Beatles: en dröm om frihet

Af
| DMT Årgang 41 (1966) nr. 04 - side 104-107

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

  • Annonce

    Annoncér hos Seismograf
  • Annonce

    Modtag nyhedsbrev

POP-DEBAT

Beatles: en dröm om frihet

Den svenske digter og kritiker Leif Nylén beskæftiger sig her med The Beatles under en mere sociologisk synsvinkel, l modsætning til 50'er-pop-pen, der var individualistisk, repræsenterer The Beatles en ny vi-følelse.

The Beatles, The Suprêmes, The Searchers, The Kinks, The Seekers, The Zombies, The Hollies, The Dee-Jays, The Who ... John Lennon menade härom-dan att det snart skulle vara slut med grupperna, det skulle bli soloartisternas tur igen. Han slog in på sam-ma linje som Géorgie Farne. (Men Fames »Yeah Yeah» gick lika snabbt tillbaka som den gick upp i topp, om-svängningen räckte någon futtig vecka, sedan tog grupperna over igen.)

Betyder klivet från soloartister till grupper, från Elvis Presley, Chubby Checker och Cliff Richard till Beatles, någonting specieilt och viktigt? Jag tror det (med risk for övertolkningar). Solisten är en personlig-het. Hans stämma, utseende, uppträdande förverkligar en individualism. Någon har lamnat den anonyma mångfalden, avslöjat sitt ansikte, nämnt sitt namn. Det är någonting stabilt, någonting att fästa känslan vid. Och det är en ställföreträdande individualism. För den talar om att det är möjligt att låta det inre, nakna ansiktet träda fram, att det är möjligt att låta hele personligheten bli verklig med alla dess defekter, så verklig, speciell och sammanhängande som den i alla fall känns innanför samhällets många falska gräns-dragningar och tvångskamouflage. Idolen är ett forsvar för en egocentrisk hållning, en bekännelse till det unika, jag och ingen annan.

Och det avgörande med idolen är inte framgången, eller att framgången vinns med så enkla medel. Det avgörande är att resultatet uteslutande beror på det personliga, på att någon har lyckats vända hela sin egenart utåt, stallt den i full belysning på en seen. Någon har brutit igenom. Och hans bräsch är också min. (Det brukar påstås att idoldyrkan utgår ur ett behov av delaktighet i en kollektiv känslo- og betydel-sevärd, ett gemenskapsbehov som leder till underkastelse och en sorts auktoritetstro. Det är möjligt att det är så. Men jag satsar andå på det ställföreträdande självförverkligandet. De bádá motiven utesluter inte varandra.)

Men en idolbildning av Elvis-typ har reaktionara kon-

sekvenser. Utgångspunkten är en grov och entydig konflikt mellan individ och samhälle. Samhället är ett svek mot individen, en förkvävning. Konflikten kan tilis vidare bara lösas genom idolens symboliska maktöver-tagande. En revoltkänsla laddas upp, en flykt bakåt, in i personlighetsmyten (jag tolkar Elvis-idolen som en grövre variant av James Dean).

Olika vokal- och instrumentalgrupper har naturligtvis hela tiden spelat en viktig roli i popmusiken fore Beatles. Men först med beat-musikens genombrott har grupperna kommit i idolposition, kommit att bli ideal-bildande när de galler klädstil, attityder med mera. Gruppen fungerar inte bara som Ijudkalla utan som livsform, på och utanför scenen.

The Beatles, The Suprêmes, The Searchers, The Kinks, The Hollies... Jag har en alldeles bestamd känsla av att idolbildningen får andra konsekvenser när foremålet är en grupp: ett kollektiv i stallet för en individuell artist, en klang i stallet för en personlig rošt. Identifikationen kommer att galla ett »vi», inte ett »jag». Relationer inom ett kollektiv (gemenskap, kompromisser, rollfördelningar) ersätter en hämnings-lös romantisk individualism.

Nu kan man för det forstå invända att gruppen i själva verket fungerar som en sorts super-personlig-het För det andra att det ingenting förändrar be-träffande konflikten individ-samhälle, gruppen kan fun-gera som en sammanslutning av revoltörer, en liten gerilla som tillsammans gor den rebelliska individualismen s l ag kraftig åre. Men jag tror faktiskt att man kan hitta förändrade funktionssätt, annorlunda attityder i den nya popmusiken. Åtminstone hos pionjärerna, The Beatles.

»Eight arms to hold you.» En sak är Beatles musik. En annan myten. Beatles myt och Beatles musik stämmer i alldeles ovanlig hög grad overens, och bland annat dar ligger deras styrka. Musikens form och känsla uttrycker mytens och vice versa.

För något halvår sedan analyserade Folke Råbe Beatles musik i Expressen. Han kom fram till att den hade åtskilliga musikaliska varden, att den var raffi-nerad och självständig, att den melodiskt, harmoniskt och rytmiskt var den ordinära popmusiken skyhögt overlagsen. Men jag tror inte att det är det som är avgörande (om man inte forestaller sig att det är kvaliteten som till sist ger utslag på alla nivåer, det vill saga att det galler samma sorts kvaliteter). Visst är Beatles musik originell på det satt Rabe anger. Och det är inte någon dold originalitet, den går fram också hos den som inte har en aning om vad den musiktek-niskt består i. Det hörs att precisionen är större, att klangen är annorlunda, att rytmiken är ovanligt va-rierad. Men det är inga »rena» varden. De uttrycker en speciell känsla, den sorts ambivalens som jag upp-lever som det bärande i Beatles musik, l musiken lika val som i myten.

Hos till exempel Elvis Presley galler det en enkel-het. Ett fasthållande vid och ett kontinuerligt upp-

förstorande av ett enda motiv. En enda melodisk figur, ett enda tempo, en enda rytm, en enda röstklang. Ett enda foremål som svaller upp och täcker heia synfäl-tet. Sug'gestionen utgår ur en fullkomlig emotionell en-ty d i ghet.

Hos Beatles galler det mer av en mångtydighet, en rorelse mellan olika motiv och lägen. Känslan är inte lika lätt att fixera. Den svävar viker undan. Melodiska témata byter av varandra, klangen och det rytmiska monstret förändras, det är gott om avbrott, plötsliga, nyckfulla accenter, diskontinuitet (också i textningen). Beatles musik är visserligen lika sentimental som Elvis Presley. Men sentimentaliteten känns inte lika stabil och trovärdig. Sentimentaliteten är den självklara ut-gångspunkten, en ofrånkomlig konvention. Men den luckras upp av disparata infall, av omotiverade för-starkningar, urholkande falsetter, störningar av olika slag. Sentimentaliteten är varken äkta eller falsk (for det är ingen ironisk musik), den är en roll. Innanför sentimentalitetens ram finns känslan som en frigjord, abstrakt rörelse. Mallös, orsakslös. Beatles musik är manieristisk, den innehåller formerna, men inte mo-tiven (Elvis Presley ger sina motiv).

Beatles kläder. Det finns ett grundmonster for gruppen, frisyren, en allmän klädstil. Men sedan finns det lösa, växlande attribut: olika mössor, halsdukar, skjortor. På bilderna brukar någon eller några avvika från de övriga. Men attributen används inte for att markera någon definitiv individualism inom gruppens ram, det är inte Ringos typiska mössa, Pauls speciella halsduk. Attributen tillhör alla, de byter plats som masker, roller, tillfälliga bestämningar. Hos Rolling Stones däremot har var och en av medlemmarna sin egen klädstil, for att ange sin egenart.

Beatlesfilmen »A Hard Day's Night». Filmen är vis-serligen en tolkning av Beatles egenart, en mycket distinkt og genomarbetad tolkning, signerad av manus-författaren Alun Owen och regissören Richard Lester. Men jag tror att den kommer Beatles så nära att man kan tå den som deras eget vittnesbörd. Filmen är intressant på många punkter.

For det forstå uppträder Beatles som Beatles. Det medför en saklighet, ett bibehållande av distansen mellan idolerna och publiken. Ingen fiktion som gor idolen mera »mänsklig«, likadan som jag, som visar vagen for en identifikation. Filmen demonstrerar Beatles och ingenting annat, den bryr sig inte ett dyft om mina egna onskedrømmar. Medan Elvis Presley i sina filmer möter mig på halva vagen, via rollerna.

Filmen är snabb och fragmentarisk. Den fångar inte Beatles statuariskt, den beskriver dem som en rörelse, ett oberäkneligt och undflyende förlopp. Beatles stannar aldrig upp infor kameran, de störtar ut at sidorna, hela tiden på vag ut ur bilden. En ordinär idolfilm ställer idolen i centrum, kameran går runt och tår in detalj efter detalj tilis den har skulpterat fram ett stabilt och overskådligt monument, en nästan fysikt påtaglig helfigur. Beatles later sig inte porträtteras på det sättet, eftersom deras egenart inte finns hos den fasta formen utan i föränderligheten, den överrumplande rörlig-heten. Därför är det füllt konsekvent att filmen matar oss med fragment och korta, snabba aktioner, att den är osammanhängande, att den undviker individuella portratt och psykologiska definitioner och bara tår så mycket av personligheten som är indraget i gruppens verksamheter. Och filmen gor inga försök att binda Beatles till en entydig känsla eller attityd.

Det skulle vara intressant att få veta hur Beatles-publiken tilgodogör sig »A Hard Day's Night» och hur de värderar den. Störs de av snabbheten, av den frag-mentariska presentationen? Skulle de ha föredragit en ordinär idolfilm om Beatles? Är Beatles-publiken over huvud taget intresserad av det som jag har försökt beskriva som föränderlighet och ambivalens? Men själva den dynamiska obestämbarheten har en central roll i Beatles-myten. Det hör till myten att deras atti-tyder inte skall vara bundna, att deras svar skall vara oväntade. Att de inte skall låta sig bestämmas ens av sina fans.

En nyckelscen i »A Hard Day's Night» handlar om frihet. Den är helt och hallet koreografisk, en improvi-serad och uppsluppen dans på vida gräsytor, med långa anlopp och explosiva sprang, med både monster och tumlande utbrytningar.

Scenen gestaltar en frihetsdröm. Kalla det gärna en flykt. Men det är en frihet som är fullkomligt ren och obelastad, ett undflyende utan varje uns av patetik. Friheten är en abstraktion, utan attribut, omgivningar eller motiv. Det är en abstrakt känsla, en mallös rörelse. Friheten stalls inte upp som alternativ till en ofri-het, den sensuella utlevelsen konkurrerar inte ut någon annan hållning. Den är ingen symbolisk protest och laddar inte upp någon konflikt mellan individ och samhälle. Så fort friheten stöter på motstånd viker den undan och försöker inte bryta igenom. Det är inte Elvis Presleys reaktion. Eller James Deans.

Det finns over huvud taget i Beatles-myten ett demonstrativt drag av lycklig anpasslighet. Man ställer inte hållningarna i konflikt mot varandra, man provar dem. Man kan faktiskt röra sig lika fritt innanför som utanför, så länge som man bare går fri från att läta sig fixeras.

Rolling Stones musik är råare, enklare, mindre disciplinerad an Beatles. Också deras attityd på och utanför scenen forefaller mera aggressiv och entydig. De tycks i högre grad bygga sin myt på en butter och nonchalant »utanför-känsla».

På en presskonferens i filmen ger John Lennon exakt samma svar på ett dussin olika frågor. Det är helt i linje med Beatles-myten. Men det överensstäm-mer också med andan i Johns egen bok, »In his own write». Det avgörande är att John Lennons sprak forefaller att växa fram ur slang, ur ett levande idiom. Förvrängningarna, tvetydigheterna, kontaminationerna verkar framtalande mjukt och förledande, hela tiden med en fot kvar i ett autentiskt sprak.

I en recension i Svenska Dagbladet har Per Olov Enquist forsøkt ta fram en allmän attityd i »In his own write» och dra konsekvenserna av Lennons språk-nihilism:

Beatles speciella sprak är en protesthandling.. Det normála språket är skämt av en annan generations värderingar och normer ... John Lennons bok är en litt er art artikulerad protest som äger rum i språket. Den speglar direkt en social situation som är central och viktig, en generations-motsättning som är akut, en stemning av aggressiv revoltönskan.

Språknihilismen är ofrånkomlig, och den kan direkt översättas till ett sorts attitydkritik, en attitydnihilism. Alla möjliga sorters roller och konflikter kompromet-teras av Lennons sprak: fackföreningskillen är lika insnöad som aristokraten, rasproblemet är lika sterilt som generationsmotsättningarna eller äktenskapsgrä-len. Misstron går ner till de minsta enheterna, til! själva orden, som berövas den överenskomna ordningen och innebörden, tvingas byta mössor och ansikts-uttryck.

Men jag ser det inte som en aggression, som en uppmaning till revolt. Enquist talar om en motsättning mellan »vi» och »de andra», om »ett hot om en ny värld». Men nihilismen galler i så fall »vi» likaväl som »de andra»/ den går ut over alltsammans och upp-rättar inga nya ordningar. Alternativet till det gamla språket är inte ett nytt sprak utan en genomford obe-griplighetj en orimlig abstraktion. Hägrar en ny värld så finns den inuti den gamla, inte utanför, som en uppluckring av betydelserna, som nya förtecken, en större rörlighet.

Paradiset finns i varje fall inte någon annanstans.

Appendix: Bilder

1.

Jump in på Gröna Lund i Stockholm. Beatmusik. Publik mellan 14 och 19. Dom dansar med korta, précisa roreiser, både spända och mjuka, en vaggande rytm som vaktar in och provar musiken, svarar på tempoförändringar, accentförskjutningar, styrkegrader. En sorts mikrostil, som varken förenklar eller förstorar. Dom dansar langt från varandra, var for sig, utan att se på varandra. Ansiktsuttrycken pendlar mellan koncentration och förströddhet, varken uttråkade eller egentligen upprymda. Alltsammans är påfallande kyskt, oskyldigt, utan uppenbara erotiska spänningar. Men det är en kyskhet på andra sidan sexvallen.

Det är en avspänning och tillnyktring som intrader nar erotiken har avd ram at i se rats, blivit självklar. Det galler en generation dar konen verkligen har vuxit upp till-sammans, utan markanta gränsdragningar och skygg-lappar. En generation dar kontakten mellan konen inte i samma utsträckning som tidigare präglas av rädsla och främlingskap, av mystik och revolter. På ett tidigt stadium finns den erotiska friheten inom rackhåll. Men det innebär också att erotiken décentraliseras till ett motiv bland många andra, inom ramen for en större och mera djupgående frihet. Det innebär att attityder, myter, symboler i mindre grad bestams av sexualite-ten, av erotiska föreställningar.

Modskläderna är neutrala, ett smidigt hölje som inte framhäver könstillhörigheten (men däremot grupptill-hörigheten). Modsdansen är allt annat an initiationsrit eller samlagssubstitut. Det finns visserligen anledning att toi ka vitaliteten i beatmusiken erotiskt, likaväl som annon popmusik. Men så som mods dansar den forefaller dom att avvisa den erotiska tolkningen som allt-för självfallen, förbrukad eller grov, en förstelnad ut-maning. Dom väljer andra tydningar. Tydningar som bland annat ger plats for en fristalld, fin-nervig sensualism. En sensualism som inte är betingad av sexualiteten. Eller så sjalvklart betingad av den att det enda intressanta maste vara att avlagsna sig från den, att tänja spänningen och se hur langt bort den haller.

2.

Vatten-show på Gröna Lund. Ett galler framför en vägg og bakom gallret en bassang. På väggen några meter över bassängen tvá stycken hyllor. En kvinna i bikini klättrar upp och satter sig på hyllan. Ängsligt-buttert-uppgivet betraktar hon publiken. Publiken ka-star små bollar mot kontakter framför gallret. Nar bol-larna äntligen träffar någon av kontakterna falls hyllan ned och kvinnan faller i bassängen. Publiken skrattar. Nästa kvinna klättrar upp, rättar till badmös-san och betraktar uppgivet-ängsligt-buttert publiken. På entréavgiften får man fyra bollar. Många koper extrabollar.

3.

Fylkingen penetrerar popmusiken. På tribunen i Moderna Museets yttre sal sitter kultureliten, elitkulturens representanter. Joachim Israel saknas inte vid bordet. Samtidigt spelar i den inre Merrymen och Dee-Jays från motställda podier. Men dessförinnan intervjuar Britt Edwall orkesterledarna (på tribunen): Varför har ni langt hår? Tjänar ni mycket pengar?

Årgang 41/1966, nr. 04