Østtysk musikunder

MISCELLANEA

Sixten Nordström:

ØSTTYSK MUSIKUNDER

Musikdirektør Sixten Nordström, Malmö, beskriver på baggrund af en studierejse i Østtyskland det østtyske samfunds forbløffende indsats for musiklivet og dets holdning til musikpædagogik, avantgarde og beat.

Musik och kultur over huvud taget är i högsta grad en folkets angelägenhet i osttyskland, och en rundresa på en och en halv vecka till landets alia musikplatser satter förödande spår hos en besökare från kargan Nord. Eller vad sags om besökarsiffrorna vid musike-venemangen: av landets 17 miljoner innevånare går mer an varannan en gang per år på en konsert eller en musikpjas (obs. att de 9-10 miljonerna besök då även slås ut på barn och åldringar!), och ex. halvmil-jonstaden Leipzig noterade i fjor en 96-procentig beläggning på sina 5 teatrar, var två är musikscener. Och ser man på orkestersidan är den lika imponerande: DDR har 88 konserterande orkestrar, varav knappt hälften också fungerar som teaterorkestrar, och på ett år hinner dessa s. k. statsorkestrar ge 6500 konserter för något mer an 3 miljoner människor. Landets ca 40 musikscener kan också ståta med motsvarande fantastiska siffror: per år ger man 5500 operaföre-ställningar, 5200 operett/musicalföreställningar och 650 balettaftnar, och dessa over 11000 föreställningar ses av 6-7 miljoner besökare!

Det mest uppseendeväckande är dock, att siffrorna kunde varit vida högre, bara man hade haft större resurser. De fiesta konserter och operaföreställningar ges nämligen for utsålda hus, och inte kommer besöks-frekvensen att minská, snarare tvärtom. osttysklands satsning på ungdomen är sedan länge klart utsagd, och redan nu är 14-18-åringarna ett markant inslag i kulturbilden, och med tiden maste alltså svårigheten att komma over en biljett bli ännu större. Lagre ned i åldersgrupperna läggs den verkliga grundstenen till ett kommande aktivt kulturliv: fr. o. m. årskurs 1 går de fiesta barn på teatern 4 ganger om året - det kostar en femtioöring, och skulle föräldrarna vilja gå med är får de betale en krona - och for ex. ensemblen vid Leipzigteatrarna innebär det 10(! !) skolteaterföre-ställningar per vecka. Med motsvarande intensitet på skolkonsertsidan vill det till att man som i Dresden bygger ett Kulturzentrum for 80 miljoner mark (i realiteten ca 200 miljoner svenska kroner!), med plats for 12 samtidiga aktiviteter for 4000 personer. Det är det verkliga allaktivitetshuset med bl. a. musik, konst, film, sport och socialistiska möten på programmet!

Naturligtvis haller inte alla dessa scener och orkestrar högsta klass, men man kan även i småstaderna stöta på ex. operauppsättningar av forvånande hög halt. Dock imponerar sarskilt orkestersidan, och det beror på den utbildningspolitik, som osttyskland efter ryskt monster bedriver: i årskurs 5 börjar man på allvar se over skarorna, och de stora begåvningarna sands till internatskoler fr. o. m. årskurs 6. Dar stannar de i de flesta fall sex år, får varje vecka 9 timmars musikundervisning, samt ålagges en daglig övnings-plikt på minst tre timmar... Varje år lamnar dessa Specialschule für Musik ifrån sig ett hundratal elever till musikhögskolorna, och av dessa år ca 60 procent stråkmusiker. Naturligtvis går alia till högskolorna, for man satsar endast på sakra kort - »harifrån kommer eliten, solisterna», så rektorn for Franz Liszt-Hochschule für Musik i Weimar - men jeg tror att ni också skulle reagera skarpt mot studiernas absoluta konsertestradinriktning från forstå lektionen. Små 14-åriga pianister och violinister ager redan efter två år en ton och en kraft, som är ett under av intensitet och råhet, och de spelar med en frenesi, som tår andan ur en - men medges skall, att teknik och musikalitet är av en klass, som vi är i total avsaknad av har uppe! Protester mot spelstilen bemöttes med »Hur ska de annars någonsin kunna spela på en konsert med en 100-mannaorkester infor 3000 personer?»!

Berlin blir forstås start och mål for en musikresa, inte minst beroende på att man dar har både Deutsche Staatsoper och Komische Oper (som mer an någonsin präglas av Felsenstein). Over huvud taget är det det stora, det alla samlande, som dominerai-, och kammar-musik forekommer rätt sparsamt. T. o. m. »Berliner Festtage» hade endast ett par intimare konserter på årets program, och antalet orkesterkonserter var inte heller överväldigande. Men så var operautbudet desto enormare med Bolshoiteatern som russinet i kakán, och Komische Opers uppsättning av »Aida» som stora sensationen. Parkettpubliken kippade efter andan över Sensualismen och hettan i speiet, dekoren i kall och bländande aluminium var hela tiden säreget effektfull, och när en totalt annorlunda triumfmarschscen spelades upp pendlade yttringarna mellan hänförd entusiasm och djupaste upprördhet! - De övriga operahusen är forstås inte lika intressanta - och har inte Felsensteins resurser! - men man kan stöta på små parlor när man minst anar det: Weimars uppsättning av Brittens »Albert Herring» var sceniskt strålande, Dresdens kärvt enkla »Boris Godunov» (i sjostakovitjs bearbetning) var val så intressant som Bolshoiteaterns iscensättning, och att Leipzigs »Barberaren i Sevilla» och Karl Marx-Stadts Prokofjev-opera »Forlovningen i klostret» var mindre lyckade berodde på många orsaker. Och nog blir man smått chockad, när man under en sexmilatur träffar på tre stader, som samma kväll vill se en på »Flickan från Vilda Västern», »Fidelio» och östtysken Robert Hanells succéopera »Griechische Hochzeit» ...

Ett fall for sig är östtyskarnas försök att skapa en egen musicalstil. Lika hogststående som det övriga är, lika erbarmligt dåliga är dessa alster pa billigaste Schlager- och underhållningsnivå, Alla har ett innehall, som är så oelegant och pinsamt propagandafyllt, att man baxnar, och östtyskarna själva medger villigt, att det är bedrövligt. Man försöker dölja bristerna genom jätteuppsättningar och flotta arrangemang, men vad hjälper det, när man som i ex. »Irene und die Kapitäne» (kaptenerna är langtradarchaufförer) får uppleva en story som sager, att artister är vanliga människor, som t. o. m. kan tvätta och damma, konst och arbetare hör samman, samt man ska inte röka - det sistnämnda framfört i en stor aria! Dock bottnar problemet ytterst i mer an dålig smak och styrd produktion, for år efter år väntar ost på att få spela succéerna från vast, och varje år går det i stöpet p. g. a. ekonomiska problem. Man maste ge en modern uppsättning, och så tvingas i hast fram något nytt eller bearbetas något gammalt. Stora numret just nu? »My Fair Lady»! Och man väntar på att få spela »Hello Dolly» och »Mannen från La Mancha» ...

Annars vårdar Osttyskland ömt sin repertoár, och i princip försöker man balansera standardrepertoaren och den inhemska nutida produktionen. Men enligt tyskarna hör ex. Tjajkovskijs, Prokofjevs och Sjostakovitjs samtliga verk till standardrepertoaren, och det vi menar med nutida musik är som ett rött skynke for dem! Elektronisk musik vägrar man over huvud taget att tå på allvar, liksom att komponister som Ligeti, Mono, Boulez, ja t. o. m. grannarna Lutoslawski och Penderecki förvägras en plats i musikhistorien. Skulle ni våga fora happening, musikalisk teater - Cage är djävulen själv! - aleatorik, etc. på tal, är det bäddat för en längre uttläggning om västerländsk dekadens. På en fragå om hur man kunde undanhålla sina musik-studeranden den senaste utvecklingen, oavsett vad man tycker om den, svarade Franz Liszt-Hochschule für Musik att man presenterade den visst, man »hade t. o. m. spelat upp Stockhaussens Gesang der Jünglinge». En försiktig undran om vad man då hade sagt om denna musik resulterade i ett diaboliskt leende och »ja se det är en annan sak»!

Musikundervisningen i landets skolor är verkligen inte något att hurra for, men besök de fyra till musik-högskolorna hörande »plantskolorna» så forstår ni, varför landets musikstandard är som den är. Men någon fullständig bild av musiklivet får ni aldrig, därtill »smusslas» det for mycket - av obegriplag anledning! Folkmusik kan ni studera i synnerhet i de sydligaste delarna av landet, Schlagermusiken, som (likesom den västtyska) är till vansinne likriktad, får ni över er så fort ni passerar en radioapparat, men försök föra de för vart århundrades musik så betydande riktningarna jazz och pop på tal, så sluter sig ätminstone alla »officiella» musikmänniskor! Dessa så typiska »väst»-riktningar finns inte hos oss, sager man, och med särskild škarpa framhåller man, att man lyckats hålla landet »rent» från pop och vad därmed följer. Men lát inte lura ér - letar ni länge och omsorgsfullt nog så finner ni både lätt nattstånden jazz och försök till pop. Påpeker ni det mots ni av generade leenden ... Dock verkar ansträngningarna att »skydda» befolkningen från det inte att slå sarskilt val ut: vid »Schlagerfestival des Freundschaft 1969», en extra påkostad historia i samband med DDR:s 20-årsjubileum, skulle publiken anonymt rosta fram basta melodi och sån-gare, och de främsta platserna belades av pop- och jazzinfluerade verk, framförda av resp. en Carnaby Street-flicka från Rumänien och ett Four Freshmen-plagiat från Sovjet! Tala om vad som ror sig under ytan …