Musikundervisning och internationellt samarbete

Af
| Årgang 45 (1970) nr. 02 - side 41-42

MUSIKUNDERVISNING OCH INTETNATIONELLT SAMARBETE

av Lennart Reimers

Inom alla musikområden har allt starkare strävanden mot ökad internationell kommunikation gjort sig gallande under senare år. Dessa strävanden har ofta setts inte bara som en isolerad angelägenhet for fackmän och specieilt intresserade utom som ett led i ett vidare utbyte av kunskaper, erfarenheter och upplevelser, ett led i samspilet mellan olika humana aktiviteter, mellan olika folk och olika nationer. FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgör också fundamentet till ISME:s stadgar. I dessa citeras människans rätt »to take part freely in the cultural life of the community and to enjoy the arts».

I några av de viktigaste artiklarna i ISME-stadgan talas vidare om den icke-isolerade funktionen som ISMEis arbete bör ha. Det skall enligt artikel 2 stimulera musikundervisning »as en integral part of general education» vartill kommer skrivningen av artikel XII: »The society may affiliate such other international organisations as may seem mutually desirable».

Här tales alltså om två »gränsöverskridande» målsättningar i ISME:s arbete: stimulans av musikundervisningen som en integrerande del av den allmänna uppfostran och möjligheten att samarbeta med andra internationella organisationer. En antydan om vilka sådana andra organisationer som kan tänkas ligga narmast till hans finner man i Artikel II:s andra hälft, dar det talas om att »stimulate music education» också »as a profession» och i artikel IX ges exempel på sådana musikaliska yrken: »teacher, perfomer, composer, musicologist». Och det är i detta läge som man inte kan undgå att aktualisera den over heia världen aktuella problematik som ligger i relationerna mellan vår tids musikuppfostran och vår tids nyskapande musik - ett tema som ju stod i forgrunden vid 1964 års ISME-kongress i Budapest. Den ägde rum nästan omedelbart efter världsmusikfesten i Köpenhamn, ägnad uteslutande ny musik och organiserad av det sällskap, vårs namn endast skiljer sig från ISME med en bokstav: International Society for Contemporary Music (ISCM).

Jag deltog i båda; på ISCM-»massan» kunde jag inte finna någon enda musikpedagog (i varje fall inte någon representant från de ISME-anslutna föreningarna) och på ISME-konferensen kunde jag inte finna någon enda tonsättare (utom Per Nörgård). Bortsett från de ofullkomligheter som vidlåder människans ögon, stod det i varje fall klart att man rörde sig i två helt skiida världar, jag träffade inte någon i ISCM-kretsarna som visste om ISME:s konferens - och tvärtom. Andå har ISCM, »ny musik-mässa» en utpräglat informativ och pedagogisk funktion och ISME-konferensen var koncentrerad just på temat ny musik och musikundervisning.

Mot denna bakgrund gjordes under perioden 1964-66 stora ansträngningar att infor ISCM-festspelen i Stockholm 1966 söka åstadkomma en broslagning mellan komponister och pedagoger. En mängd personer från såval ISME som ISCM-Ieden visade ett stort intresse och följden blev att 1966, under ISCM-festen i Stockholm, kunde présenteras Per Norgårds sceniska oratorium for ungdom, Babels Torn, - en pendang til! hans »Domen» som framfördes på ISME:s Budapest-konferans. Babel kom ju senare (1968) till framförande under ISME:s kongress i Dijon, dar också den danske pedagogen Harald Bjerg Emborg - f.ö. en av de allra aktivaste i samarbetssträvandena mellan tonsättare och pedagoger - presenterade den intressanta attityd-undersökning han gjort med ungdomar under instuderingsarbetet med Babel.

Under ISCM-ftsten i Stockholm blev det också möjligt att ordna konferenser mellan ISCM-tonsättare och ISME-pedagoger. Praktiskt taget alla tonsättare hade svarat positivt på min forfrågan om en föreläsning eller ett seminarium med deltagande pedagoger; följaktligen kunde en rad ISCM-verk under dessa festspel présenteras av resp tonsättare inför musiklärare - som i sin tur kunde fora vidare stimulansen till siná elever. Det bor noteras att också de lokala institutionerna, den svenska ISCM-sektionen och Stockholms Skoldirektion tog aktiv del i genomförandet av denna »broslagning».

Avsikten med allt detta var naturligtvis inte att försöka påyrka någon s.a.s. institutionell integration mellan de båda stora världsorganisationerna (de arbetar säkert effektivast genom att bevara sin autonomitet), utan att genom konkréta arrangemang öppna dörrarna mellan de två verksamhetsområdena, få pedagoger och tonsättare att lära känna varandra. En sådan narmare bekantskap skulle kunna tillföra båda föreningarna stora varden - man behöver väl bara nämna ISCM-festspelens behov av en ny, yngre och större publik och ISME:s behov av kontakt med de källor ur vilka de oser sitt material. ISCM:s problem är till stor del pedagogiska, ISME:s har till stor del med det nya
musikskapandet att göra.

Eftersom det forstå initiativet till et närmande togs av ISME-medlemmar infor en ISCM-fest, ligger det onekligen nära till hands att nästa tas av ISCM-folk inför en ISME-kongress! Alldeles oavset vilka huvud-temata de nästkommande ISME-kongresserna kommer att ha, skulle man alltså, forslagsvis kunna tänka sig, att - såsom ett minimum - inbjuda ISCM-representanter att delta. Vid sidan av de erfarenheter som gjordes i Stockholm 1966, kan säkert kompositionsseminariet vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm bidra med ytterligare stoff. I dessa deltar nämligen, sida vid sida, sával blivande musiklärare som blivande komponister - en troligen unik institution. Också från Rikskonserters försök att sända ut komponister på stora turnéer till skolorna har ett omfattande erfarenhetsmaterial samlats, liksom från de svenska skolmyndigheternas försök att plantera ut unga tonsättare i klassrumssituationer. Också på körpedagogikens område har liknande försök gjorts (»tonsättarverkstäder» och »Cantemus»-konferenser med tonsättare, körledare och pedagoger).

Problematiken i stort ror sig således på det vitalaste av alla musikundervisningens omraden: forbindelsen mellan tekniska medel och »abstrakta» mål, »etyd» och »opus», metod och upplevelse. Men hur skall musik-pedagogen i sitt praktiska arbete kunna »nå musiken» - oavsett metod - om denna musik inte är en levande realitet för honom själv. Och hur kan den vara det om han inte ges tillfälle att följa den i dess funktion utan-för lektionssalen?

Omvänt: En tonsättares verk existerar först nar det realiseras. Hans yttersta logiska målsattning som kompositör maste alltså vara att sörja - eller låta sörja - för att hans arbete trader in i existensvärlden. I många fall - och det galler sarskilt ny musik - kan inte denna existens etableras (= »uruppförande») utan tonsättarens medverkan. Han kan alltså inte vara ointresserad av de metoder som under hans medverkan kommer till användning. Dessa metoder bygger i sin tur direkt eller indirekt på vissa pedagogiske kriterier (eller frånvaron av sådana, vilket - för detta resonemang - blir det-samma).

Ytterst ror det sig alltså om musikundervisningens roll för existensen av musik i dagens samhälle(-n), det är denna existensfråga som - uttalad eller inte, slarvigt eller medvetet artikulerad etc. - bildar den yttersta motivationen för sával enskilda människors som gruppers, staders och staters ekonomiska insatser. Behöver vi musiken? Om så är fallet behöver vi ett samarbete mellan de skapande (tonsättarna) och de direkt eller indirekt realiserande (pedagogerna); - över gränserna: inte bara de nationella, utan också de institutionella