Den stora makabern

Den stora makabern

Opera i fyra bilder (två akter) av Györgi Ligeti

Libretto: Michael Meschke och ton satt aren, fritt efter Michel de Ghelderodes

»La Balade du Grand Macabre«

Svensk översättning: Michael Meschke

Dirigent: Elgar Howarth

Regi och ljussättning: Michael Meschke

Scenbiler och kostymer: Aliute Meczies

Personer i den ordning de uppträder:

Piet von Sup, fyllbult och sorglös medborgare i Breughelland

Clitoria, synnerligen förälskad kvinna

Spermando, synnerligen förälskad man

Nekrotzar, den stora Makabern

Astramadors, forstlig astrolog, lidande make

Mescalino, hans maka

Venus, gudinna som vision

Venus' rost

Fürst Gogo, dynastisk hårskare over Breughelland ävan kailad »Den Folknäre«

Vita ministem, ledare for Vita partiet

Svarta ministem, ledare for Svarta partiet

Säpopo, kamouflerad chef för Säkerhetspolitiska polisen

Genesis

Onsdagen den 12 april var der världspremiär på »Den stora makabern« på Kungliga Teatern i Stockholm. Det är György Ligetis forstå opera. Och han har själv gjort librettot tillsammans med Michael Meschke, fritt efter en pjäs av Michel de Ghelderode, »La balade du Grand Macabre«.

Att väridspremiären går av stapeln i Stockholm har en lang förhistoria. Ligeti har alltid haft nära kontakter med Sverige och efter uruppförandet av hans Requiem i Stockholm 1965, så beställde den dåvarande operachefen Göran Gentele en helaftensopera av Ligeti. Det tog 13 år och två strandade projekt innan operan kunde få premiar.

Ligetis forstå idé var att vidareutveckla tanken bakom Aventures och Nouvelles Aventures: Ingen handling i vanlig bemärkelse och ett »sprak« utan begrepp, rena emotioner. Operan skulle heta Kylwiria, som är namnet på Ligetis privata fantasivärld ända sedan barndomen. Under arbetet kom han fram till dels att en handling var nödvändig i en helaftonsopera och dels till att Aventures som idé var ett avslutat kapitel för honom.

Nar han så bestämt sig för att ha en handling så ville han ha en som alla kande. Han valde en variant av Oidipus-myten. Libretto och ett antal musikaliska skisser var fárdiga 1971, språket var fortfarande obegripligt i den vanliga meningen. Istället var handlingen formad likt overtydliga bilder liknande tecknade serier. Ligeti har själv förklarat att Saul Steinbergs serier är hans ideal.

Men nar Göran Gentele omkom i en bilolycka så avbröt Ligeti arbetet på operaen. »Alltför mycket var dette projekt redan från borjan bundet till honom personligen.«

Istället sökte Ligeti, regissören Meschke och scenografen Aliute Meczies efter ett nytt libretto. Denna gang skulle också språket vara begripligt. »Ur 'anti-operan' uppstod 'anti-anti-operan', alltså på ett nytt plan, återigen en 'opera'.«

Utgångspunkten var fortfarande den tecknade serien och den bestämda foresatsen att det skulle bii raka motsatsen till en »Literatur-Oper«. Musiken skulle inte vara symfonisk, utan »handling, situationer, ka-raktärer ska väckas till liv genom musiken«. Förebilderna sag han närmast hos Poppea, Falstaff och Bar-beraren, i vart fall så langt bort från Wagner-Strauss-Berg som möjligt.

Scenografen fann fram till den pjäs av Ghelderode, som visade sig passa Ligetis avsikter. »Det var som skapat för mina musikdramatiska föreställningar: en varldsundergång, som trots allt inte blev av; döden är hjälten, men visar sig - kanske! - vara en bedragare; platsen är ett påhittat »Breughelland«, fördärvat men ända lyckligt, trivsamt och försupet.«

Bearbetningen av Ghelderodes pjäs har i stort sett gått ut på att narma sig Alfred Jarrys »Kung Ubu«. De fiesta namnen på huvudpersonerna har andrats, och slutresultatet närmar sig en fars med en vild blandning av högt och lagt, undergangs visioner och gags.

Musikaliskt kan man höra att San Francisco Polyphony var något av en forstudie. Den »rena« Ligeti från 60-talet har ersatts med den »skråpige« Ligeti. Det finns gott om parodiska förvrängningar. Men överraskande är - förutom att långa partier talas - att j u langre operan framskrider ju mer använder han gamla former inom ramen för arior och ensembler. Har finns sålunda passacaglior, spegelkanon, bourée, slutscen med sextett och koral.

I koralen framställs sensmoralen i anslutning till kär-leksparet, som aiskat sig igenom varldsundergången:

Frukta ej Döden, käre du!

Någon gang finns den men ej nu!

Lev väl!

Hans Gefors

Scene 1: Ret von Sup besynger sit skønne Breughelland mens han beskuer det lystfyldte kærlighedspar Spermando og Clitoria, der er berusede af deres egne lyster. Så stiger Nekrotzar op fra en grav og forkynder, at verden skal gå under.

Scene 2: Hjemme hos hofastrologen Astradamors er vi vidne til hans sadomasochistiske forhold til Mescalina. Inden Nekrotzar ankommer ridende på Piet von Sup er Astradamors den komet, som - måske - ved midnat skal tilintetgøre jorden. Efter et løfte om at Astradamors skal dø før Mescalina, beslutter han sig til at følge med Nekrotzar og Piet von Sup til Fyrst Go-gos palads.

Scene 3: Over den svage Fyrst Go-gos palads skændes en sort og en hvid minister. Sikkerhedspolitiet ankommer med de nyeste mistanker om trusler mod staten. Pludselig afskediger fyrsten ministrene og folket jubler. Så ankommer dødens budbringere og inden midnat fejrer man verdensundergangen med et stort drikkegilde. Den døddrukne Nekrotzar kommer derfor for sent til 12-slaget, men bestiger dog sin hest i et fortvivlet forsøg på at påkalde ragnarok. Mørket lægger sig over Breughelland.

Scene 4: Samme landskab som i scene 1. Astradamors og Piet beklager sig over, at de har været så drukne at de forfejlede verdensundergangen. Spermando og Clitoria stiger op fra graven hvor de har tilbragt deres kærlighedsnat, uvidende om den fare som truer. Alle personer samles og det går op for dem at de ikke er døde. Men Nekrotzar dør, tilintetgjort af sit mislykkede forehavende.