Noder

Af
| DMT Årgang 52 (1977-1978) nr. 01 - side 37-37

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Edition s

Annonce

Annoncér hos Seismograf

Noder

Svensk metamusik

Jan. W. Morthenson: Colossus, metamusik for stor orkester. Partitur. Edition Wilhelm Hansen, Stockholm.

1970 borjade Jan W. Morthenson skriva metamusik, »musik om musik«. »Det fînns ett (1) satt att gestalta den nuvarande musikhistoriska situationen - att kom-ponera den«

Colossus är »musik som demagogi, massverkan, kraft.« Med partituret följer en varudeklaration från tonsättaren: »COLOSSUS is based on demagogic, rhetoric and fascistoid musical forms. It expounds a structural criticism by means of composition. The relationship between the orchestra and the solo-cello indicates self-reflection.«

Själ va orkester satsen är medvetet förgrovad med smutsiga och uppblåsta klanger i gransområderna mel-lån cluster och harmonier. Stycket vajer varken for »umpa«-rytmer eller bleckblås-paroxysmer, ej heller for valsrytmer eller präktiga maestoson med garnering af piano, harpa och klockspel. Det slutar Largo-Vivace-Largo, dvs. ideen om det pampiga, excessar-tade slutet. Cellostämmen som spelas av en orkestercellist - alltså ej framhävd - är vek, langsam musik som naturligtvis dränks af orkestern. Men cellon bör-jar innan orkestern, fortsätter oavhängigt och slutar efter orkesterns slutackord.

Det speciella med metamusiken är att den kraver att man inte ska bedöma den som musik som skrivits utifrån musikaliska överväganden utan som musik komponerad som ett kritiskt inlägg i en konstnärligt problematisk situation. Utifrån en musikalisk bedöm-ning är stycket substanslöst, banalt och lider under inflation i orkestrala effekter. Men dette är faktisk tonsättarens musikaliska avsikter i ett slags försök på att komponera som Adorno skriver. I »Encyklopedisk stickord »Musiksociologi«« står det: »Man borde ut-veckla en teori om de faktorer som förvandlar musi-ken till ideologi: genom frambringande av ett falskt medvetande, genom förskönande avledning från den bánala tillvaron, dess fordubbling, som befäster den, och från forstå borjan genom abstrakt affirmation. Man kan stalle upp postulatet att inommusikaliska ideologier kan skönjas i verkens immanenta diskrepanser.« Jan W. Morthenson vill med breda streck stryka under det falska medvetandet som våra musika-

liska stiluttryck understöder, ja det ska understrykas så tydligt att det ideologiskt dubiösa avslöjar sig själv. Det ror sig alltså om ett orginellt försök till kritisk musikessäistik, men det drar andå fram ett problem i dagens konst: Att konstverkens innehåll består av speglingar av vad konstverk en gang innehöll eller avs-löjandet att det som räknas fór innehåll bara är rester av ett musikspråk som en gang levde. Slutresultatet är en totalt abstrakt konst, overkliggjord, med svaga forbindelser till reella upplevelsesmönster. Man kan lasa vad Jan W. Morthenson själv skrivit om metamusik i Nutida Musik nr. 2 1971-72 och nr. 3 1970-71.

Hans Gefors

Årgang 52/1977-1978, nr. 01