Andres mening

ANDRES MENING

I Hufvudstadsbladet, Helsingfors, diskuterer Erik Wahlström under overskriften »Politik og musik i revolutionstider« Lars Hallnas' artikel »Musikalsk semantik« (DMT nr. 6, 1970), hvis ideer han stiller sig kritisk over for. Vi citerer slutningen af Wahlströms indlæg: Att en musikalisk form, vårs even-tuella revolutionara karaktär ofta inte kan uppfattas ens av utbildade musikologer såvida de inte på forband stiftat bekantskap med ton-sättarens skriftliga förklaringar, skulle kunna utöva något som helst konkret inflytande på folket är orim-ligt. De postseriella formproblemen existerar och diskuteras på ett kva-sivetenskapligt plan som på intet

satt beror någon (ej ens hängivna musikvänner) utom en försvinnande liten grupp tonsättare och kritiker.

Inte heller som musik betraktat kan jag anse att Stockhausens Hymnen, som Hallnäs använder som exempel, är speciellt revolutionär, I Stockhausens musikeste-tiska kriterier ingår nämligen kravet på att varje stycke skall vara unikt, personligt och originell! Om han sedan komponerar ytterligare ett unikt, personligt och originellt stycke är det ingenting revolutionerande utan bara ett normalt stycke av Stockhausen for en betraktare som själv står utanför denna estetiska referensram.

For denna hypotetiska betraktare är ett nytt stycke »revolutionart« endast om det bryter sig ut ur denna estetiska tradition, om det t. ex. skulle ha skrivits enligt forslagsvis någon av följande riktlinjer: Originalitet är inte önskvärd, eller: Ett musikstyckes värde är direkt pro-portionellt mot antalet människor som tycker om det.

Detta inte sagt for att desavuera Stockhausen (vårs musik jag mycket beundrar och vårs estetiska ideal jag delvis delar) utan i ett forsok att försvara honom för alltför ivriga beundrare.

Och om han vill utöva politisk verksamhet genom sin konst? Då får han lov att skriva lattfattliga po-litiska visor. Blir det någon revolution fods den på gatan och i fabri-kerna, inte i elektronstudion.