Anmeldelser

ANMELDELSER

HUMANIORA

PAUL HINDEMITH: Die letzten

Jahren (Schott und Söhne). KARL AMADEUS HARTMANN:

Kleine Schriften (Schott und

Söhne).

Det klassiske dannelsesbegreb humaniora er herhjemme milieurester, hvis vi undtager akademiske kredse, hvor dette altomfattende begreb stadig har en vis dokumentarisk gyldighed. Naturligvis kan mange af »intelligensen« her på bjerget i skrift og tale præstere en art citatmosaik af besnærende drøjde eller i gunstigste tilfælde behændigt servere et klassisk bon-mot ved selskabelige sammenkomster i stænderforsamlingen. Men herfra til en gennemsyret dannelsesmassivitet, en veritabel humanisme, er der nu alligevel et temmelig stort spring.

Det er derfor slående at sidde med de to publikationer, som i smukt udstyr er tilsendt fra Schott. Den gamle humaniora-stemning ligefrem damper op fra Karl-Ama-deus Hartmanns artikelserie om væsentlige musikkulturelle emner eller fra Paul Hindemiths billed-revy. Begge komponister er døde nu i 60'erne, og begge repræsenterer den gamle europæiske musikkulturs organiske fortsættelse i en nutidig struktur, hvis afgrænsninger håndteres af de gamle former, sonate, fuga, symfoni, koncert m. m.

Hindemith og Hartmann er gedigne traditionalister, der ikke følte traditionen som nogen udfordring, men tog den op, administrerede dens essentielle egenskaber og forvaltede arven uden et tyngende skyldkompleks, l Hartmanns små litterære opsatser kommer man visse steder til at tænke på Brahms ved oplysninger om det daglige arbejde med kontrapunkt og fuga, begreber som på yngre generationer må virke forstemmende antikveret. Forståeligt nok, men for Hartmann var disse kriterier adek-

vate og derfor »rigtige« i almen filosofisk betydning.

Et af kapitlerne omhandler det tidspunkt, hvor han frekventerede Anton Webern og modtog »stundenlang Unterricht« med påfølgende diskussioner om andre komponisters værker. Som alle store komponister, der virker som pædagoger, fik Hartmann hos Webern lov at komponere sine polyfont konciperede symfonier i fred, og jeg kender personlig kun få punktuali-stiske ingredienser hos Hartmann, hvis oprindelse kunne skyldes Anton Weberns lektioner.

Som et supplement til Hartmanns selvbiografiske opsatser indeholder publikationen essayprægede artikler om Hartmann fra f. eks. Mono. Dallapiccola m. fl.

Hindemiths publikation »Die letzte Jahre« har i højere grad end Hartmann-publikationen et »Denk-maler«-præg. Billedbogen følger mesteren i vidt forskellige situationer, som dirigent, instruktør ved egne operaforestillinger, familiefader, prismodtager m. m. Desuden viser heftet Hindemith som billende kunstner, en rolle man almindeligvis ikke er vant til at se ham spille. Men disse julekort fra Gen-trud og Paul Hindemith, rundkastet til venner og musikalske notabiliteter over hele kloden ved højtiden, er næsten lige så drøje som Hiero-nymus Bosch eller måske en Pieter Breugel. Der har utvivlsomt også ligget et stort tegnetalent gemt i Paul Hindemiths personlighed, men gudskelov har vi al hans dejlige musik til at glatte savnet ud. Den er skattet og vil blive skattet som den fremstår for os nu i al sin klassiske sluttethed.

Det er ligesom denne smukke billedrevy med sit dokumentariske og uafrystelige præg siger så meget om mennesket Paul Hindemith ved sit stumme billedsprog, ligesom de hartmannske opsatser tyede til ordet, hvis formuleringer dækkede denne fine personligheds atmosfære og virkekraft.

Niels Viggo Bentzon.

FORFALSKNINGER

György Ligeti: Atmosphères. New York Philh. Ork. Dir.: Bernstein (CBS).

Den atmosfärlösaste av alla-»At-mosphères«-tolkningar présenteras nu på skiva av Leonard Bernstein med New York-filharmonikerna. Frånsett »Artikulation« i Philips fyr-sidiga album »Panorama des musiques expérimentales« är detta Ligetis forstå verk på grammofon. Lät musiken i verkligheten inte battre an har kunde det också mycket val bli det sista. Orkestern spelar rätt toner, i stort sett och for det mesta kommer också insatserna riktigt. Resten är ett stort miss-forstand, om man inte vili ta till grövre uttryck. Att inspelningen aldrig har ett füllt expansivt fff får kanske förklaras med upptagnings-tekniken, liksom eventuellt också frånvaron av alla nyanser under p. (Man kan bredvid denna skiva stäl-la Stig Carlssons en-mikrofonstagning av Blomdahls »Formå ferrito-nans« och det är en för Columbias Ijudlaboratorium helt förkrossande jämförelse - trots att Columbia-skivan relativt sett alls inte ska kallas dålig.)

Värre an denna dynamiska utslät-ning, som val andå delvis maste skyllas på dirigenten och som i detta verk är något lika fatalt som konsekvent falska intervall i ett stycke traditioneli musik, ännu vär-re an detta är det falska tempot! Ligeti foreskriver minimum 8'34"" och anger 9' à 9'30"" som ett ideal (beroende på konsertsalsakustik etc.). Och detta står angivet i partituret med all önskvärd tydlighet Bernstein hastar igenom verket på knappa 7 minuter - 6'50"" för att vara exakt. Utom att detta i och för sig är musikaliskt omöjligt och hindrar all verklig storformell gestaltning, iakttar han synnerligen flyktigt tidsproportionerna mellan verkets 22 delavsnitt, som dock an-givits med exakta sekundtal. Inled-ningstempot är Molto sostenuto, fjärdedel = 40 eller långsammare. Bernstein spelar fjärdedel = 54 och mp ungefär i stallet for det föreskrivna pp). Olika avsnitt för-löper mellan 25 och inte mindre an ca 40 procent snabbare an före-skrivet!

Skivan upptar förutom Ligetis verk - i den man det i detta skick alls kan kailas Ligetis - tvá ameri-kanska kompositioner: Morton Feldmans »Out of »Last Pieces«« och Larry Austins »Improvisations« för orkester och jazzsolister. Båda är ganska primitiva, men priset i det avseendet tas dock av de »Four Improvisations by The Orchestra« som också ingår. Det är precis vad titeln anger: ett fritt improviseran-de rakt ut i luften av Mr. Bernstein och hans filharmoniker. Skrivmap-pens text, författad av Edward Dow-nes (släkt med den beryktade Olin Downes, som t. ex. fann Bartóks so-losonat »en prövning för receptiviteten, intelligensen och musikaliteten hos den mest larde lyssnare«?), är just inte battre an inspelningen, vad Ligeti beträffar. l båda fallen ror det sig om förfalskningar: det som återges som ett autentiskt ut-talande av Ligeti, med citations-tecken, är i själva verket en fri och förgrovande parafras over Ligetis introduktionstext i programbladet till uruppförandet. Den forekommer inte forstå gangen här på denna mapp: tidigare återgavs den i New York-filharmonikernas programblad. Bernstein har nämligen spelat »Atmosphères« både i New York och på andra platser och måtte alltså vara förtjust i verket. Man kan undra vad han finner för märkvär-digt med det om han tycker det ska låta som på denna skiva.

Det vore bast om den aldrig hade givits ut. Nu kommer den an-tagligen att sprida felaktiga in-tryck av Ligetis musik och på grund av att publiken riktigt nog finner den onjutbar - att för diverse skeptiker »bevisa« att Ligeti inte formår intressera någon skivköparpublik. Det är inte min mening att ifråga-sätta Leonard Bernsteins goda av-sikter. Hans kvalifikationer i andra

sammanhang behover inte sarskilt försvaras och det är bara beklagligt att han så totalt missuppfattat detta verk. Man kunde önska att tonsätta-re hade absolut vetorätt mot van-tolkade grammofonutgåvor. Be-träffande denna inspelning var Ligeti inte informerad förrän den re-dan var under utgivning (vad jag vet har han ännu inte fått höra skivan). Och som Ligeti sade a propos ett framförande av ett av sina andra verk för någon tid sen: »med detta har egentligen min musik gjorts an värre otjänst an om den helt förtigits.«

Ove Nordwall.

ELLEGAARD

Ole Schmidt, Toccata nr. 1, Niels Viggo Bentzon: Suite im 200 m. fl. Harmonika: Mogens Ellegaard (Hohner).

Det tyske Hohner selskab har udsendt en stor Lp-plade med soloharmonika-værker spillet af Mogens Ellegaard. Blandt de indspillede værker vil der her være grund til at fremhæve Ole Schmidts Toccata nr. 1, opus 24., et effektfuldt stykke, skabt for instrumentet, endvidere Niels Viggo Bentzons charmerende Suite Im Zoo. Det består af seks små stykker, der i skitser giver musikalske portrætter af de mest populære dyr fra vores zoologiske have. De seks afsnit er forbundet med et gennemgående promenadetema på lignende måde, som man kender det fra Moussorgskys berømte udstillingsbilleder. Alle harmonikaens registre anvendes i denne suite, der forener rent tekniskinstrumentale effekter med ægte musikalske indfald. Typisk Bentzon. Også et svensk soloværk er med, nemlig Torbjörn Lundquists Partita piccola. Der er tre satser, en Toccata, en Pastorale og en munter virtuos Scherzo. Navnlig Pastoralen bør fremhæves, fordi komponisten her har forenet den elegiske svenske folkevisetone med et moderat

nutidigt tonesprog, et fint formet og personligt udtrykt stykke. Mogens Ellegaard spiller på samme plade en række egne transkriptioner af Bach (1. sats af den italienske koncert, orgel Toccata og fugaen i d-moll) samt et par satser fra Iberts lille klaversuite Histoires. Ellegaards fortolkning ligger i et højt plan, så højt, at hans suveræne spil i Amerika er sammenlignet med Segovias. Danmark må være stolt af at besidde en så genial instrumentalist. Gennem denne plade får man levende indtryk af, at Ellegaard ikke bare mestrer sit instrument, men også hæver dette op i en anden sfære, væk fra det populære underholdningsniveau, hvor man ellers plejer at placere harmonikaen. Ellegaard er en Segovia på sit instrument, for han skaber harmonikaen om til et seriøst musikerinstrument i plan med en Stradivarius og et Steinway.

Bengt Johnsson.