Avantgarde och rock lanar varandres uttryckssätt

NEW YORK, SOMMAREN 1979

Avantgarde och rock lanar varandres uttryckssätt

Det ar i New York det händer. Och det sker genom korsbe-fruktning.

På den lilla on Manhattan finns allt tillgängligt - människor, traditioner, idéer - till priset av en tunnelbanepolett à 50 cents, det vêt alla som kommer hit eller bor här. Och många är de konstnärer som här hittat den avgörande pusselbiten och kanske är det så att legenderna får extra näring av den stora ensamhet som härskar mitt i det mesmeriserande vim-let. Här framträdde Bob Dylan for forstå gangen och dar dog Sid Vicious -, for att ta tvá exempel ur rockkulturen, dar vår generations största konstnärliga legender har skapats. For en besökare från det milsvida Sverige, van vid föredrags-beteckningen molîo moderato, tar det sin tid innan man forstår att avsaknad av avstånd och övermättnad på människor med idéer och/eller äregirighet är tvá mäktiga faktorer i ska-pandet av spontan korsbefruktning. Lika viktigt är nog med-vetandet om att man i NY verkligen är i centrum for händel-sernas gang. Läser man veckobladet The Village Voice, den f d underground, numera etablerade tidningen for utvalda, alternativa åsikter, så blir man redan efter ett par nummer klar over att självmedvetandet är tillstäde. Den inte så lite snobbiga jargongen skvallrar och det är en självklarhet att den felande länken maste finnas här, runt hörnet eller möj-ligen over gatan.

Kritikernas näsor är känsliga for nya kombinationer. Fast de nya begreppen är ofta fier an antalet verkligt nya foreteelser. Missfoster är en oundviklig biprodukt i de forstå Stadierna av befruktning, så nyfikenhet och tolerans är viktigare an kravet på fullgångenhet. Alla letar ju efter det x som skapar en ny art. Prisad blir den som finner den, lider gor den som känner sig oupptäckt, missförstadd. Stadens historia pressar på: också du kan göra det, hitta en identitet, göra de stora pengarna, bli legend.

Sådana här reflektioner aktualiserades i högsta grad av den stora festival med 53 deltagande kompositörer, de fiesta från New York City, som avhölls 8-16 juni under namnet New Music, New York. En i sitt slag unik manifestation i Staterna dar festivaler for oetablerad musik med minimal kommersi-ell genomslagskraft ar en kostbar sällsynthet, i alia fall utanför universiteten. Och den här var uttryckligen utanför universiteten. Även om festivalens beteckning tyder på re-presentativitet for New Yorks vidkommande så ska man inte låta sig bedras. För här understryker man med hetta att oförenligheten mellan kompositörer Uptown och Downtown närmast är total. I det fallet hjälper inga tunnelbanepoletter. Uptown Manhattan, kring Columbia University och Juillard School, finns de som for en europeisk tradition vidare genom serialism och strukturerad datormusik, en sofistikerad, ned-skriven musik för högutbildade interpreter. Downtown har sitt centrum i So Ho, strax soder om Greenwich Village och här expérimenteras det. Traditioner betyder intet; nuets nervkittlare, att vara besatt av sin egen idé, sökandet efter en ny art betyder allt. Man improviserar, man engagerar sina vänner och skapar musiken så att man själv blir dess unika utövare - alltsammans en följd av ekonomisk nödvändighet. Forstarkaren har samma centrála plats Downtown som syrn-foniorkestern Uptown.

Hädanefter i den här artikeln haller vi oss Downtown, till the So Ho-scene, alias the loft scene. Hyrorna här är, eller har va-rit, relativt låga och det har åtminstone funnits god tillgång på de stora lagerlokaler som kailas lofts. Området har inte bara dragit till sig kompositörer utan konstnärer av alla de slag: målare, skulptörer, dansare, skådisar, rockmusiker osv., en god grogrund för korsbefruktning. En viktig institution i So Ho heter The Kitchen (Center for video, music and dance). De forstå seanserna höllls i ett f.d. kok på ett nedlagt hoteli, därav namnet, men numera har man ett loft en trappa upp i hornet av Wooster och Broome Street.

Robert Ashley skrikersig igenom The Wolfman. »Blue« Gene Tyranny till höger. Lägg marke till de som haller för öronen. Ljudnivån ligger vid smärtgränsen. Det var The Kitchen som anordnade New Music, New York och manifestationen var ägnad att stärka självkänslan, visa var man står, krypa upp ur underjorden. För att göra detta med besked hade man påpassligt lagt in en 10-dagars konferens for de amerikanska musikkritikerna som lopte parallellt med festivalen och vårs ämnen från alla möjliga hall belyste the So Ho scene. De hetaste frågorna på dagordningen rörde alltid forhållandet mellan den nya rockmusiken (new wave och punk) och den experimentella musiken eftersom fiera av de yngsta kompositörerna i So Ho spelar sin musik både på gallerier och på rockklubbar. Men mer om det senare. Jag har aldrig sett så få notpapper under en musikfestival! Antingen var instruktionerna så få och enkla att memorering inte var något problem, eller var styckena så väl inövade att noter var överflödiga. En del stycken bestämdes av ett för-inspelat band eller datorprogram till vilket musikern, oftast komponisten, improviserade. Men avsaknaden av notpapper är inte bara ett musik-tekniskt konstaterande, for mig blev det ett symptom på att man har ett helt annat forhållnings-sätt till noter och musik an det europeiska. Inte så att noter var bannlysta - det fanns ingen doktrinär tanke bakom de frånvarande notpappren, och de hade nog i de fiesta fall fun-nits med i instuderingsprocessen. Men noterna spelar man inte musik efter, utan de är till for att instudera och memo-rera styckena. Basta!

Jan Bark och Folke Rabe är väl de svenska motsvarigheter som först faller en i tankarna. På 60-talet var de sina egna interpreter i stycken utan notpapper, och de var inte heller främmande for varken happenings eller konsthybrider. Bark-Råbe var också flitiga i att introducera den nya experimentella musiken från USA i Sverige. Under 60-talets andra hälft gällde det framfor allt Terry Riley. Hans In C var en i sig helt ny foreteelse inom väster-ländsk konstmusik, och kritiker fann fram till begreppen minimal music eller transmusik för att beskriva den. In C består av 53 korta, tonala fraser. Varje fras upprepas ett valfritt antal ganger innan musikern väljer att gå vidare till nästa fras, utan synkronicitet med de andra musikerna. Ett framforande kan bli 10 likaväl som 100 minuter langt. Resultatet blir en stor, klingande fresk som genom sin sug-gestiva monotoni skarper ens öra för de subtila skiftningarna i musiken. Transmusik vore ett bra begrepp om man inte vore vid füllt medvetande om vad som sker i musiken - men det är man. Att dra paralleller till indiska ragor, afrikansk trummusik och monotonin i sambarytmen under en brasiliansk karneval är däremot legitimt.

Det år nu 15 år sedan Terry Riley gjorde sin upptäckt, men tanken bakom minimalmusiken, att kompositören satter igång en process han inviterar lyssnaren till att själv hitta sin vag igenom, den dominerar fortfarande experimentmusiken i So Ho, även om kaliforniem Riley dragit sig tillbaka och variationerna blivit nästan lika många som antalet musiker. New Music, New York inleddes med en dubblerad konsert till forman for The Kitchen som trots donatorer behövde tå 15 dollar för en biljett. Ända fick komponisterna själva avlöna sina eventuella musiker. Har samlade man ihop de mest kända och därtill mest profilerade namnen under veckan.

Under kvallens lopp blev ytterligare en sida av amerikanskt kulturliv uppenbar: en yttre, personlig image ar ett maste. Jag tanker inte på kläder och frisyr utan kompositörens mu-sikaliska stil. Den maste vara lätt identifierbar, unik, »oför-glömlig«. Och det var de 5 komponisterna denna fredag-kväll. För en germansk europé har ordet 'yttre' en suspekt biklang av korruption. Dolda strukturer har högre status.

Det galler inte i USA. De mest nyskapande ger stort utslag redan vid konfrontationen.

Med ett DG-album på 3 skivor i ryggen ar Steve Reich den mest namnkunnige i forsamlingen. Fyra slagverksspelare ur hans egen ensemble spelade forstå delen av det halvannan timma långa Drumming, byggd på den gradvisa fasförskjut-ningstekniken, Reichs egen uppfinning. På fyra bongotrum-mor spelar två man samma figur. Sen ökar den ene sitt tempo medan den andre förblir tilis man åter spelar i samma puls fast figurerna är förskjutna i förhallande till varandra. Här är en principiell skiss av vad som händer:

. rrm MM rrm

1: REICH REICH REICH

2: REICH REICH HREIC

i fas ur fas i fas

men med nytt monster

Själva rorelsen ur fas har en elektrifierande verkan och framforandet var virtuost, förfinat. Något läckrare lär vara svårt att hitta i den nya musiken.

I boken The selected writings of Steve Reich finns många av de idéer formulerade som binder samman So Ho-kompositö-rerna. Han var trött på att skriva'musik han inte själv kunde utföra och lät därför sin egen kapacitet som musiker bli normgivande; ytterligare en infallsvinkel till varför komposi-tör och interpret är samma person här. Redan 1968 skrev Reich den viktiga essayen Music as a gradual process. Dar beskriver han en musik dar man vet exakt vad som pågår. Bara en sak i taget förändras och andringen är så liten och ligger kvar så länge att man kan uppfatta alla aspekter av den. Processen är extremt gradvis, men den som hör statisk musik bedrar sig. Förvandlignen är en essentiel ingrediens, men den är oerhört längsam. Musiken är möjlig att genom-1 skåda med bara öronens hjälp, en kritik och reaktion mot 50-talets Darmstadt-serialism. Och musikens funktion? »Focusing in on the musical process makes possible that shift of attention away from he and she and you and me outwards (or inwards) towards /r.«

Reich bekände också hur uttråkad han var av elektronik och teknik efter att i många år varit bandmusikkomponist, och vilken feedbackeffekt arbetet med musiker och akustiska instrument givit. Denna tanke är dock inte lika utbredd i So Ho då mer an hälften av verken under festivalen involve-rade datorer, billiga elektroniska tillbehör, synthesizers, el-gitarrer eller förstärkta, akustiska instrument. Philip Glass är en slags andlig bror till Reich, som dock ofta använder elektroniska instrument. Ur ett verk under arbete spelade han en dans for elorgel som uppstått ur ett samar-bete med konstnären Sol Lewitt och dansosen Lucinda Childs. En jämnt, snabbt pulserande rytm och en färgglatt klingande yta förde tankarna till orgeltoccator av Widor och Bach. Glass pusslade med några få bitar ihop olika slags monster. Den till en borjan påtrangande banaliteten nots av genom upprepningen och själva de abstrakta mönstren fangar blicken.

Phil Glass är numera ett namn i den inre rockvärlden. Hans opera Einstein on the Beach fyllde en av New Yorks rock-arenor under två föreställningar. På ett av kritikermötena fick vi höra en discoversion (!) under utarbetande och så läggs lager på lager av de flimrande durmönstren på efterhånd. Här anser man att monotonin hos discomusiken t.ex. har jämnat marken for en musikalisk invasion från underjorden. Vad ska fan tro om det? Det var i alia fall precis här det började branná till ordentligt i diskussionerna. Säljer de ex-perimentella kompositörena sig eller finns det plotsligt en marknad for dem? Lyssna ett tag på frågans eko. »Sjung bara långa toner. Bidrag med en egen och stäm sen in i någon annans«. Så milt instruerade Pauline Oliveros oss till en Tuning Meditation i den skumma, heta lokalen. Forst hände ingenting, sen hånde ingenting, men det rubbade inte Oliveros som lovat oss att hon horde på. Ytterligare några lastbilar skakade sig nerför Broome Street innan tonerna trevade sig fram. Sedan steg volymen och musiken formåde sig själv i stora dyningar. Detta är inte så mycket en komposition som ett satt att skapa en annan slags närvaro hos kon-sertpubliken an den man vanligtvis finner. Man deltar själv, man urskiljer klart tonerna hos de som sitter närmast, de langre bort ingår i ett diffust tonmoln. Annorlunda, upp-friskande tankar uppstår inom en - och det var meningen. Meredith Monk är en dansare som också komponerar. Eller en kompositör som också dansar, vilket ni behagar. Hennés image är hennés röstbehandling. Hon behärskar alla de satt att sjunga som du alltid drömt om men aldrig fått hora. Aldrig på en gang i alla fall. Hon joddlar, nynnar, brister ut i belcanto, återgår till hård orientalsk nasal sang, massar, gråtsjunger osv. Somligt efter eget påhitt, annat ur skiida vo-kala traditioner. Hennés eget piaonackompanjemang var amatörmässigt, formen på sångerna diskutabel, men det hela var en stor upplevelse p.g.a. den originella idén och det sakra utförandet med rösten. Dessutom kom man ofta att tänka på andre kvinnliga musiker i popularare genrer: Laura Nyro, Joni Mitchell, Judy Collins.

All den musik jag hittiis talat om är vacker och vänlig mot öronen, möjlig att genomskåda med tanken. Till sist denna kväll fick vi en motvikt. Sensmoralen är att en amerikansk komponist gor vad sem faller honom in - till 100%. Det är idén, the concept, som styr variât det barkar. Plats for Robert Ashley som skrek sig ige nom sin egen The Wolfman till ett stökigt, efterhånd tjutande ackompanjemang vid smärtgränsen av »Blue« Gene Tyranny på orgel och elektronisk distortion. Artikulation var det inte tal om, men oarti-kulation var ju själva idén. Bara att se Ashley var smartsamt, men att höra honom var ännu mer smartsamt. Många holl för öronen, många gick, men glömmer det gor man aldrig. Den forstå konserten var definitivt den mest givande som helgjuten konstnärlig manifestation. På de fyra konserter jag dessutom besökte var kvalitén som vanligt vid festivaler mycket skiftande. Men om man vid samtal försöke sålla fram Ijuspunkter och bottennapp blev man snabbt oense. Odöd-ligheten har inte nått hit och personlig disposition betyder mer an objektiva kvalitetskriterier.

»En av kritikerna utifrån landet, han var från Los Angeles, klagade over att det inte fanns så mycket nytt att hämta som han vantât sig. Han hade hört allt förr. Jag or inte oense med honom.« Det så Rhys Chatham, den ansvarlige för musiken på The Kitchen. Festivalen fungerade mer som en status over vad som skett i So Ho det senaste decenniet an som en nyhetskommuniké.

Men likvai var det intressant, speciellt for mig som ung ton-sättare, att stifta bekantskap med den yngsta generationen. Har, liksom i Europa, har den svårt att göra sig gallande. Inga färdigbakade genier à la Stockhausen och Boulez med NYTT i neonskrift over pannan kan skönjas. Det kanske är så att det efterhånd grånade avantgardet har speciella för-väntningar på de unga som de inte bryr sig om att uppfylla. Eller kommer det nya smygande, långsamt uppför bakgator man inte haller utkik over. Jag hade tillfälle att höra fern unga under 30. En holl på med jazz, tre var rock-influerade (varav en feminist) och en avskydde rock och sjöng en slags cowboysång istället. I stort sett var alla med på formuleringen: »Rockmusiken är vår generations folkmusik«, men alla var inte overens om att den maste påverka - i så fall hur? -den musik man nu gor, som förvisso har helt andra rotter. Som jag inledningsvis framhöll: i the big apple är korsbe-fruktning ett livsmodus, så försök till föreningar mellan rock och avantfarde är givna, - och det är ju nytt. Rhys Chatham, 26, som jag nyss citerade, var den som lyckades bast. Avsikten uttrycker han själv så här: combining a rock time sense with an extended time sense. (Kommentar: Extended time är ett annat sorts uttryck fát minimal music även om de syftar på olika aspekter. Minimal talar om att beståndsdelar-na är få och elementara, effekten förväntas dock uppstå först när tiden tänjs ut over de klassiska tidsproportionerna, därav uttrycket extended time.)

Guitar Trio heter hans verk och det är elgitarrer det galler. Uppbyggnaden i tre stammor är klassiskt ren trots, eller rent av som motvikt till den kombinativa grundtanken. Basstäm-man står för rockrytmen i fyra stadiga fjardedelar med ett envetet men opåfallande trumset till stöd. Tenorstämman, den andra gitarren, realiserar den utsträckta tidskänslan ge-nom att oavhängigt av rockrytmerna spela en enda lang ton under de 20 minuterna. Sopranstämman improviserar ett solo over de andra tvås fundament. Alla tre anvander samma tonmaterial, den lösa e-strangen och dess overtoner med hjalp av en speciall spelteknik. Tack vare (sie) den höga Ijudnivån kan mycket subtila effekter uppnås i samspelet mellan övertonerna. Detta var f.ö. en av de få ganger under veckan det kandes meningsfullt att tala om en form fast den var gäckande eterisk i sin framtoning. (Nar stycken består av en enda utdragen idé eller fiera helt disparata idéer bliver 'form' snabbt ett intetsägande begrepp.) Guitar Trio är ett fräscht, lyckat stycke som med utpräglad smak undviker alla grova rockeffekter.

Förutom att programmet en kväll hänvisade till några expe-rimenterande rockgrupper på innestället Mudd Club, så var Brian Eno det tydligaste tecknet på forbindelserna mellan rock och avantgarde. Han f ungerade som celeber gast på kritikerkongressen. Eno, f.d. Roxy Music, kompanjon till David Bowie, producerar numera skivor at den nya rock-stjärnan Robert Fripp (ett steg langre ut an Bowie) och diverse egna skivor som tår upp idéer från avantgardet och for over dom till rocken, inte utan framgång. Ett av Enos budskap var att de experimenterande komponisterna under-skattade vardet av underhållning i sin musik. Ett annat att en rockstjärnas ryktbarhet inte är något att förakta, att legend-bildningen är en del av budskapet. Kanske syftar han på att de pengar han tjänat med Bowie är nedplöjda i tämligen exklusiva egna produktioner. En mer påtaglig följd av Enos ryktbarhet var att salen blev packad av hippa kids i vita plastsolbrillor och stubbat, fargat hår så fort han bara talade vid konferenserna. Jag kom inte in t.ex. Därför är detta meddelat i andra hånd från en föreläsning vårs titel jag aldrig kommer att glömma Commerciality, Mystique, Ego and Farne in New Music.

Hur det an är så har jag personligen svårt att föreställa mig experimentell musik i internationella miljonupplagor. Det är inte det man tanker på heller. Man soker en plattform att göra sig hörd ifrån och en marknad intimt förknippad med massmedier är ingen främmande tanke för den unga generationen. Sarskilt som det i New York inte finns några statliga konsertbyråer eller radiostationer som haller den ex-perimentella musiken under armarna. En annan sak förkla-rade Rhys Chatham for mig så här:

»I konstkretsar finns helt enkelt inte de kraftiga förstärka-ra som jag behöver för att överhuvudtaget kuna framföra min Guitar Trio. Dom finns bara hos rockgrupperne. De två gitarristerna i Guitar Trio förutom mig var rockmusiker.«

Till sist vill jag fästa uppmärksamheten på den performer som gjorde störst intryck på mig: Laurie Anderson, 32, svensk-ättling från Chicago, numera bosatt på Canal Street i So Ho. »Egentligen« ar hon inte kompositör utan konstnär, portratterad i tidskriften Art in America och med ett bord med inbyggda Ijud som ett tag stod uppställt i Museum of Modern Art och som nu turnerar på egen hand i Europa. Men på senare år har hennés arbeten i allt större utsträck-ning använt sig av fiera medier inom ramen for hela före-ställningar, performances. Musik, Ijud, objekt, roreiser, video, ord och så blir de kända kategoriseringarna oanvänd-bara. Det betalar sig att istället fragå variât Laurie Anderson syftar:

»I grunden är jag mest intresserad av olika satt att bryta sonder tiden. Och det kan man göra i bilder eller i Ijud.« På The Kitchen gjorde hon tre sanger från American on the move, en föreställning som satter konsumtionssamhället i fokus. Tillsammans med två multi-instrumentalister prat-sjöng hon på ett Jhögst fascinerande satt - karisma är ordet -som kan sagas vara en kombination av Schönbergs Sprechgesang och Betty Boop. En extra twist får rösten av den klang-förvandlande harmonizer som är tillkopplad mikrofonen. Frapperande är också den Ijudletarnyfikenhet som genom enkla, effektiva, delvis improviserade monster binder samman vanliga instrument med leksaker (mjau!), rytmiseringar på mikrofonstativet, kameraklickanden osv. Slutresultatet är artificiellt, overkligt, förhäxande; en självutlämnande klangvärld som balanserar på gransen till det löjliga.

Orden som Laurie Anderson pratsjunger ringar in motiven ur en något bisarr amerikansk verklighet genom sina nästan magiska strukturer. Slutna kretsar heter en av dessa magiska refränger.

Well ... Don't think I haven't seen all those blind Arabs
around ... I've seen'em around ... And I've watched them
charm that oil right out of the ground. Long black streams
of that dark, electric light. And they said, »One day the
sun went down and it went way down into the ground.
And three thousand years go by ... an we pump it rigth
back up again. Cause it's a closed circuit. We can change
the dark into light ... and vice versa ...«

I college på 60-talet var Laurie Anderson politiskt aktiv.

Men hon, liksom alia andra, tappade intresset och började forska i de egna upplevelserna, tills de en dag tog slut. Det var dags att söka nytt material ... just nu är jag inte sarskilt intresserad av formella aspekter eftersom mina verk är struktureilt uppbyggda på formella aspekter. De binder ihop verken. Men innhållet är kulturelt, d.v.s. nån slags kommentar till det politiska, eko-nomiska, andliga och - just det: konsumtionsaspekter på samhället. Jag har medvetet gått i den riktningen från mer minimala saker jag gjorde, för jag kande ett verkligt behov att saga det här. Inte som politisk person, men som konstnär. Jag är inte så intresserad av politisk konst nar den är propaganda. Men jag ville tå over den informationen till ett annat nätverk. Jag kommer inte att göra politisk konst för det är på något satt... groteskt! Men jag vill inte heller strunta i världen.

Hans Gefors