En dubbelnaturs besök i Århus

En dubbelnaturs besök i Århus

Lördagen den 17. november 1973 stiger Peter Maxwell-Davies in genom dörren till Det Jydske Musikkonservatorium. Jag marker genast den air av avvaktande reservation han uppratthåller mot omvärlden. Han uppträder artigt och korrekt, men nar han faster ögonen på én öppnas dörrar mot säregna rymder. Jag slog ner blicken, - dess magnetiska fascination var icke till at hålle ud.

På kvallen skulle så denna mimosa-natur invigas i de danska umgangssederna på en middag hos rektor Tage Nielsen. Det blev inledning till en vecka med ryggdunkningar, krogronder, ordlekar kring hans namn och kompositioner och Århus-vittigheder - som nar alla skrattat fardigt förklarades oöversättbara för den häpna gasten, som dock med beundransvärd fattning utstod de robusta danska sederna. Och efterhånd som den forstå chocken la sig, visade det sig att han trivdes bra i Århus - det var slutsummeringen - och inte en artighetsfras - när han fredagen darpå vin kåde avsked till oss; en trogen skara kompositörer, lärare och elever vid skolen.

Visserligen är Peter Maxwell-Davies en ytterligt sensibel natur, som berättar att när han varit allena i sitt lilla hus på Orkney några dagar kan han genom vibrationer känna eller höra den låga ton som uppkommer nar vågorna slår mot en hög klippa ett langt stycke från hans hus, men han är också mannen bakom musikteater med förkrossande starka uttryck. Mest känd är väl Eight Songs for a Mad King, dar man med inträngande precision får höra hur den gaine engelske kungen skriker så det skär knivar genom ens kropp. Musikteater var ämnet för ett av hans seminarier, där han ochså tog upp andra exempel ur sin produktion, bl.a. från operan Tavener. Inte minst spännande är han som föreläsare; aldrig stillstående, både med hetta och saklig precision burna ord och den magnetiska blicken ackompanjerad av en penna i exacta roreiser. Det går säkert till på samma satt när han dirigerar sin egen grupp, The Fires of London.

Om denna föreläsning visade den utåtriktade sidan av hans vasen, visade den andre motsatsen, under titlen "Formbuilding elements in music."

Han bekände en mycket start forankring i medeltiden på många olika satt. Som formbildande element i sin musik lägger han gärna plain songs eller medeltida motetter, vårs inre struktur så bilder ramen kring hans egen musik. Han är också upptagen av olika former av proportionskanons och han meddelar med hetta att han finner det mycket viktigt attstudera proportionerna, då specielt i medeltida arkitektur (han har gjort et stycke efter proportionerna i ett kyrkfönster) och andra aldre byggnadsverk då den intuitive uppfattningen av de värdefulla proportioner-nå fortfarande levde. Där - säger han - finns muligheter vi idag hindrar osssjälva från att uppfatta. Det är konstnärens uppgift att återupptacka dem. Under en av de individuella lektionerna vi i kompositionsklassen fick, berättade han för mig om Stonehenge och dess proportioners samband med kosmos. Det visar att vi står i samband med kosmos. Men det finns jo ochså oupptäckta samband har på jorden, overallt finns samband vi inte är medvetna om.

Men for Peter Maxwell-Davies är inte detta en trygg kunskap om världarnes harmoni, nej, det är också som om dar lurade förräderi och forvirring, mänsklig sådan. Om detta handlar ofta hans musikdramatik, gärna med motiv ur den mörka engelska medeltiden. Och dette pekar säkert också upp mot den tid dar Peter Maxweil-Davies själv lever; med dess forvirring och förräderi, lögner och svek. Och ända lever vi i en värld av hemlighetfullt betydelsesfulla proportioner som härstammer ur en kosmisk ordning. En dubbelnatur (minst . . .); en fixeringsbild på Peter Maxwell-Daviesär otänkbar. Eller "Max" som vi kort och gott kallar honom i väntan på hans nästa besök.

Hans Gefors