Klip

Af
| DMT Årgang 48 (1973-1974) nr. 07 - side 228-228

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

  • Annonce

    Seismograf søger ansv. redaktør
  • Annonce

    Annoncér hos Seismograf

Komponistens vilkår

Fra den svenske komponist Jan W. Mor-thensons artikel ""Den beställda komponisten"" (Nutida Musik 4, 1973/74) sakser vi denne beskrivelse af en nulevende komponists arbejdsvilkår:

""En konstnärs forstå bittra insikt galler upphovsmannaskapet. Om han ar komponist, faller det sig naturligt for honom att betrak tå sig själ v som upphovet till en viss musika l isk situation eller upplevelse. Han

välkomnar alla vanliga instansers bemö-danden att sprida och go rå rättvisa at hans kompositoriska arbete. Ständigt hors fraser som ge det oprövad en chans dokument från vår tid nödvändigt att stand igt expérimentera och söka ny a former"", "" spjutspetsar in i f ram tid en"" etc. Skapande konst tycks för ett ögonblick f akt isk t va rå något eftersökt. Snart nog visar det sig att upphovsmannaskapet ligger i helt andra händer. Det ar nämligen alltid de så kallade förmedlande institutionerna själva som fastlägger de kulturella upplevelsernas innehåll och form. Komponister k al/ar man bara nêgra aningslösa individer som varit godtrogna nog att sk riva ut noter som dirigenter och virtuoser kan excellera i och skaffa sig personliga f orde/ar av. Överensstämmer inte dessa noter med en Karajans, Celibi-dachesf Boulez eller med en kulturadministrators aktuel la intressen, så f inns det ett overflod på etablerad musik och gott om forstående programråd — något som institutionerna för syns skull b ruka r ha lia sig med (och givetvis själva sammanställa! ). Blotta tanken på att en tonsättares intentioner skulle få avgöra ett viktigt evene-mangs utformning ar så lo'jlig, att det over huvud taget inte finns några beslutsruti-ner inom kanslierna for en sådan teoretisk eventualitet Chefer och stjarnartister bestammer. Inget vidare dumt snack om den sak en.

Ett viktigt maktmedel i händer nå på kul-turinstitutionerna utgörs av de så kallade bestall ningsverken. Inom den svenska musik en är den na mak tf ak tor he/t avgöran-de. Den som har resurser att utdela ett större antal av dessa eftertraktade gotbi-tar kan i prak tik en sty r a den kreativa sek-torn av musiklivet och stävja all intern kritik eller ölämp l ig diskussion. Förutsättningen för beställningsverkens sty rande funktion i musiklivet ligger i det faktum att en svensk tonsättare socialt sett är att betrak ta som arbetslös. En bestall ni ng innebar ett kortvarigt avbrott i en konstnärssituation som i sig själv tydligt visar på den faktiska innebörden av samhällets kultursyn. Sanningen är ju också denf att någon egentlig bestall ni ng aldrig foreligger. Allmänhetens och äm-betsmännens egen t liga kulturella pr efe-renser befinner sig jo på ett helt a n na t plan an det som en modernistisk konstnär kan tank as in tressera sig för. Finge publi-ken i klartext formulera siná konstnärliga onskemålf skulle beställningskonsten få en rent kommersiell karaktär, på sin höjd litet radhussentimental. Vart samhal le är genommaterialistiskt, kapitalistisk t, byrå-kratiskt och ful/ständigt okultiverat. All-mänheten har aldrig f att en chans att reflekter a och tränga in i konstnärliga grundbegrepp. Den estetiska pedagogiken är ett grotesk t skam t. Människornas naturliga känsla for former, bilder, roreiser och l j ud förkvävs och sky f f las u n da n på ett tidigt stadium for att aldrig sedan åter-komma. Konstnären sak nar en naturlig

publik som i annat an tomma kulturritualer formår omvand l a och tilgodogöra sig symboliska former. Han maste trots detta uppratthålla en viss kontinuitet i den ska-pande kulturen. Han kan inte avvisa be-ställningar.

Det system av beställningar och stipendier som dominerar det sociála livet blandt konstnärerna är på sikt djupt demoralise-rande. Endast de konstnärer som accepterar att låta sig styras av kommitteer och tjänstemän fortsätter med skapande verk-samhet. Man behover inte vara darwinist för att inse vart detta i längden leder. ""

Kulturpolitik

l en kommentar til Nathalie Linds administration af kulturministeriet og til den aktuelle hetz mod principperne bag Statens Kunstfond skriver Leif Blædel bl.a. (Information, 5.4.1974): ""Min mening om Kunstfonden er at det er den næstbedste løsning på kunstpo/i-tikken. Jeg så gerne en ve/gennemtænkt ændring. Jeg tror ikke, som Jesper Jensen, at der er en idé i at pålægge kunstnerne en form for personlig optræden for folket som tak for kunstfondydelser. Det ville være urimeligt at tvinge en Ivan Mali-novski til at synge sine viser på ØKs general forsam ling, som jo da også består af en slags folk, eller at tvangsindlægge en sky maler eller komponist i B & Ws kantine. Desuden mener jeg at folk får deres kunstfondstøtte for at kunne koncentrere sig netop om deres kunst i stedet for at bruge tiden på alt muligt andet Når en demokratisk kulturpolitik også må omfatte en kunstpolitik, er det fordi kunsten uundgåeligt fører demokratisk kulturpolitik, i reglen stærkere end nogen anden. Den får os til at se med nye øjne, både omverdenen og os selv, den gennemhuller hule, konventionelle værdier, den nedbryder klasseforskel og rapporterer om fremtiden og advarer mod de farer der lurer.

Men det er de færreste sandsigere, der går i folk med træsko. De folk vi skylder mest kommer vi ofte i begyndelsen til at hade mest, for de forstyrrer vores trygge vaneforestillinger. (Selv Elsa Gress får blodtåger for øjnene når hun hører navnet på en betydelig kunstner som Bjørn Nørgaard.).

Kunstfondstøtten er udtryk for det paradoks, at staten, der står for det bestående, mildner luften for den kunst, som anfægter det bestående. Og hvad finanslovsydel-serne angår hædrer de de kunstnere der har gjort det største nedbrydende arbejde. Man kan også sætte det helt op på en spids: l kraft af den autoritetstro borgerne nærer til statsmagten, går den i brechen for de kunstnere, der mest virkningsfuldt har modarbejdet den samme autoritetstro.

Jeg er ikke sikker på, at Poul Hartling opfatter det på den måde — men det kan også være at han netop bør.

Årgang 48/1973-1974, nr. 07