Happy end i Stockholm

Af
| DMT Årgang 41 (1966) nr. 01 - side 14-15

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Pulsar Festival 2020

Annonce

Edition s

Göran Fant:

Happy end i Stockholm

De to foregående artikler har behandlet konservatorie-forhold i København og Århus, l forlængelse heraf beretter Göran Fant om udviklingen i Stockholm. Fant er redaktør af Nutida Musik.

I sin attityd till ny musik var Musikhögskolan i Stockholm tilis ganska nyligen en sorgligt adekvat bild av det moderna musiksamhället. All radikalism vårdades bakom hermetiskt slutna dörrar av en krets, som av de utanforstående betraktades som en exklusiv samling skönandar. Denna krets samlades kring kompositionsprofessorn och läraren i formlära, och dess forum var framför allt kompositionsseminariet. Skildringen av denna verksamhet kommer att bli denna artikels happy end, till att böja med några ord om de mer eller mindre fanatiska dörrstängarna.

Som bekant finns det en ovanligt tvärsäker kategori konstteoretiker som anser att det är uteslutet att man på något meningsfullt satt skulle kunna befatta sig vetenskapligt med den samtida konsten. Man saknar ju dar, menar man, möjligheten till objektivitet och historiskt perspektiv, allt som sags om detta ämne utsätts för den fasansfulla risken att vara ubestandigt. Alldeles bortsett från faktum att den samtida konsten har förlorat kontakten med Konstens Heliga Källor.

Detta är principen för instrumentalistutbildningen vid Musikhögskolan. Den repertoir eleverna får syssla med är,vilket tyvärr inte är en sensation att konstatera, nar det galler ett musikkonservatorium, begränsad till sjutton- och adertonhundratalets repertoir, och kliver man litet yrvaket fram ända till nittonhundratalet är det nästan undantagslöst fragå om en musik som inte är radikalara an Barok eller Stravinsky. For något år sedan ledigförklarades en lärartjänst i piano, och för att testa aspiranternas stilistiska allmänorientering lät sakkunniga undervisningsprovet omfatta musik från tre epoker- Bach, Beethoven och Chopin.

Orsakerna till denna attityd är manga, och det vore orätt att moralisera för hart och generellt. I många fall är undervisningsbördan för tung för att läraren skall hinna cch orka följa den senaste utvecklingen av sitt instruments repertoir och dess estetiska förutsättningar. Så till en viss del är det en facklig fragå: Det galler bara att skrika hogt nog, så att staten ser till, att alla lärare på oförändrade ekonomiska villkor får möjligheter att hålla sig à jour med utvecklingen. Men alltför ofta är det fragå om en oursäktlig trångsynthet som tår sig uttryck antingen i et trött likgiltighet eller cyniska råflabb - detta senaste har inregistrerats från ansedda instrumentallärare med professorstitel.

Läget är nu sådant att man faktiskt inte på något instrument kan få kompetent undervisning i interpretation av den radikála musiken, och att detta är skrämmande och skandalöst torde knappast kunna ifrågasattas, inte ens i Musikhögskolans högt kvalificerade lararkår.

Situationen är också på vag att långsamt förbättras. Det viktigaste som hänt på det instrumentalpedagogiska området var att Siegfried Naumann knots till Musikhögskolan bl. a. för att ha hånd om en kammarmusikgrupp bland eleverna som utbeslutande ägnat sig at ny musik. Den betydelse Naumann redan under kort tid haft, både för elevernas stimulans och för framförandenas konstnärliga halt, kan knappast överskattas.

På en bredare front har Bo Wallner och Lars Edlund gjort storverk i de teoretiska ämnena: Wallner genom sina intelligenta föreläsningar i formlära och musikhistoria (det är en tragédi för Musikhögskolan att han varit tjänstledig i åtskilliga år nu och att det lär dröja innan han kommer tillbaka) och Edlund genom sina engagerande metoder i gehörslära, som ju sysslar med fritonal melodik och t.o.m. övningar att uppfatta täthetsförskjutningar i clusters.

I sin annars mycket kloka utredning om den högre musikutbildningen har Bo Wallner skisserat en något diskutabel vag att lösa problemet med interpretutbildningens eftersläpning. Han menar i stort sett, att man bor skapa ett slags kursinstitut, som oftast på sommartid skall ge sina deltagare tillfälle att tränga in i vissa specialområden: renässansmusik, ny musik, musikkritik etc. Till detta institut skulle knytas internationella toppkapaciteter.

Emellertid kommer enbart detta knappast att lösa problemet. Vad som behovs är ju inte i forstå hånd utbildning av specialister på ny musik, utan en så öppen inställning av de ordinarie lärarna och en sådan repertoirkännedom hos dem, att den nye musiken ägnas samma uppmärksamhet som den aldre, att Weberns variationer och Boulez' tredje pianosonat räknas som självklara repertoirverk på samma satt som Bach inventioner eller Mozartkonserter.

Och här krävs snabba, kompromisslösa åtgarder. En losning under en overgångsperiod skulle vara att systemet med gästinstrumetalister lades så att även specialister på ny musik kom til Stockholm. Det har nämligen varit så att Musikhögsekolan under de senaste åren mottagit livligt uppskattade besök av framstående instrumentalister som gett lektioner med fri hospitering. Ingen av dessa har dock varit någon kapacitet når det galler ny musik (Erich Doflein torde nämligen knappast räknas som en sådan).

Kompositionsprofessuren innehas av Ingvar Lidholm. Under honom och hans foregångare, Karl-Birger Blomdahl har det inträffat revolutionerande förändringar i kompositionsundervisningen. Detta har dels yttrat sig i en ojämnförlig standardhöjning av de enskilda lektionerna i fragå om konstnarlig aktualitet och auktoritetsfri öppenhet. Och dels genom kompositionsseminariet. I och med kompositionsseminariet som startades for fem år sedan av Blomdahl och Wallner fick den nyt musiken sitt kanske viktigaste informationscentrum i Sverige, inte bara för Musikhögskolans elever utan också för musikforskare, kritiker, etablerade tonsättare och överhuvudtaget alla som på något satt har behov av en djupgående information om den nya musiken.

Kompositionsseminariet har fiera olika typer av verksamhet. Komponister från olika estetiska skolor har presenterat siná verk eller andras, instrumentalister har gått igenom olika speltekniska novationer och överhuvudtaget gett konkréta instruktioner i instrumentation, och eleverna har själva lett analysseminarier kring centrála musikaliska problem.

Av särskild betydelse har här naturligtvis varit de många märkliga tonsättarbesök kompositionsseminariet under sin relativt korta historia upplevt Här finns namn som Stockhausen, Ligeti, Cage, Kagel, Ken Dewey, Lutoslawski, Rousseur: Ett alldeles specieilt intresse hade Lidholms installationsföreläsning dar han analyserade Poesis; och Ligetis besök, som har skett i flera olika omgångar med analysseminarier kring bl. a. Webern och Mahler, har haft narmast epokgörande betydelse.

Årets program är symptomatiskt och kan ge en antydan om allsidigheten i kompositionsseminariets verksamhet: Tre unga svenska tonsättare (Jan Bark, Folke Rabe och Arne Mellnäs),alla tre nyss hemkomna från jordenruntresor, berättade utomordentligt personligt om sina upplevelser; en indisk sångerska föreläste om indisk sångkonst; Erich Doflein talade om Bergs lyriska svit och Bartóks fiolduetter; Omette Colemans basist gjorde en improviserad gästföreläsning; Heinz-Klaus Metzger och Earle Brown kommer att hålla var sin föreläsningsserie under 1966 års UNM i februari; Ligeti ger en kurs i instrumentationsanalys kring Berlioz' Symphonie fantastique; Björn Wilho Hallberg talar om instrumentationstekniska aspekter, och till slut kommer Knut Wiggen att ge et kurs i elektrofonisk elementarlära. Genom hela året går dessutom i olika omgångar en harpkurs, vårs syfte är att lära komponister allt som de kan ha glädje av om harpa.

Vad som kan te sig något problematiskt är svårigheterna för kompositionseleverna att få enskild information. I Musikhögskolans källare finns ett mycket omfattande bandarkiv, men möjligheterrta för elever att få lyssna på banden är mycket begransade. Inte heller finns det något offentligt bibliotek som ständigt haller sig à jour med alla viktiga och mycket dyrbara partiturutgåvor.

Men det är tekniska detaljproblem som kan lösas så snart Musikhögskolan får pengar för det.

De viktigaste problemen är trots allt inte det ekonomiska. Om de strävanden som utmärker kompositionsseminariets arbete skulle sätta sin prägel också på alla andra verksamhetsområden, framför allt nar det galler instrumentalinstutbildingen, voro mycket vunnet: En ständig fornyelse och anpassning till den aktuella Problematiken.

Årgang 41/1966, nr. 01