Noder

Noder

John Tavener: Celtic Requim for Soprano, Children's Choir, Chorus and Orchestra (1969), Chester Ltd, London.

Den knappt 30-årige tonsättaren John Tavener fick sitt genombrott med en stor suggestiv kantát med religiöst motiv, The Whale. Celtic Requim är en slags uppfölja-re. Men i The Whale var stilen ganska brutal, i Celtic Requim är kanterna mjukare. Gemensamt är i alla fall sammanstäilningen av totalt heterogent stoff sammenbundet av en innehållslig idé. Librettot i Celtic Requim är - med tonsättarens eget ord - kompilerat från Missa pro Defunctis, diktér av Blathmac, en keltisk poet och av Henry Vaughan, en hymn av kardinal Newman och till sist - fast det trader helt i forgrunden - barns sånglekar och nonsensrim på temat »döden«. »We've come to see poor Jenny Jones/Is Jenny Jones at home?/Jenny Jones is dying/You can't see her now.«

Stycket binds samman av ett Ess-dur-ackord som ligger genom praktiskt taget hela stycket. Ovanpå detta finns recitation, expressiva soloslingor i sopranen, barnlekar, korsatser i tolvton och en mängd andra re-gelrätta klichéer. Det hela är uppsatt som en stor klin-gande fresk. Imponerande och med moment av ut-tryckskraft, specieilt i motet mellan barnrimen och de vuxnas dödsklagan. Men trots den avvapnande enkel-heten med vilken John Tavener använder collagetek-niken så ställer jag mig frågan hur länge magin haller i sig for en musik som liknar en skräpkammare. Nar jag horde verket for fem år sedan var jag fascinerad. Den exotiske religiositeten i verket ger en extra krydda av perversion til anrättningen. Idag säjer det mig inte langre sarskilt mycket. Verket är inspelat på Apple. Jan W. Morthenson har gjort en kritisk granskning av verket i Nutida Musik nr. 3 74/75.

Hans Gefors

Per Nørgård: Libra (1973) Soloversion for Tenor and Guitar. Edition Wilhelm Hansen.

Libra kan framföras i fyra olika versioner. »Integral version« består av 10 satser for tenor-solo, gitarr, två körer och två vibrafoner. Den utkom på WH 1975. »Solo version« är dedicerad till Ingolf Olsen och han har också fingersatt denna utgåva. »Solo version« be-

står av tre satser: Preludio, Aria con Interludio och Postludio. Detta svarar exakt till tenorstämman och gitarstämman i satserna I, IX och X i »Integral version«.

Libra skrevs 1973. Och ger ett exempel på syntesen av de tre oändlighetssy s ternen. (Denna syntes finns också i den tredje symfonins forstå sats i en symfonisk version). Det är i gitarrstämman syntesen finns. Arian är en melodi av toner utvalda ur syntesen. Komponerandet består i att arrangera och välja ingrepp i strukturen. Val, förutom instrumentationen, som påverkar helhe-ten galler bland annat tempot. Preludiet är en del av ackompanjemanget till arian fast tempot blir mer an halverat i arian. Postludiet är återigen samma musik men nu snabbare an i preludiet. Interludiet är en toccataversion av syntesen av samma slag som man åter-finner i Turn for tangentinstrument. Men i Libra fram-träder framförallt den oberörda Strukturen i all sin ob-jektiva skönhet.

Libra, »Integral version« finns inspelad på Proprius. Jørgen I Jensen har skrivit om Libra i »Tidskriftet Den frie Lærerskole«, numret Kunst og Erkendelse.

Hans Gefors

Ingvar Lidholm: »... a riveder le stelle« per cor o a cappella. Testo dalla Divina Commedia di Danta Alighieri. AB Nordiska Musikforlaget.

»Vi stego uppåt, han förut, jag efter Tills från en öppning mig gavs rum att skåda En del av himlens härlighet, och dädan Vi gingo ut att återse dess stjärnor.«

Raderna är från slut et av Inferno när Vergilius och Dante stiger upp ur helvetet. Ingvar Lidholms körstycke är stort anlagt, nästan en kvart langt och skrivet for 64 sån-gare. (Om kören är professionell räcker det med 32.) Den dramatiska Lidholm-stil som vi känner från orke-sterstyckena Ritornell och Poesis från 50- och 60-talet återfinner vi också har men stramare i uppläggningen. Stilen är influerad av den polská skolan: Stora block som på olika satt konstrasterar mot varandra, of tå våldsamt. Själva blocken är dock konstfiillt och ind-ividuellt utformade - det är verkligen inte fragå om någon plakatmusik.

I samband med Poesis sa Ingvar Lidholm (i Three aspects of New Music): »And with a knowledge of the material, I mean a knowledge of the sources of sonority, which not only embraces how each instrument functions, is handled, and how it should be written for, but is also a question of how to experience sonority - both physically and psychically. Perhaps the time has come for us to dare to rely once again upon our ears and intuition in creating our technique, and our point of departure will thus be what we want to hear and express.« Också i »... a riveder le stelle« är det tydligt hur Lidholm komponerar klangverkningar for rösterna med hänblick på det hörbara resultatet. Har finns underbart sammetslena avsnitt och raffinerade klangverkningar i tutti-partierna. Och slutet - stjär-norna! - består av ett melismatiskt sopransolo over körens växling mellam ett Eb-dur- och ett A-durackord. Enkelt men det förfelar inte sin verkan. Aven om stycket bara använder optisk notation på några få stallen är det den liberala 60-talsmodellen som galler vid valet av tonmaterial med en ganska stor stilistisk spännvidd: från treklanger till clusters men framför allt används möjligheterna däremellan. Radiokören under Eric Ericsson har stycket på sin repertoár.

Hans Gefors

Sven-David Sandström: Close to ... for clarinet and piano (1972). AB Nordiska Musikforlaget.

Sven-David Strandström är elev till Ingvar Lidholm och har sedan han slutade på Musikhögskolan utveck-lats till en av de mest betydande av de unga svenska komponisterna. Han är född 1942. Close to ... är ett relativt tidigt stycke, som tonsättaren själv satter väl-digt högt, skrivet innan Through and through, orke-sterstycket som gjorde Pierre Boulez så interesserad att han beställde Utmost och sen uruppförde det i London for ett par år sedan.

Sven-David Sandström komponerar numera alltid strängt på ett eller annat satt. Oftast är tonmaterialet i sig självt oviktigt och utväljs därför slumpmässigt. Viktigt är däremot uttrycket hos de ofta overtydliga storformerna och de raffinerade kanons eller andra po-lyfona tekniker som döljs i texturen. I nästan alla stycken finns det också kvartstoner, det har kommit att bli ett kännetecken på att det är en komposition av Sandström.

I Close to ... är klarinetten stämd en kvarts ton under pianot. Och pianot har nästan heia basregistret ned-tryckt under det korta stycket så att resonansverknin-gar uppstår. Som titlen antyder så ligger klarinett och piano nära varandra och det både i stämning och i tid. Figurer får sitt eko i det andra instrumentet, ibland ror de sig parallellt. Stilen har starka drag av 50-tal även om figurerna inte alls är hysteriska eller punktuella.

Men det finns i alia fall en viss löshet mellan de en-

skilda händelserna trots att kanontekniken spinner

trådar genom stycket. Det är ett intimt stycke, klang-

känsligt och stämningsskapande; som att krypa in i en

ekogrotta.

Stycket finns inspelad i ett kongenialt framförande av

Kjell-Inge Stevensson och Mats Persson på

BIS-LP-32.

En intervju med Sven-David Sandström finns i Nutida

Musik nr. 3 73-74.

Hans Gefors

Olav Anton Thommesen: Et Konsert- Kammer for stemme og 11 instrumentalister (1971). Gjensidig for 2 sopraner, 2 flöjter, 2 klarinetter och slagverk (1973). Edition Wilhelm Hansen.

Norrmannen Olav Anton Thommesen var en för-grundsgestalt på UNM under 70-talets forstå hälft. »Et Konsert-Kammer« var ett av de starkare styckerna på UNM-72 i København och »Gjensidig« var höjdpunk-ten på UNM-festen i Piteå 1974. Thommesen har studerat som statsstipendiat i Warszawa och for Xenakis i USA,men han har fått de starkaste intrycken från studierna i sonologi i Utrecht. (Fiera norrmän och svenskar har följt hans exempel.) Detta marks t ex i utnyttjandet av fonemens uttrycksmöjligheter och rostens övriga gestiska möjligheter: rop, in- och utand-ningar i mikrofoner osv. Och det marks i dessa två stycken också i den medvetet gestaltade rumsdimen-sionen. I »Et Konsert-Kammer« sitter tre trios ut-spridda på scenen. Sopranens högtalare står på båda sidor om publiken och den 4:e gruppen finns bakom publiken som alltså sitter i en »kammare« med musi-ken som vägger. I »Gjensidig« sitter slagverket i mitten som formediare mellan två grupper och musiken utspelas i kontraster, overgångar och samverkan mellan de två grupperna. Det heia är mycket artistiskt och rytmiskt vitalt.

Som så ofta hos Thommesen har styckena en stärkt erotisk karaktär. Båda lägger upp mot en slutlig orgasm. Speciellt galler detta »Et Konsert-Kammer« som är ganska vag i detaljerna men stöjder sig framfor allt på den dramatiska storformen. Musiken samlar sig till mer och mer avgränsade attacker innan slutkulmi-nationen. Ha! Ha! Ha! Ha! utbrister sopranen. I »Gjensidig« är varje moment virtuost utarbetat och formen hela tiden skiftningsrik och fantasifull. Kulminationen är en slags overdimensionerad banalitet -sopranerna tår fram tamburiner och later musiken bli ren puls - vilket aldrig känts avlägset i stycket, - men det är en banalitet som förlöser stycket.

Hans Gefors