Gjentagelsen

Af
| DMT Årgang 46 (1971) nr. 04 - side 89-90

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Edition s

Annonce

Annoncér hos Seismograf

Lars Hallnäs:

»GJENTAGELSEN«

Anteckninger kring musik av Mogens Winkel Holm

»Därom må man nu saga vad man vill, men problemet om upprepningen kommer att spela en stor roli i den nyara filosofin«. (Kierkegaard).

När den västerländska storstadsmänniskan blir utsatt for »lugn« så blir hon hysterisk, men jag tror inte att den »lugna« tendens man möter i dagens musik har som syfte att göra människor hysteriska. Jag betraktar den snarare som en reaktion mot 50-talets materialforskning. Man möter en formell medvetenhet, som uppenbarligen maste vara frukten av en langre tids experiment, det är tydligt att man inte langre vill ägna sig at att rabbla osammanhängande ramsor utan mening, ty till slut uppenbarer det sig det faktum att musik är sprak och att det hela i själva verket inte är så »svårt« som man ville få oss att tro. Den definitiva brytningen skedde då vi fick upp ögonen for andre kulturers musik. Man borjade tale om musiken som utgörande tillstand och speglingar av en situation. Ett tillstånd uppnås just genom upprepningen: det närvarande år vad som har varit och vad som kommer att vara. Man stannar och betraktar foremålen under en langre tidsperiod och upptäcker ständigt nya bottnar i det man vid en hastig betraktelse trodde var endimensionellt. Stockhausen ha rinteresserat sig en rel del for orsakerna till detta fenomén och i Telemusik, Stimmung och Hymnen verkar det som om han vill förklara det hela som en följd av att kommunikationssystemet gjort det möjligt for oss att udvidga vart kosmos. (Analogt med informationskvantitetens ökning har informationskvaliteten sjunkit). Musiken verkar som kulturkritik och kommentar till kulturkritik. Genom att citera »andra« kulturers formspråk kan vi alltså spegla vår kultur och detta gor det också möjligt for oss att få större distans till musikens objektsatser. Då industrin stulit vart sprak är också problemet med direkt brukmusik ett till synes olösligt problem.

Intresset för t. ex. den indiska musiken har under senare tid varit stor och Mogens Winkel Holm har i samband med sina båda stycken Galgarien och Overtoninger talat om en nordisk raga. Han har i konfrontationen mellan olika kulturer lyckats skapa ette formspråk som uttrycker en syntes. I orkesterstycket Galgarien behandlar han ett fantasiland. Musiken är Ursprungligen avsedd for en balett (koreografin till baletten är gjord av Mogens bror Eske Holm och det är som att stiga rakt in i en Jancso-film dar rörelserna bildar ett kollektivt monster, det är endast helheten vi får kontakt med och distansen är total).

Mogens Winkel Holms 7-årige son ritar en karta over landet Galgarien som existerar i form av ett fantasiland. Kartan over landet finns, men det finns inget land till kartan och nar komponisten med ett orkesterstycke skall gestalta kartan over »landet som icke är« blir det hela en moralfråga (Godard) menar att kameraåkningen är en moralfråga alltså gestaltningen är en moralfråga) och valet av en total skala som material är helt likformig med fantasilandets materiale: det som är, är vackert.

När mban är barn och innan språket förstört barndomen har man störra förmaga att se det vackra och rena. Gestaltningen av den tonala skalan tår gestalt i modeller som upprepas i olika paln. l det närmaste exakt som Cocteau gjort i filmen La belle et la bete, dar satsen bygger på upprepade resor mellan ljus av sagan Prins hatt under jorden).

Stilistiskt sett refererar visserligen Galgarien till Debussy, Ravel m. fl. men det väsentliga är referenserna till sagoberättandet. Galgarien är ett mycket Kirkegaardskt verk, ty de skildrar människan som lever inom sig själv i en värld oförstörbar av varje mänsklig kraft. Vår föreställningsvärld, som en cirkel tangerande en annan och denna cirkel tangerande en tredje etc, Stycket bygger också på just dessa formella egenskaper: olika modeller som répéteras och går in i andra modeller.

I Overtoninger används denna metod till att uttrycka den eviga forandringen av det evigt oföränderliga. Stycket artikuleras uttryckslöst (sempre pianissimo) och är verkligen ett huvud med tre ansikten. Instrumentationen (sopran, cello och cimbalon) gor det möjligt att klart och tydligt höra hur satsdelarna speglas och förskjuts. Det är en bild av evigheten, konsekvent genomförd vilket gor stycket till ett form-starkt mästerverk. Det ar vad namnet sager: overtoninger. Det är vacker musik och det markerar en vändpunkt, dar en kompositör lämnat grundforskningen för ett formstarkt musikskapande. Dessa bada stycken av Mogens Winkel Holm bildar tillsammans med Per Nörgårds senara verk otvivelaktigt en form för den Mathesiomusica, som Schwebs skriver om i sin bok om Bach. En form för forening av matematik och filosofi artikulerad genom musik som sprak. Det är en mystik, som både påminner om Machaut, Ockeghem m. fl. och talmystiker religionen. Det finns uppenbarligen ett behov för denna typ av musik, ty i virvarret rundt omkring maste man finna en fixpunkt att betrakta och upprepningen gor det lättare för oss att hitta nyckeln till »lugnet«. (Det är möjligt att lugnet är en upprepning, och att denna serie av upprepningar i själva verket är den orientala musikens bas). Upprepningstekniken används, som ett medel och utgör samtidigt målet: musiken är sin egen analys och kommentar. Det känns därför svårt att skriva om dessa stycken, men likväl så känns det nødvandigt.

»Jag forestaller mig ett tomt rum, tomma notställ och vantande instrument. Det är i denna tystnad, fore musiken, som jag skapar mina verk«. (Mogens Winkel-Holm).

Årgang 46/1971, nr. 04