Demokratins kultursyn

Bengt Nerman:

Demokratins kultursyn

Fra den svenske poet og kulturkritiker Bengt Nermans bog »Demokratins kultursyn« trykker vi her det sidste, konkluderende afsnit. Nerman gør her op med det kultursyn han kalder »det moraliserende«, som ikke er særlig demokratisk, men er det normale i vort demokrati.

»Kultur är allt det som händer i vart samhalle, som rör vår miljo, som handlar om kontakt mellan människor i och utanför grupper», skrev Lena Larsson i ett debatt-inlägg i Dagens Nyheter våren 1961. Det är bra sagt, men ända inte riktigt bra: det är något ytterligare som måste komma till. Om man vill göra begreppet meningsfullt i en bildningsdiskussion, kan man svarligen undgå innebörden av mänsklig forändring, växt och skapande - kvantiteten behöver en kvalitativ bestämning. Lena Larssons användning av ordet får väl snarast ses som en förklarlig reaktion infor den dominerande, konventionella synen på vad som är kultur.

För den synen är kultur som bekant något fint, något svårt, som vi skall öva in oss i, lära oss. I första hand kanske en uppsättning - ett hus - av idéer, värderingar, dikter, musikverk och tavlor och till detta förmågan att tillgodogöra sig dem eller åtminstone beta sig med dem, »vara kultiverad». Det är en kultursyn som bär spår av ett samhälle dar kultur var något för ett besluttet fåtal och därtill av de senaste hundra årens ambitioner att föra mannen av folket, betraktad som en sorts Caliban, upp till fåtalets tillgångar, att därigenom forvandlas till något mera mänskligt. I grunden bär denna kultursyn också olyckliga spår av den kristet-platonska klyvnaden av människan i kropp och själ. Allt detta är historiska faktorer som förklarar de väsentliga bristerna hos denna bild av vad som är kultur.

Bilden gor nämligen inte rättvisa ens at den uppsättning företeelser som konventionellt brukar kallas kultur. Den ger t. ex. inte utrymme för någon föränderlighet: kultur är något givet, något statiskt. Och även inom ramen för den mest konventionella kultursyn borde det finnas utrymme för det faktum, att i varje läge, i varje nu, något nytt skapas som uttryck for en verklighetsupplevelse eller som försök att bestämma verklighetsupplevelsens art. I den man upplevelsen är eller blir mera allmän kan också dess speciella uttryck - dikten, musikstycket, tavlan - delas av flera: hos den som har eller är mögen för samma upplevelse kan uttrycket anammas, »förstås», utan större motstånd.

Ett sådant resonemang ger utrymme för föränderligheten och nyanserar dessutom uppfattningen av hur kultur sprids. Men den konventionella bilden av vad kultur är har en väsentligare brist eller begränsning, som spåras redan i uttrycket »kultur sprids». Den har ett drag af passivitet, kultur är fortfarande något utanför flertalet människor, något som man tar emot.

Et utgångspunkt för en förändrad bild är att vise varje människa i princip fungerande på samme satt som konstnären och författaren fungerar. Vi kan se henne i och genom hela sin tillvaro - sitt sätt att arbeta, tala, klä sig, gå, älska, äta, leka, drömma - sökande och skapande uttryck för sin verklighetsupplevelse och ibland kanske skapande/sökande dessa uttryck genom att använda det material som diktarna, konstnärerna och kompositörerna tillhandahåller (på samma satt som dessa använder det material som »vanliga människor» tillhandahåller). Skillnaden är främst en gradfråga, men också en fragå om de medier och material genom vilka man uttrycker sig. Konstnärna uttrycker sig ju i stort sett efter bestämda konventioner i konventioneilt bestämda konstnärliga material: färger, toner, ord, och motståndet i material och konvention hör till förutsättningarna för att resultatet skall bii konst. Uttrycksformerna för oss andra är oändligt manga, men resultaten blir mycket sällan konst.

Sett från denna synpunkt blir »kultur» inte något som skapas av några och med större eller mindre framgång förs ut till många med kulturarbetarnas och kulturdistributörernas hjalp. »Kultur» blir ett ord för varje individs uttrycksaktivitet och för resultaten av denna aktivitet. Det avgörande för resultaten är möjligheterna till individuell växt ur den egna grunden, en växt som kan komma till stånd bara i den genuina verklighetskontakt som uppstår da individen är ett självständigt jag i samklang med det stora monstret. En sådan verklighetskontakt er förutsättningen för det individuella skapandet och därmed också för de sporadiska och speciella uttryck för växt som vi kallar konstverk. Men den är också förutsättningen för att dessa verk i sin tur skall kunna forstås och tas emot av andra: för den individ som saknar denna kontakt måste möjligheterna att uppfatta sådant som går utöver det konventionella vara mycket begränsade liksom resurserna att känna vad som är genuint och hållbart.

Den kanske största vinsten med en kultur- och bildningssyn som denna är att moraliserandet, kraven på »kultur», kan falla bort. Den moraliserande kultursynen, som ju är mycket litet demokratisk men ändå den normala i vår demokrati, kommer utifrån och uppifrån och vill förändra människan i en viss riktning, göra henne inte bara annorlunda, utan till något mera. Den syn som här skisseras bygger på tillit till människans egna resurser. Den låter i princip människan vara i världen, inte som resultat av något eller möjlighet till något utan som realitet, beroende av, förändrande sig med varje annan förändring, fri att vara vanlig, enkel, närvarande i det relativa, inte inspänd i det ideala.

Just frånvaron av moraliserande ger människan möjlighet att komma i ett intimare förhållande till omvärlden och till andra människor. Accepterandet av jagets totalitet leder alltid till en fullständigare upplevelseformåga: när människan vågar acceptera varje sin varelses erfarenhet, varje sina sinnens, sin hands, sin sidas, sin fots minne, upplevelse och förväntan har hon grunden lagd till en ny verklighetsupptäckt och till et nytt språk att söka och uttrycka sin upptäckt i. Eller omvant: ju mindre av oss som vi tränger undan, desto primarare - inte primitivare - blir vår upplevelse. Det är i de primära upplevelserna som
grunden läggs för det vi kallar verklig kultur, verklig bildning och verklig känsla för demokrati.

Att komma ifrån moraliserandet betyder för kulturarbetaren och folkbildaren att avståndet till medmänniskorna minskas. I detta avstånd ligger i dag mycket av kulturarbetets svårigheter, i bristen på kunskap om hur människor lever och uppfattar sin omvärld och om hur olika företeelser fungerar för oss. Uppgiften borde inte vara att »höja», »leda» och »fostra», utan att på grundval av en sådan kunskap tillhandahålla verklighetsmaterial och undanröja hinder, öppna vägar, för att om möjligt hjälpa människor att etablera ett genuinare förhållande till sin egen tillvaro. Om folkbildaren kan acceptera en sådan mera anspråkslös uppgift lämnar han också den lätt krampartade rollen av en identifikator som i sig och genom sig söker brygga över gap och sammanfatta motsatser.

Kanske skulle en kultursyn av det slag jag här har gjort en skiss till kunna bidra till att upprätta naturliga relationer inom hela kulturkroppen. En sådan syn är naturlig i massmediesamhället, där de olika kulturyttringarna samtidigt och oförmedlat uppträder bredvid varandra. Vi behövde då inte längre laborera vare sig med någon särskild »folklig kultur» eller med »masskultur». Båda dessa begrepp bygger på falska föreställningar. Det räcker med ordet kultur så länge vi håller i minnet - och accepterar - att varje individ utifrån sin egenart är med om att skapa och leva kulturen. Att tänka så är egentligen bara en utsträckning av toleransens nödvändiga princip.

Kulturarbetet gäller till sist inte »medvetenhet». Det galler i stället möjligheterna för varje individ att uppleva sitt värde som jag, sina rättigheter som människa. Den upplevelsen behöver inte betyda »självkännedom» men den innehåller en riktning mot medvetenhet. Viktigast är att värdeupplevelsen ger människan möjlighet att fungera, som människa.