ISCM i organisatorisk kris

Af
| DMT Årgang 39 (1964) nr. 05 - side 159-162

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

  • Annonce

    Annoncér hos Seismograf
  • Annonce

    Modtag nyhedsbrev

Per-Anders Hellquist

ISCM i organisatorisk kris

Den stockholmske musikkritiker PER-ANDERS HELLQUIST, hvis refleksioner vedr. ISCM-festen i Amsterdam i 1963 findes i DM's oktober-nr. 1963, har på opfordring skrevet nedenstående betragtninger, der er foranlediget af ISCM s musikdage i København.

ISCM befinner sig, sedan åtskilliga år tillbaka, i en organisatorisk kris. Detta är ett forhall ånde som knappast helt kan skyllas på brister hos dem som leder sammanslutningens öden. Det vore inte heller riktigt att tala om sviktande underlag - uppslutningen, i form av nationella ISCM-sektioner, verksamhet inom dessa och välbesökta årliga internationella fester, är imponeranda god. Andå kan inte bestridas att förutsättningarna for ISCM:s verksamhet har rubbats allvarligt utan att organisationen samtidigt anpassat sig till de nya forhållandena. I 1923 var distributionen ett av den nya musikens allvarligaste problem. Nu finns radio, television, grammofon, bandspelare och snabba tryckeritekniska reproduktionsmetoder. De allvarligasta problemen i dag galler information, överblick och publikkontakt Dem be-mästrar man inte genom en verksamhet som fortfarande lägger huvudvikten vid att bidra till den distribution, som skots mycket battre av andra «kommunikationsmedel«.

Som dagtidningsrecensent ställs jag varje år infor samma svåra avgörande. Ar det vart tiden, pengarna och mödan att resa till årets ISCM-fest? Jag kan inte längre motivera besöket med att det som spelas på dessa konserter är omöjligt att komma i kontakt med på andra vagar. Men fortfarande finner jag ISCM-f esterna oumbärliga darför att de trots allt ger en karakteristisk överblick. Må vara att det som spelas dar endast till ringa del tillhör årets vasen tugaste nyproduktion; jag vet i alla fall att urvalet grundar sig på forslag från några tiotal olika nationella sektioner, som genom sina kollektioner ger en detaljrik bild av aktuella forhållanden och tendenser. Det är inte de enskilda verken som har störst intresse utan totalbilden, an-tingen den är uppmuntrande eller nedslående. Men kan man inte begära ännu mera av ett så centralt evenemang som en ISCM-fest? Ligger det inte något mycket beklämmande redan i att så många konserter ägnas så lik-giltig musik, så mycken tid ödslas på intet-sägande mottagningar och rena divertissements (t.ex. utflykter) medan operakonsten nonchaleras, den elektroniska musiken likaså och mera krävande nyproducerade instrumental verk maste uteslutas från programmen. Konsertserien är nästan alltid omfångsrik och oftast så disponerad att besokaren sallan får tid eller möjlighet att studera de enskilda verken narmare (t. ex. vid repetitioner). Kongressliknande inslag - debatter, föreläsningar, seminarier - lyser nästan helt med sin frånvaro. Man reser hem med dunkla intryck av alltför många verk, men utan djupare insikt i någon enda enskild produkt. I de dystraste Stunderna tycker man sig ana att de fiesta tonsattare deltagit i festen for att få höra det egna verket främfört, de fiesta kritiker for att notera framgångar for hem-landets produktion, de fiesta administrativa krafter därför att de är medansvariga för ISCMrs verksamhet och festens genomförande. Den bredare publiken uteblir. Det är Sannerligen dystert.

Att arrangera en ISCM-fest kraver stora offer i pengar och arbete för hemlandets ISCM-sektion. Kanske är det därför inte så underligt att värdinstitutionen vanligen lägger så stor vikt vid att använda festen för att förevisa sin egen förträfflighet. I och för sig finns väl intet ont att säga om detta. De s k. specialkonserterna, de som värdsektio-nen har rätt at ställa samman helt oberoende av juryns onskemål, har ofta visât sig till-höra de mest givande inslagen i festen. Men då omsorgen om eget hus går ut över gä-sterna så kan resultatet bli katastrofalt. I Amsterdam 1963 bjöds närmast ett skräck-exempel: man lade upp en perfekt propa-gandakampanj för nyare hollandsk musik men kringskar samtidigt fullständigt andra ISCM-sektioners möjligheter att »backa upp« sina bidrag till programmen. Man kunde ha avfärdat dessa forhall anden som ett överraskande utslag av ogästvänlighet. Men holländare är i gemen inte ogäsrvänliga, tvärtom. De drog denna gang bara de yttersta konsekvenserna av en tendens som har blivit mycket tydlig i ISCM-sammanhang och som gjort sig gallande (om också mindre påfallande) också t. ex. i London 1962 och Wien 1961.

Det talas alltså maktspråk i ISCM-sammanhang, et maktspråk som tydligen inte enbart har med lokaliseringen av de årliga festerna att göra utan också med andra forhållanden bakom kulisserna. Kommentarer till presidiemötena är för den utomstående kusligt avslöjande. Vilka chanser skandinavisk musik har till ett kommande års fest, bedöms allmänt efter om någon nordisk medlem kommit in i juryn eller ej! Mäktiga potentater med stort inflytande, via forlag, tidskrifter eller radiostationer, nämns som nyckelgestalter i alla viktiga avgöranden. Helt verklighetsfrämmande är med säkerhet inte dessa resonemang. Vart har då den idealistiska andan tagit vagen? Vilken roli spel ar under sådana forhållanden rent konstnarliga avväganden?

Nej, min bild börjar bestämt bli alltför svart. Mycket av detta är oroväckande, skrämmande och nedslående. Men de negativa sidorna till trots är alltså ISCM-festerna fortfarande oumbärliga. Att orientera sig i modernt musikliv med der as hjälp är som att navigera på öppna havet. Man kan använda kompassen om man känner dess missvisning och självkan korrigera utslagen.Man kan lita på sjökortet om man inser att somliga grynnor och skär ännu är oupptäckta och inte finns inritade. Man kan bestämma en position med hjalp av loggen om man inte glömmer att räkna in avdrift genom strömmar och vind. Vili man gråta av harm över att ha behövt ägna dyrbar tid at att lyssna igenom ett valhänt och epigoniskt kammar-verk från Argentina så bor man inse att redan detta verks forekomst i programmet, vilket betyder att det har föreslagits av den argentinská sektionen och godkänts av den internationella juryn, ger viktiga upplysningar om den musikaliska situationen i Argentina. De upplysningarna kan ha värde för den professionelle lyssnaren.

Eftersom jag yttrade mig besviket och kritiskt i Dansk Musiktidsskrift förrå året om ISCM-festen i Amsterdam, med vissa forslag för kommande år, har redaktionen nu bett mig sammanfatta intrycken av årets fest i Köpenhamn. Mot bakgrund av synpunkterna ovan inses lätt att jag inte kommer att hylla de danska värdarna för att ha revolutionerat ISCM i positiv riktning - eller i någon riktning over huvud taget. Man hade inte ens avskaffat den helt missvisande och barnsliga beteckningen » världsmusikf est «, och jag hade naturligtvis inte heller väntat att musen som rot skulle sätta någon som helst skräck i det stor a lejonet ISCM. Den sortens förväntningar vore lika orealistiska som det magistrála konstaterandet på ledar-sidan i en liten svensk landsortstidning då fransk-tyska kriget inleddes 1870:

-Vi har varnat herr Bismarck!

Men andå anser jag att Kartago bor förstöras och de årliga ISCM-veckorna ges en benamning som inte associerar till skönhetstävlingar och olympiader.

I detaljerne, inom ramen för ISCM-f esternas traditionella avfattning, var årets evenemang däremot en rätt imponerande prestation. Låt oss ta några detaljer i närmare betraktande.

Det musikalska utförandet av de juryvalda verken är alltid en känslig och besvärlig detalj. På de fiesta punkter löstes den elegant i Köpenhamn. Orkestrarna arbetade under rutinerade och kunniga dirigenter och flertalet framföranden tycktes väl repeterade. En nordisk stad har inte samma resurser som någon av musikens världshuvudstäder och en del kvalitetsvariationer kunne inte undvikas. Så vittnade t. ex. Tivoli-orkesterns konsert om hårt repetitionsarbete men tillfredsstallde andå knappast internationella kvalitetsnormer. De gästande utländska ensembler råkade i några fall ut för en smula förvirrade repetitionsförhallanden - men sådant hör till rutinen vid ISCM-festerna.

Det var kanske en tillfällighet - i så fall en lycklig tillf ällighet - att Det kongelige Teater gav en modern operaföreställning av stort intresse (Brecht-Weills »Mahagonny«) den enda kvall ISCM-folket inte satt på konsert. Ingenting tydde på att teatern i övrigt planerat sin spelplan med tanke på ISCM. I likhet med fiera tidigare värdsektioner hade också den danska lamnat elektrofonin därhän. Det är märkvärdigt at ISCM, som gärna vili ge sken av att ha en viss radikal prägel, så helt nonchalerar en av 50-talets viktigaste utvecklingslinjer. Däremot bor det noteras att Danmarks Radio arrangerade en uppspelning av TV-program med ny musik. Sjalva uppspelningen led av svåra tekniska brister och programmen var av växlande kvalitet men initiativet att fästa uppmärksamheten på en av de viktigaste nya distributionsformerna är värt mycket beröm.

Pressen brukar inte känna sig välkommen till ISCM. I Köpenhamn forekom både presskonferenser, bildservice och rejäla informationer om repetitionstider, allt till gladje för oss skribenter som darigenom vann tid för angelägnare arbetsuppgifter an det traditionella snokandet efter folk som av en händelse har upplysningar att ge.

Till det obehagligaste i Amsterdam, horde att utländska forlag, grammofonbolag och gastinstitutioner (till skillnad från holländarnas egna) hindrades från att ställa ut sina utgåvor eller dela ut informationsmaterial (inte heller annonser i programhäftet var tillåtna). Köpenhamn hade tagit lårdom av den irriterade stämningen foregående år. I anslutning till Tivolis konsertsal fanns en vackert arrangerad och innehållsrik utställ-ning av partitur och grammofonskivor, föredömlig på alla satt utom däri att lokalen låg avsides från ISCM-besökarnas dagliga vagar och därför blev mycket klent besökt. Arrangörerna skall inte lastas för att t.ex. svenska grammofonbolag knappast alls hade uppmärksammat chansen att ställa ut sina produkter. Som svensk besökare på utställningen skamdes jag. Vad är det för mening med att lägga ned hundratusentals kronor på förnämliga och representativa grammofoninspelningar av svensk musik då de sedan inte ens visas upp i det mest uppmärksam-made av alla internationella evenemang for ny musik? Naturligtvis fanns dessa skivor med ny svensk musik inte heller i grammofonaffärernas fönster. Ynkligt - men inte ails forvånande!

Det vore ingen konst att på det här sättet granska detalj efter detalj i arrangemangen vid och kring ISCM-veckan i Köpenhamn. Men felfinnande är inte konstruktiv kritik och den större eller mindre framgången med enstaka organisatoriska detaljer har i efterhånd så oerhört liten betydelse. Heiire skulle man önska att sektionerna i fortsättningen uttryckte visa generella onskemål, som man förutsatte att var j e års festarrangör respekterade. Sådana framstötar vore kanske också ett satt, av många, att tvinga ISCM:s centrala organisation till genomsyn av de allmänna verksamhetsprinciperna. Om nu materialutställningarna kunde göras obligatoriska, liksom öppna generalrepetitioner (en detalj som Köpenhamn inte helt lyckades genomföra eftersom half ten av repetitionen till den betydelsefulla slutkonserten av diskutabla skäl ägde rum bakom stängda dörrar) och rika tillfällen til! meningsutbyten och information (t.ex. i form av foredrag och debatter) så betyder det att ISCM därmed stadfaster de årliga festernas karaktär av fackmusikaliska kongresser. Vill man däremot inte tå ett sådant steg utan fortsätter att lägga huvudvikten uteslutande vid konserterna så betonas i stallet ISCM-festens roll som ett av fiera andra vanliga festspel. Då finns alla skäl att rikta evenemangen mera mot en bred publik, t.ex. genom att höja framförandenas kvalitet och foreta en Strängare gallring efter konstnärliga principer bland insända verk. En ISCM-vecka, som varken är tillrättalagd för fackmusikfolk eller för vanlig publik och som ägnar sig at sådan musik man ungefär lika gärna kan studera vid partitur och grammofon, är domd att gradvis förlora all sin betydelse. Det vore en ödesdiger utveckling.

Men detta är, som sagt, en fragå på presidieplanet. Om de danska arrangemangen kan rent allmänt konstateras att de under givna förutsättningar var skickligt och am-bitiöst genomförda, präglade av trivsam at-mosfär och sann dansk gästvänlighet. Det är ett uppriktigt betyg som det giäder en nordisk granne att få ge.

Årgang 39/1964, nr. 05