Sov så gott!

Ove Nordwall:

SOV SÅ GOTT!

DMT's svenske medarbejder diskuterer placering og repertoire-valg af moderne musik på koncert-programmerne.

l den nya debatten om samtida musik på koncertprogrammen tycks en synpunkt märkvärdigt förbisedd. Nämligen att det allt övervägande antalet nya verk är rätt dåliga. Så har det val varit i alle tider, men argumentet har räkat i vanrykte. En publik vand vid det basta av det basta från ett par århundradens europeisk konstmusik saknar inte skal till rådvillhet och fortvivian.

Att bara skylla rådvillheten på publikens bristande förtrogenhet med nyare uttrycksformer tycks mig orättvis, även det givetvis finns visst fog for detta. Den genom lang vana uppövade sensibiliteten for konstnärliga valörer bor ju även i fragå om nyare verk kunna ge den principiellt oförutfattade lyssnaren en god hjalp. Det saknas inte exempel på hur radikalt nyt verk kunnat få en omedelbar positiv resonans även hos ett traditioneilt och, som man säger, »oförberett» auditorium.

Det skulle alltså bara galla att dra fram de garanterat fullödiga produkterna for att vara viss om en åtminstone relativt sett tillfredsställande publikfram-gång? Men hur? Och vem garanterar fullödigheten? Av de 13 verken på Konsertföreningens »Nya Serie» är det bara ett par tre stycken som skulle locka mig personligen till ett besök. Det betyder ju inte att de andra skulle vara dåliga eller ointressanta, ens ur min subjektiva synpunkt. Men ingen av tonsättarna är mig obekant och de fiesta verken har jag hört eller last i partitur och ofta bådadera och det roar mig helt enkelt inte att gå till Konserthuset for att lyssna til dem, lika lite som det skulle roa mig att gå dit for att lyssna till t. ex. en violinkonsert av Spohr eller en orkestersvit av den säkert for sin tid förträfflige Tele-mann. Vill jag någon gang lyssna på sådant har jag grammofonen till hands. Men utsikterna att for kanske tjugonde gangen höra en bra Haydn eller Mozart har ännu inte förlorat sin lockelse och jag skulle ogärna missa ett förmodat bra framförande av något verk av

t. ex. Mahler, Alban Berg, Stravinsky eller Ligeti, hur väl jag an redan kande till det.

Kommunikationssituationen har förändrats sedan 1800-talet, även om inte alla tycks1 ha riktigt fattat det, allra minst de som propagerar for ett »friskt prövande» av helt nya verk i olika konsertserier - eller som anser att man uppfyller sina musikkulturella för-pliktelser mot den nya musiken genom att présentera halvbra, stilistiskt (om an inte historiskt) halvnya verk i s. k. levande framföranden. Ur både publik och eko-nomisk synpunkt tycks det å andra sidan bakvant att mer an undantagsvis göra offentliga konsertserier till exp e ri m e ntf o rå for ny musik. Förmodligen har ingen part g l ad j e av detta.

Jag hoppas ingen missforstår detta som en önskan om att radikalt stryka all ny musik från konsertpro-grammen, även om man med tanke på alla tekniskt och artistiskt otillräckligt förberedda konserter ibland på allvar skulle vilja foreslå något sådant. Men jag menar att urvalet av de verk som ska spelas borde kunna ske med langt större kompetens an som nu tycks vara fallet. Programråd och musiker, inkl. dirigenter, tycks ofta aningslöst naiva och häpnadsväckan-de okunniga om den moderna repertoár de nu för-siktigt börjat fingra i kanterna på. Det är ingen spe-ciellt svåråtkomlig information det galler. Partitur, band och grammofonskivor finns i alldeles tillräcklig mängd for att man med en smula ambition och intres-se mycket väl skulle kunna skaffa sig en fortlöpande överblick.

Låt mig bara narnna ett exempel bland manga: den av de fiesta som »moderat« ansedde modernisten Stravinsky. Hans 50- och 60-talsproduktion omfattar inte mindre an 26 verk , mer an en femtedel av hans sammanlagda, med traditionella mått matt av tämligen experimentell och »avantgardistisk« karaktär. Det är inte många av dem som t. ex. konsertföreningens publik fått höra och i spelårets program ägnar man sig at den inte helt okända Eldfågel-musiken från 1908-09, den lilla orkestersviten nr. 2 från 1921, violin-konserten från 1931 och Dumbarton Oaks-konserten från 1937-38. Jag menar inte att man inte skulle spela dessa verk (eller att jag själv skulle sakna intresse av gå och höra dem). Men jag menar med bestämdhet att man borde ha spelat andra också, och om man nu maste välja då hellre några av hans senaste större verk, t. ex. »Requiem Canticles», »Movements» eller »Abraham and Isaac» for att endast narnna några.

Exemplen kan mångfaldigas, som man brukar säga när spaltutrymmet börjar tryta! Jag tror att konsert-arrangörernas brist på kunskap, om an inte brist på åtminstone ett slags svalt objektivt intresse, bar stör-staskulden till de s. k. moderna musikseriernas uppen-bara och upprepade publikfiaskon. Då är det enkelt att skära all modern musik over en kam, for att kunna släcka sänglampan med gott samvete. Sov så gott, alla programrådsledamoter!

EKSPERIMENT MED KONCERTSALEN

Ved en koncert med elektronisk musik i Århus blev der gjort forsøg på en omgestaltning af selve det ydre miljø for koncerten: salens form og indretning. En gruppe kunstnere fra »Ung kunst« blev inviteret til at arbejde i rummene. Billedet viser salens indretning: et stort kvadrat-net af sølvfolie er udspændt i rummet. Stolene er placeret i kvadrater på gulvet under loftets »frie-rum-kvadrater«. Dette miljø for en elektronkoncert ligger selvfølgelig langt fra Stockhausens store visioner om en kugleformet koncertsal med publikum anbragt på en frit svævende plade i midten, men viser dog, hvorledes man med beskedne midler kan imødegå det særlige problem at holde koncert hvor de optrædende er højttalere og ikke musikere. (Foto: Jan Wibrand, Århus).