Bøger

Lutoslawski Profile

Witold Lutoslawski in conversation with Bálint András Varga. Chester Music, Edition Wilhelm Hansen.

Bálint András Varga är en ungrare, som en dag av en van fick frågan: - Vem är Lutoslawski? Och nar svaret blev »En polsk tonsättate«, insåg han att en nati-onell placering inte var nog som svar på en fragå om en tonsättare, som tillhör de stora i vår tid. Han ville alltså veta mera och i mårs 1973 besökte han Lutoslawski, och fick den intervju som fyller 58 sidor i den lilla boken.

Witold Lutoslawski berättar om sitt liv och karriär, om forhållandet till traditionen, om sin syn på harmonik, rytm, form och aleatorik. Denne del är intressan-tast og mest utfbrlig. Resten av boken upptar tankar om instrument og rost, om kompositionsarbetet, fram-föranden, konsert- och musikliv i Polen och mer all-mänt, undervisning, dagligt liv och till sist tangeras frågorna livet, dôden og fram tiden. Las vart, men inte sarskilt engagerande. Vilken skillnad om man jämför med de konversationsböcker, som finns utgivna med Stravinsky och Stockhausen! Men denna bok syftar mer till en orientering och Lutoslawski berätter inte for att riva en med utan bibehåller en objektiv ton även när han tar upp de mest dramatiska händelserna i sitt liv. Han blev tillfångatagen av tyskarna i borjan av kriget men lyckades fly och fick tå sig 400 km till fots hem till Warzawa. Hans l:a symfoni blev förbjuden 1949 och stamplades som formalistisk och spelades igen först 1959. Man får inte veta mycket mer an att de två händelserna påverkade den sensitive Lutoslawski mycket stärkt. Men det sager val också en del om Lutoslawskis personlighet.

Lutoslawski är en tonsättare som mognade sent trots att han var underbarn. Han fann sitt eget personliga tonspråk först när han närmade sig de 50. Detta ton-språk är i sin teknik avantgardistiskt (termen avant-gardism här använd som stilbeteckning), men han har varken kunnat eller haft lust att låta detta påverka hans formtänkande i någon större utsträckning. Han är därför en representant for den restaurering som skedde under 60-talet. Det emanciperade tonspråket blev ett medel att formå musik efter modeller som i princip har sitt Ursprung i klassiken och romantiken. Lutoslawski sager sig också ha lärt mest om form av Wienklassikerna och framhåller själv att den aleatori-ska kontrapunktens viktigaste uppgift är att kontrolle-

ra organisationen av tonhöjderna, inta att påverka storformen. Ur denna teknik uppstår dock vissa formella möjligheter, som han använt sig av i t.ex. oboe-harpkonserten. En hel sats är komponerad så att ordningen mellan delarna kan bestammes fritt av interpre-ten efter som varje möjlighet är i överensstämmelse med komponistens vilja.

Lutoslawski följer inte ett bestämt system utan skapar ett for varje verk. Bland annat denna arbetsmetod gor att han känner sig mer befryndad med Debussy an den nys wienerskolan. Han taler om att han opplever olika kvaliteter hos intervallen, inte bara olika avstånd. Det är ju ovedersägligt, men denna tolkning av intervall-kvaliteterna innebär for mig att en sista rest av motiv-tänkandet lever kvar. Så upplever man också stråkk-vartetten t ex.

Det talas väldigt lite om livsåskådning och om musikens symboliska framställningar av livsinnehåll. Det brukar ofta knytas till en tonsättares användning av texter for att få en verbal spik att hänga upp det på, men intervjuraren tår aldrig upp detta område. I Ove Nord walls bok »Lutoslawski« (Norstedts 1968) får man veta mera om detta område i tonsättarens egen kommentar till »Trois Poèmes d'Henri Michaux«. Dikterna uttrycker skepticism, dramatisk kulmination och resignation får vi veta. Som form betraktad är detta en gengångare från 1800-talet, men just detta forhållande speglar antagligen på ett riktigt satt käns-lan av skepticism og intighet, som man så ofta kan se hos konstnärer i vår tid, speciellt de stora. Men vad innebär det for framtiden? Lutoslawski hoppas på att den nya musiken en dag är i centrum for sin egen tids intresse som situationen var under renässansen. Allt i allt maste man saga att boken ger en bild av en skrupulöst ärlig tonsättare, som aldrig later teorier stå i vagen for hans stora artistiska sensibilitet på alla nivåer i verken. Det är också detta man upplever i Lutoslawskis verk och just i detta avseendet tror jag att han har någor att lära ut. Intervjuaren är kunnig men slapper ämnena väl snabbt. Boken ger dock en god introduktion till tonsättaren och människan Witold Lutoslawski på ett opretentiöst satt.

Hans Gefors

21-8-77