Rapporter

Af
| DMT Årgang 49 (1974-1975) nr. 05 - side 113-115

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

  • Annonce

    Pionerer & outsidere
  • Annonce

    Lyden af fremtidens rum
  • Annonce

    Annoncér hos Seismograf

Rapporter

Verdens akustiske forurening

D. 75.-77. februar besøger Richard Murray Schafer København og Århus. Lennart Reimers introducerer her hans World Soundscape Project, en slags musikalsk futurologi (fremtidsforskning), der omhandler menneskets æstetiske og følelsesmæssige muligheder i en postteknologisk verden, præget af stigende akustisk forurening.

International Music Council, det internationella musikrådet, med högkvarter i Unesco-huset i Paris, publicerade 1969 en resolution om världens akustiska miljöförstöring. Den bildade upptakten till en marklig forskningsverksamhet vid Simon Fraser University i Kanada. Dess professor i »communication studies«, komponisten, pedagogen och musikvetenskaparen Richard Murray Schafer presenterar under våren 1975 sitt World Soundscape Project (tjudskapsprojekt) i Europa. Han startar i början av februari med Skandinavien. Hans projekt kan tolkas som en konstnärlig -pedagogisk futurologi. Hans verk belyser over huvud taget människans estetiska och emotionella aktivitetsmöjligheter i en postteknologisk värld. Vart lyssnande är energisnålt och avfallsrent.

» Vi protesterar enhälligt mot den krankning av mänsklig frihet och av vårs och ens rätt till tystnad, som ager rum genom missbruket av mekaniskt ater-given eller radioutsänd musik på privata och offentliga platser. Vi uppmanar IMC (det internationella musikrådet) att starta ett studium av detta problem - från medicinska, vetenskapliga och juridiska synvinklar -utan att forbise dess konstnärliga och pedagogiska aspekter och med avsikt att foreslå Unesco och andra kompetenta organ att vidta atgärder ägnade att säda stopp for detta missbruk.«

Så löd IMS:s resolution for fem år sedan. Man anknöt damned till de av Förenta Nationerna påbjudna mänskliga rättigheterna - och man har vad galler genomförandet haft ungefar lika stor framgång. Resolutionen har med få undantag förklingat ohörd, och den har överröstats av just det som den ville avskaffa. Kanske var man för försiktig i den terminologiska behandlingen av den akustiska miljöförstöringen, nar man skot fram begreppet »musik« i forgrunden.

När nu Richard Murray Schafer går till storms är hans terminologi inte enbart »musisk«. Han presenterar under våren 1975 sitt projekt i Europa under titeln World Soundscape Project: Världens ljudskap - ordet är forstås avlett av det landskap som håller på att smutsas ner infor våra ögon. Murray Schafer utvidgar därmed sin verksamhet till Europa med start i Skandinavien. (Danmark, Sverige, Finland). Därutöver besöker han Tyskland, Österrike och England.

Ljudkällorna under människans överblickbara tid har förskjutits från naturen, via hantverksaktiviteter till maskiner. Naturljuden omfattade, om vi får tro Murray Schafer, och hans siffror ser rimliga ut, i tidiga kulturer ca 2/3 av alla Ijud, de tekniska endast 5%, medan människan själv frambringade ca 25%. Under renässansen torde naturljuden ha minskat med ca hälften. I dag utgör maskinljuden 2/3 och naturens ljud bara ca 5%. Ännu för 130 år sedan kunde Schopenhauer förtvivlat protestera mot kuskarnas akustiskt outhärdliga bruk av piskan (om hans ekipage passerat en tryckluftsborr, skulle han val ha blivit vansinnig...) Men då hade redan musikinstrumentan för att kunna profilera sig mot alla växande ljudtapater - nått sitt »moderna« dynamiska omfang (ca 10-95 decibel) mot renässansorkesterna ca 25-75). Musikkens frekvensområde hade också utvidgats i motsvarande riktning.

Den största small som mänskligheten upplevat inträffade 1883 vid ett vulkanutbrott i Indonesien. Dess akustiska aktionsradie var 4.500 km. I dag, nästan 100 år senare i den s.k. hifi-åldern, upplever vi en akustisk miljö med utpräglat low-fidelity. Ljudkäkllorna omkring oss uppfyller just en low-fis alla anspråk: lågt informationsvärde i kombination med en hög s.k. redundans ( = onödiga, överflödiga signaler). Murray Schafer (till elev med amplitudmätare i hånden): Hur skulle du vilja definiera oväsen?

Studenten: Som något oangenämt.

(En buss far förbi, amplitudmätaren visar 80 decibel).

MS: Fann du detta oangenämt?

Studenten: Vad dá?

Unesco-resolutionen fick just i Frankrike en viss effekt. Där tillkom en lagstiftning mot ohämmat bruk av transistorapparater i princip enligt Rosa Luxemburgs formulering: »Den enskilda människans frihet upphör dar den andres börjar«. I Frankrike får sålunda transistorer inte förslumma atmosfären på offentliga platser, t.ex. hallar, hissar, kommunikationsmedel, badstränder, etc.

Svårigheterna på ett globalt plan är naturligtvis ofantliga. I vissa länder är biltutande t.ex. inte en signal utan en reaktion - man tutar framför rött Ijus, därför att ljuset är rött. I flera socialistiska länder med föredömlig renlighet på gator och torg, har numera det okontrollerade offentliga missbruket av transistorer börjat göra sitt intåg. I Sarajevo använder böneutroparna numera högtalare, fastän minareterna ursprung-ligen konstruerades och placerades så att ropen skulle kunna höras inom den omkrets som gransar till nästa minarets omkrets. (Jfr Rosa Luxemburgs ord.) alldeles som i kristenheten kyrkklockor dimensionera des for att med sin klang kunna nå ut over hela forsamlingen. Nattvakternas rop nådde ännu under 1800-talet (t.ex. i Goethes Weimar) precis till stadens murar. Redan Aristoteles påpekade att en stad borde ha högt 5.000 invånare - till manga kunde en mänsklig stämma göra sig hörd. Lagstiftningen i många lander är ännu i dag rotad i sådana inte langre aktuella forhållanden. I Wien togs nyligen en yngling av polisen därför att han »störde« omgivningen genom att knäppa på sin gitarr (ljudstyrka 5-10 decibel). Några steg darifrån vrålar juke-boxes i kafeerna, rullar tunga lastbilar, dundrar motorcyklar ibland utan ljuddampare och ljudstyrkorna overstiger ofta smärtgränsen - 80 decibel. I Vancouver bortfördes några medlemmar ur en Krishnasekt for ett »oljud« på några få decibel, men intill förorsakade samtidigt ljudnivån från ett byggnadsarbete sturkor på over 90 decibel. Som jämförelse: människan är så skapad att hennés rošt inte kan nå upp till mer an 70-75 decibel, medan den akustiska smärtgränsen ligger på ca 80-90. For forstå gangen i historien är människan mindre säker innanför an utanför stadsmurarna.

Det finns alltså ett samband mellan människans sensibilitet, ljudkonstens instrument, maskinålderns akustiska övergrepp och miljöförstöringsproblemen i allmänhet. Och därmed med de faktorer som är oupplösligt förknippade med miljöförstöring: produktionsstegringen, energiutnyttjandet, befolknings-tillväxten osv. dvs hela världens ekologiska system. Och ur denna problematik finns det ingen vag ut som inte går via ett atervändande till grundvarden. Vi maste ställa »andliga« frågor, exempelvis: Finns det kanske humana aktivitetsformer som inte alls - eller ringa grad - tar på sådana naturens resurser som inte kan »återfodes«, och som kan vidmakthållas och utvecklas inom ramen fören värld i jämvikt?

Det är egentligen märkvärdigt att i all uppståndelse kring Romklubbens rapport om »tillväxtens gränser« just de enda självklara utvägar som man antydde: solen och konsten blivit så föga uppmärksammade. Och andå ror det sig om människans grundvarden: det praktiskt taget outsinliga ljuset och det till synes outrotliga behovet att skapa och uppleva. Om man så vill: om den uråldriga yttre Symbolen for en andlig verklighet och om odlandet av denna virklighet.

»Ljudskapet«, dess funktion i det totala ekologiska systemet och de möjliga plats bland framtida humana aktivitetsområden har alltså också en pedagogisk och konstnärlig relevans. Låt mig därför variera infalls vinkeln:

En näckros (eller annan vattenväxt) fördubblar sin yta varje dag (antar vi). Det forstå exemplaret har efter en dag blivit två, efter ytterligare en dag fyra etc. Om inget hindrar denna tillväxt kommer for eller senare hela sjöns yta vara tackt och därmed andra organismers livsmöjligheter förhindrade.

Förloppet ser dock länge föga hotande ut. En dag fore katastrofen är ju bara sjöns halva yta tackt. Detta skolexempel så s.k. exponentiell tillväxt använde sig Romklubben av när man 1972 presenterade MIT:s (Massachausetts Instute of Technology) s.k. systemdynamiska världsmodul. Dess poäng utgjordes av sambandet mellan fem sådana »näckrosor«: näringsmedel, produktion, råvaruforbrukning, befolkningstillväxt och miljöförstöring. All slags miljöförstöring är alltså en funktion av hela systemets expansion, den akustiska t.ex. bor då inte bara angå »musikanter« utan alla levande varelser.

Av människans sinnen skiljer sig hörseln ut på ett speciellt satt. Den behover inte ställas in for att fungera. Vi hör om ett ljud kommer framifrån, bakifrån eller från sidan utan att vi behover vrida på huvudet. Det betyder att vi med normal hörsel är hjälplöst utlämnade at akustiska signaler. »Vi kan inte sluta öronen.« Den mest abstrakta av alla konstarter: musiken/ljudkonsten har alltså ett medium som samtidigt utgör den mest konkreta och aggressiva faktorn i världnes miljöförstöring.

Ljudnedsmutsningen behöver inte i och for sig öka i samma takt som en del andra »näckrosor« Men mycket tyder på att vi snart nått den gräns på vårs andra sida rena omänskligheten vidtar. Vi har att göra med fyra typer av oönskade ljud: l. deavsiktligt fysiskt skadliga (forskningslaboratoriernas ljudprodukter som utvecklas till militära vapen. Med sådana ljud kan man döda levande varelser - hittills har offren utgjorts av råttor. 2. sådana ljud som kan medföra fysiska skador: visst fabriks- och maskinlarm, vissa musikaliska excesser. 3. ljud som åtföljer andra legitima, kanske nödvändiga aktiviteter och som fastän fysiskt oskadliga, har för de drabbade obehaglig karaktor (telefonsignaler, gatuarbete, trafikbuller). 4. Ljud som frivilligt produceras och samtidigt hänsynslös slungas mot människor som inte bett om den (musik från högtalare i varuhus taxibilar, på badstrander, vänthallår). Gemensamt för alla dessa fyra slag av ljud är att de av dem som drabbas är oönskade och samtidig omojliga eller svàra att värja sig mot. De svår-eller omätbara psykiska skadorna stracker sig over hela registret. Människans formåga att med sensibilitet urskilja minskar naturligtvis kontinuerligt genom det nödvändiga uppbådet av försvarsmekanismer i öron och hjärna. Vi måste i dag länge och medvetet öva oss för att kunna höra det som faktiskt »låter« omkring oss, dvs. för att kunna fastställ vilka ljud vi vill ha.

Och det är här som Murray Schafers ljudskapsprojekt kommer in i bilden. I sitt första skede omfattar det en undersökning av basen för människans sensibilisering. Man bygger upp ett arkiv - kataloger och inspelningar - med förlorade eller försvinnande ljud (hästtramp, den manuella skolklockan, den gamle kamerans klickande, handpumpens gnissel, pisksnärten...) man ställer samman ett kartotek över i konst och litteratur beskrivna nu försvunna ljud (det finns målningar av Brueghel som utgör en enda fantastisk »visuell« katalog.) Man förtecknar och dokumenterar ljud från transportmedel, deras rytm, frekvenser och regionala varianter (bilhorn, tågvisslor, båtdunk). Man studerar radioutsändningars tempo och intensitet, analyserar den kvantitativa tillväxten av mekaniska ljud (borrar, sågar...) de konstanta, s.k. subliminala bakgrundsljuden (manipulationer av ätredskap, myntskrammel...), »samhälleliga« ljud (kommunala signaler, kyrkklockor, lokala naturljud), »evenemangsakustik« från fester, tävlingar, cirkusar gudstjänster, och »tystnadszoner« (sjukhus, bibliotek, parker.

Ett ansenligt förråd av dokument och inspelningar finns redan liksom flera »case studies« dvs specialstudier från områden begränsade till tid och rum (t.ex. cykliska aspekter på ljudmiljön på en särskild plats under ett dygn, en vecka eller ett år). Ett klassifikationssystem (ljudmorfologi) växer fram liksom en ordbok i akustisk ekologi.

Det är denna kompletta akustiska miljö vi måste lära känna for att kunna avgöra vilka ljud som är önskvärda. Om den akustiska miljöförstöringen reduceras så att vi kan montera ner våra forsvarsmekanismer möter vi samtidigt en vid repertoar av övergripande upplevelsemöjligheter. Ljudskapsprojektet beror många omraden utöver de rent ljudliga: litteraturen, konsten, vetandet. Det har också nära relationer till vår tids kreativa uttrycksformer, deras grundvillkor, möjliga media och avsikter. Och därmed också till det över hela världen just nu aktuella grundtemat inom pedagogik och didaktik: människans nödvändiga konfrontation med en total omvärld.

Vi närmar oss alltså upplevelseområden, som i den post-teknologiska världen förmodligen kan få ökat spelrum, de energisnåla och avfallsrena: konsten, den icke-tillämpade forskningen, religionen. Perspektivet med en framtida mänsklighet av bönder, som - om uttrycket tillåtes - skitser i landskapet, kan dricka vatten och äta fisk, och som har tid att lyssna, se, tänka, känna, framstår säkert for många som ljust och välgörande. Så varför inte stiga in i detta ljud-skap — medan tid ar?

Lennart Reimers

Årgang 49/1974-1975, nr. 05