Per Nørgaard - en förstå-sig-påer

Af
| DMT Årgang 44 (1969) nr. 04 - side 96-98

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Pulsar Festival 2020

Annonce

Edition s

PER NØRGAARD - en förstå-sig-påer

Per Nørgaard har i foråret 1969 sammen med Mogens Winkel Holm og Ingolf Olsen foretaget en koncerttourné »Tune-in« arrangeret af den svenske organisation Rikskoncerter rundt til svenske gymnasier. »Tune-in« var det bestillingsværk, som Per Nørgaard skrev specielt til tournéen.

Per Nørgaards program er et af en række præsentationer af nordiske komponister, som i disse år gennemføres for de svenske gymnasieelever. Tidligere er Sven-Erik Back og Arne Nordheim blevet præsenteret. Næste år skal Aulis Sallinen på tourné.

Før hver koncert udsendes af Rikskoncerter til skolerne et materiale, som det anbefales at gennemgå med eleverne.

l forbindelse med tournéen har Rikskoncerter bedt tilhørerne nedskrive deres indtryk i form af et essay eller en »anmeldelse« af »Tune-in«.

Med tilladelse fra Rikskoncerter bringes nedenfor nogle af de indsendte besvarelser. De bærer alle overskriften: TUNE-IN - musik, antimusik, upp-levelse eller vad?

Eva Göransson, Huskvarna

Jag kommer ut från salens mjuka varme med rubbade cirklar. Jag ber att ingen skal vacka mig ur mina drömmar. Jag går ut i parken och känner den dar speciella lüften emot mina varma kinder; luft som är kali och vintrig, men som ända ger en föraning om snösmältning och bar jord. Men luften finns inte bara runt mig, utan den har smugit sig in i mig och retar mig ända ut i nerverna. Den har gjort mig nyfiken på vad som ska komma. Vad har jag varit med om som skákat liv i min kropp som annars är i vinterdvala och som känslomässigt står på nollpunkten?

Jo, först ett orgelackord bakom fördragna ridåer. Ett ackord som bara fanns en lang, lang stund och som omgärdade mig alldeles helt, och jag blundade och sjönk ihop och ljudet nästan gick in i mig, så ett tag undrade jag om det var ett sådant brus man hör inuti sig, nar det är alldeles tyst omkring. Men nar jag tittade upp, sag jag att de andra också ver-kåde konfunderade, så antagligen var det ett yttre Ijud vi horde.

Och precis när jag lugnat ner mig och vant mig vid Ijudet så blir ackordet ett annat. Jag tittar för-vånat upp och ser att ridån är dragen at sidan och att det står ett stort instrument mitt på scenen. Vid det sitter en pojke med lingult hår och blå tröja. Han verkar tagen ur en gammal sagobok. Han ställer sig hastigt upp, bugar som ett väldresserat barn och går

ned med tysta, smygande steg ut från scenen. Han kommer tillbaka efter en kort stund, slår ett nytt ackord. Det upprepas några ganger, och efter ett tag vänjer man sig även vid honom och tycker att han hör ihop med instrumentet på något satt. Instrumentet är inte spelbart och ljuder inte förrän han kommer nära det. Man börjar känna igen honom och vill gå fram och tå på honom for att om han är män-niska eller bara robot.

När man fast sig vid honom lite grann så får man plötsligt inte fortsätta med sin dröm. Det kommer några gitarrackord bakifrån, och det blir liv och rorelse omkring mig. Vem är det som saboterar den romantiska föreställningen? Plötsligt ställer sig tvá personer upp och börjar sakta, sakta gå framåt mot scenen nerför den något sluttande sidogången. En spelar och slår gitarr och sjunger. Den andre spelar flöjt och frambringar även en del andra blåsljud. Han är som en gammaldags herde eller råttfångare. Våra huvuden vrids sakta till siná Ursprungliga lägen allt-eftersom de tår sig framåt och kanske undrar vi var-för de behöver väcka oss på detta satt. Man hade ju precis nickat till och resignerat inför den musikaliska poesin, och så kommer dessa båda helt prosaiskt gående och sjungande hårdt och rytmiskt. Men blic-karna förföljer dem under deras liktåg fram till gössen och orgeln på lit de parade. När de kommit fram till scenen är alla plötsligt vakna, alla är med på scenen, alla drar en suck av lättnad att de äntligen kommit fram och ingen enda står utanför föreställningen dar framme. Det är som om de försökte få oss koncentre-rade. Gossen med orgeln vaknar ur sin sömn, när de når fram till honom och tillsammans börjar de utföra musik.

Musiken dessa utför har enastående uttrycksmöj-ligheter. Den är inte fångad i fällor, inte bunden av konventioner eller lagar. Den bara uttrycks, så objektivt som möjligt. Det är jag lyssnare och åskådare, som ska uppleva. Det är jag som ser händelser som ingen annan ser, och som inte har hänt. Jag hör out-talade repliker och min kropp reagerar efter mina in-billade upplevelser. Konstnären, människan, som gjort musiken skildrar ju mänskliga upplevelser genom mänskliga skenhändelser. Och det är människor som framför det till mig, på instrument gjorda av människor i ett rum vårs akustiska förmaga uträknats av människor och slutligen når musiken mig, människa, och jag reagerar som en människa infor den.

Musiken är ett organiserai Ijud. Alla klanger som frambringas är inte tillkomma av slump utan gjorda med eftertanke. Även om man vill uttrycka något fult och disharmoniskt, så är det gjort med avsikt, och det krävs arbete för att framställa det. Och ett arbetat och genomtänkt Ijud kan aldrig någonsin bli fult.

Nu har du slumrat till igen, och du vet att du inte får stanna av. Så när du just har kommit in i rytmen hos ett stycke, så bryts rytmen och du får jaga vidare i ditt fåfanga försök att följa med och uppleva. Det är som ett kroniskt stresstillstånd. Du har just försatt dig i en situation och inrätta dig efter den, när den overgår till något annat. Du hinner aldrig ifatt det som hände nyss.

Plotsligt bryter solen fram bakom molnen och en stråle träffar dig i ansiktet och du tycker det är en solig sommardag och genom luften virvlar jättelika trollsländor och deras vingar glittrar kristallklart. Men då ser du att det är inte trollsländor utan några me-talltrådar som snurrar runt, och de bars av människo-händer och människorna går runt dig precis som om de ville binda dig inné i en magisk ring med sina trådar. Och dina sommartanker trasas sonder.

Du hör en vacker sang om att plantera ett träd. Du hör den fiera ganger och du forstår kanske till slut lite av vad som menas med den. Den är inte enbart lyriskt njutningsbar utan även högst allvarlig. Och även om du kanske inte upplevt att ett träd planterais, så har du kanske markt att det i alia fall har såtts ett fro. Ett fro som kan växa sig stort, om du når det med

intresse och kärlek, så att du en gang kan vara med innanför musikens heliga cirklar.

Kerstin Persson, Kristianstad

UPPLEVELSE är den enda tänkbara beskrivning på Tune In, efter att ha bevistat den. Tyvärr var det inte en helt angenam upplevelse enligt min åsikt. De enda fakta fore den s.k. konserten, var dessa: 1. Det var en happening. 2. Det skulle vara en helt ny tanke bak-om musiken, en sorts revolution mot den traditionella musiken. 3. Per Nørgård, kompositören, ansågs mycket lovande av forstå-sig-påarna.

Jag begav mig iväg till konserthuset både frågande och lite skeptisk infor det hela, men också i en stor spanning over vad jag skulle uppleva. Någon förut-fattad mening om det hade jag absolut inte. Jag ba-nade mig in i en bänkrad och sjönk ner i fåtoljen, samtidigt som jag beredde mig på en stunds njutbar avkoppling.

När musikerna inledde konserten, kande jag att ögonbrynen försvann någonstans uppe i hårfastet. Jag blev verkligen forvånad, ty det visade sig, att nästan hela konserten bestod av diverse oljud som visslingar, orgeltoner som tycktes tränga genom märg och ben, stampningar och Ijud av en svängande jojo. Med den basta viljan i världen kunde man inte skönja något av det, som man vanligen njuter av i fragå om musik, rytmen, harmonierna eller ens en vettig melodi, eller kunde man det?

Mer an halva tiden hade gått, när man plotsligt lik-som hoppade till. Var det inte en melodisnutt som hade förirrat sig dit? Kanske hade jag missuppfattat al It, så att konserten började först nu, det andra var kanske bara stamning av instrument och stämband? Ack nej. Den lilla visan »Du skal plante et tra» var snart-slut, och därmed var också friden slut för mina stackars öron. Det fortsatte alltså som tidigare med pling, pip, brak och duns.

Jag drog en lättnadens suck, när det hela visade sig vara till ända. Jag reste mig och gick ut med en stilla undran 5 mitt inre: »Får stora, vuxa människor bära sig at hur som helst? Man maste ju undra, när man tvingas gå på sådana tillställningar.»

Till slut skulle jag önska att få svar på några frågor. 1. Går svenska skattepengar till att betala dylika turneer i Sverige? Sorgligt i så fall. 2. Vad var meningen med denna konsert? Skulle vi lära något av den? Vad då? Oljud kan nog nutidens ungdomar fora utan spe-ciella lektioner. Skulle vi njuta av den? Omöjligt. 3. Vilka kvalifikationer fodras av den som utför turneer i Rikskonserters regi? Tydligen inga. Visserligen var nog karlarna både musikaliska och sångbegåvade, men att de inte ser till att utnyttja sina talanger då???

Kristina Karlsson, Krisiianstad

Ja konserten var faktiskt en underbar upplevelse. Jag har länge sökt efter en sorts musik - hurudan visste jag inte förrän jag upplevde »Tune in», men då forstod jag att den var svaret. Kanske inte bara ett svar, för jag tror att den samtidigt är porten till en musik, som man ännu mer går upp i och blir ett med.

Jag var liksom mitt inné i musiken och kande den runt omkring mig. Den stannade inte kvar på scenen och nådde mig endast genom hörsein, utan jag kande den, jag var mitt ibland alla dessa vibrationer och

Ijud. Men för att man inte helt ska »förlora» sig i musiken, finns dar så att säga oangenäma eller väc-kande Ijud, så att man liksom väcks från den ena upplevelsen och kan kasta sig på huvudet i nästa. Att uppleva »Tune in» är som att gå på en stor upp-täcksfärd, dar den ena angenäma överraskningen av-löser den andra.

Vad ar då »Tune in»? Jag skulle vilja säga, att den är en musikupplevelse. Orden musik och upplevelse var för sig uttrycker inte helt korrekt vad »Tune in» är. Den är en sorts musik, som man upplever.

Det är verkligen positivt att »publiken» ska vara med i framförandet av musiken. Man upplever den mer aktivt, och man får nog också större behållning av den då. Skaparglädjen fyller människan med till-fredsställelse.

Tyvärr så finns det folk med förutfattade meningar. Tyvärr, därför att de inte har samma goda utgångs-läge, för att tycka om denna musik, som en sökande människa, som är öppen för nya intryck. Jag vili absolut inte se ner på andra människor, men jag tycker det är synd om folk med förutfattade meningar och att inte fier av mina kamrater reagerade positivt på »Tune in». Den glädje den fyllde mig med, skulle jag vilja att andra också upplevde. Man glömmer sig själv och känner gemenskap med de andra medverkande. Det beror på var och en i hela salen hur musiken kommer att utformas. Denna musiken kan vara roten till människors uppvaknande och aktiva strävande efter gemenskap istället för ovänskap och elände.

Årgang 44/1969, nr. 04