis i allmänhet fullt tillräckligt att höra ett nytt verk en enda gång. Han har ju inga andra anspråk än ögonblickets upplevelse. Helt annorlunda ställer det sig för forskare, kritiker och förlagsfolk, som givetvis inte kan vara beredda att avge ett välgrundat omdöme eller prestera en saklig analys efter ett enda åhörande utan stöd av partitur och med knapphändiga eller obefintliga fakta kring verken och deras upphavsmän.

Kuriöst nog blev det holländarna själva som kunde visa hur informationen egentligen bör se ut. Samtliga delegater och pressmän erhöll ett exemplar av den holländska tonsättarorganisationen Donemus partiturutgåva av Kees van Baarens stråkkvartett nr 2 omedelbart innan framförandet skulle äga rum och dessutom i efterhand en grammofoninspelning med partitur av ISCM-veckans inledningsverk, Ton de Leeuws orkesterkomposition "Ornbres". Just så bör det gå till, men det är naturligtvis groteskt om värdlandet utestänger gästande ISCM-sektioner från motsvarande informationsmöjligheter.

Andra kritiska synpunkter kan läggas på repertoarvalet, men då drabbar kritiken givetvis inte bara de holländska vårdarna utan i lika hög grad den internationella juryn. Det har ju t.ex. alltid beklagats at opera inte ryms inom ISCMfesternas ram - organisationen kan inte ställa erforderliga garantier för att en eller flera operainstuderingai skall kunna göras. En gång på senare år har man observerat ambitioner att söka lösa detta problem; det var i Köln 1960, där operan ordnade en vecka för samtida musikteater parallellt med ISCM-festen. Tyvärr var evenemangen oklokt samordnade och veckan blev svårt överlastad av konserter och föreställningar. Varken i Rom 1959, Wien 1961 eller London 1962 visade operascenerna intresse nog för att visa upp så mycket som ett enda av sina moderna repertoarinslag under ISCM-veckan - det tyder på utomordentligt dålig respekt för ISCMfolket. Amsterdam-operan spelade en klassiker den enda kväll ISCM ej gav konsert och hade visserligen premiär på Frank Martins 'Monsieur de Pourceaugnac" dagen efter festens slut men informerade ej i förväg om detta, varför flertalet ISCM-gäster var tvungna att lämna Amsterdam utan att se denna intressanta nyhet.

Man kan möjligen förstå om den internationella juryn av tveksamhet för genomsnittskvaliteten på de insända och uttagna verken vill ge konserterna viss stadga genom att spränga in enstaka "moderna klassiker". Detta kan utan tvekan ske på sådant sätt att dessa stöttepelare också rymmer attraktionsvärden av annat slag. Föredömligt var initiativet i Wien 1961 att postumt uruppföra Arnold Schönbergs oratorium "Die Jakobsleiter". I motsvarande grad meningslöst var det att nu i Amsterdam hylla Jacques Iberts minne med hans konsertanta symfoni för oboe och stråkorkester, ett svagt Ibert-verk i medelmåttigt framförande. Pierre Boulez andra pianosonat, briljant spelad av Yvonne Loriod, väckte naturligtvis sedvanlig (skandalblandad) uppmärksamhet men torde ha varit väl bekant för så gott som alla lyssnare.

Men dessa insprängda "moderna klassiker" gör onekligen et kuriöst intryck så länge programmet genom allvarliga luckor i repertoa. ren misslyckas i att ge ens en hygglig överblick över det aktuella musikskapandet. Så måste sägas vara fallet så länge de elektrofoniska musikatterna lyser med sin frånvaro. Ingen vill i dag förneka den oerhört betydande roll elektrofonin har kommit att spela och otaliga är de problem och förhållanden

som kräver att bli belysta och diskuterade. Man kan lugnt påstå att Fylkingen i Stockholm under en enda säsong belyser elektrofonin effektivare än vad ISCM har gjort under de sju år som gått sedan ett elektrofoniskt verk första gången stod på den årliga festens program (i Zürich 1957). I Köln 1960 fanns naturligtvis vissa, om också sparsamma inslag - man befann sig ju bland den elektroniska musikens pionjärer. I Wien 1961 saknades helt elektrofoniska verk liksom i London 1962, där man i sista minuten tvingades inställa det annonserade framförandet av Bengt Hambraeus "Konstellationer III" för dubbelkanalig tonband och orgel. Holland, dock ett land med en elektronisk industri som hör till världens främsta, lovade ta upp "Konstellationer III" men hade inte större resurser att sätta in än att orgelstämman fick utföras i kombination med ett stereofoniskt grammof on-framförande av "Konstellationer II" (som utgör det elektrofoniska underlaget för kompositionen). Det var en organisatorisk fadäs av första rangen. Förhållandet är så mycket mera anmärkningsvärt eftersom framförandet av ett elektrofoniskt verk rimligen bör dra betydligt mindre kostnader än ett orkesterframförande.

Jag tror inte det finns någon anledning att dödförklara ISCM. Tillströmningen av internationell fackpublik till de årliga konsertveckorna visar klart hvilken betydelse de fortfarende har för orienteringen och överblicken inom det aktuella musikskapandet. Men det är ingen tvekan om att de slentrianmässiga arrangemangen och den ensidiga programsättningen under senare år har kommit att bli ett allt starkare hot mot organisationens existens. I dagens läge är det rimligt att begära att varje års arrangör genom kontakter med värdstadens operascen säkrar minst ett musikdramatiskt inslag av värde (ett modernt repertoarverk om inte en nyinstudering kan komma i fråga), att den internationella juryn tillåtes inbjuda även tonsättare inom den elektrofoniska genren och att arrangemangen av konserter, repetitioner och materialutställningar säkrar effektivast möjliga underbygnad av konsertveckan genom allsidig sakinformation och rikliga studiemöjligheter. Om ISCM-festerna därigenom får ännu mera prägel av fackkongress än vad som nu är fallet så är ingen olycka skedd - "vanlig" konsertpublik brukar ändå utgöra en ytterst obetydlig andel av lyssnarkretsen.

Som pressman vil jag gärna tillägga att en förstärkning av press-servicen inte bara är önskvärd utan också nödvändig. Om ISCM fortsätter att betrakta kritiker och referenter som icke önskvärda snyltgäster måste resultatet efterhand bli att ISCM isoleras och pressfolket föredrar att hämta material för information av sin läsekrets på andra vägar. Då har ISCM-veckorna avlägsnat sig så långt som möjligt från det ideal som antyds av den missvisande beteckningen "världsmusikfest".