Kongres

Af
| DMT Årgang 46 (1971) nr. 04 - side 97-97

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Edition s

Annonce

Annoncér hos Seismograf

KONGRES

Darmstadt: Institut für Neue Musik und Musikerziehung -

25. Hauptarbeitstagung 28/3 - 2/4 1971.

Årets »Hauptsarbeitstagung» var den andra jag bevistade; jag har enbart den från 1968 att jämföra med (cf. dmt 1968/5). Uuulägg-ningen var i stort sett densamma som då - och likaså uppläggningens problematik. Dagligen ägnades de två forstå arbetstimmarna at »kongressen», som den här gangen stod under generaltemat »Die Musik der Sechziger Jahre« och - en bra novitet - på eftermiddagarna kompletterades med en serie analyser av representativa kompositioner av Ligeti, Berio, Lutoslawski, Kagel och Stockhausen; den övriga tiden ägnades at kurser i olika soloinstrument, sang, rytmik etc samt (på kvällarna) at konserter. Denna ordning forefaller fornuftig under förutsättning att kongress och kurser står i en meningsfull relation till varandra. Men gjorde de det? Själva kongressämnet maste betechnas som välvalt (och lockade även mycket folk, med ett markant inslag av studerande ungdom), föreläsningarna höll sig på hög nivå och gav till större delen god information. Men bland föreläsarna dominerade musikforskare, som tydligen inte i högre grad besvärades av pedagogiska insikter (las: vilja och förmaga att tänka sig in i lyssnarnas onskemål och uppfattningsformåga), och då de visste att deras foredrag efter avslutad kongress skulle tryckas i en snygg samlingsvolym hade de - inte alla lyckligtvis! - skrivit tungrodda uppsatsmanuskript som de hänsynslöst laste upp for sina tålmodiga (sömniga?) åhorare. Vilket givetvis effektivt förhindrade varje kontakt mellan givande och mottagande part. Livliga protester formulerades i tal och skrift under kongressens gang och krav höjdes på diskussionsseminarier, som skulle komplettera föreläsningarna (ett par sådana möten kom även faktiskt till stand), men ingen tycktes kommit på idén att först och främst fordra ett kontaktskapande framställningssätt hos foredragen som sådana. Reformkraven verkade val motiverade, men de bemängdes på ett något förvirrande satt med poliiska klyschor från radikalt vansterhåll.

Emellertid: det är ilia nog att informationen delvis bjöds på ett så otillfredsställande satt, men värre man rent innehållsligt tog så litet hansyn till mottagarnas art och légitima anspråk. Vad dessa människor, till sin övervägande del blivande eller fungerande musik-pedagoger, behövde var ju knappast en »objektiv» historisk resumé over 60-talets idéer och händelser (som dessutom genom sin uppdelning på så många foredragshållare inte precis gav någon enkel överblick) utan synpunkter på denna musiks reala betingelser och dess relationer till den mottagande eller rentav själv musicerande människan. Musikpedagoger sysslar ju främst med musikaliska amatorer, oftast skolungdom, och vili veta vad 60-talets musik har att ge dem, vad den vill saga och med vilka medel, hur man knyter kontakt med den och hur den ter sig rent repertoarmässigt. Ar det kanske symptomatiskt for den radikála musikens egenart och situation att allt detta förbigicks? Visserligen påstod Rudolf Stephan - hela institutionens ledare och centralfigur - att den »nya» mysiken under de senaste åren hade vunnit tidigare otänkbare publikframgångar (åtminstone merkantilt sett), men vad denna onekligen intressanta utveckling i så fall innebär och vad den grundar sig på fordes aldrig på tal. I vilken utsträckning efter-middagskurserna kunde ge svar på detta slags frågor undandrar sig mitt bedomande, dock var deras repertoár endast delvis avantgardistisk. I den mån jag hann övervara konserterna (vissa dagar två stycken ovanpå ett fullmatat dagsprogram!) var det mesta som bjöds visserligen experimenteilt med likväl till stor del rätt blekt, och man andades upp nar man någon gang fick höra något verkligen inspirerat musikstycke. Som sådant upplevde jag i högsta grad Lutoslawskis stråkkvartett - men den forekom inte i något konsertprogram utan återgavs i bandinspelning vid en av analystimmarna.

Hans Eppstein

Årgang 46/1971, nr. 04