Nordiska kammarmusikdagar

Af
| Årgang 54 (1979-1980) nr. 02 - side 92-93

Posten som försvann

Många av indbjudningarna till de nordiska kammarmusikda-garna på Hässelby Slott utanför Stockholm, råkade av någon outgrundlig anledning försvinna hos det vanligtvis så välor-ganiserade svenska Postverket. Det fick till resultat att det hela blev en ganska intern historia. For mig blev de forkom-na inbjudningskorten till symbol for något annat: den svenska 70-talsmusiken som försvann i organisationerna och by-råkratin. Den Symbolen talade sitt tydliga sprak under den ambitiösa avslutningsdiskussionen under temat »Musikkultur i omvandling- infor 80-talet«. Dit var företrädare for den svenska musikbyråkratin inbjudna; inga musiker, inga komponister. Det verkade som om 70-talet gått at til att organisera, och att den nyskapade musiken inte hade något varde i sig själv. Att diskussionen dessutom blev en intern svensk angelägenhet är bara att ytterligare beklaga. Av de sju foredrag som hölls under de fyra dagarna var Jens Brinkers (Nye strömninger i 70'eme, hvad kom der ud af kulturoptimismen i 60'erne) det enda som, om man bortser från delar av Thorkell Sigurbjörnsson foredrag om isländskt musikliv, det enda som kom i narheten av temat: »Nordisk musik under 70'talet«. Brinker redogjorde enkelt och med klingande exempel for konstmusikens utveckling i Danmark under 70-talet. Det galide rent estetiska frågor, så val som hur en tonsättare påverkas av de rådande ekonomiska kon-junkturerna. Liknande analyser av den skapade musiken i de övriga nordiska länderna saknades. Det är alltså med en viss besvikelse man inser att åtminstone den svenska 70-talsmu-sikens historia är ett oskrivet kapitel for musikvetarna. For jag tror inte det var en tillfálliget att de svenska talarna mest berörde frågor kring organisation. Det ar som om man gor allt for att befásta myten om att 70-talet är något stagnerai och dött.

Ett stycke som var ett bra exempel på det som Hässelbyda-garna skulle kunna ha belyst var Anne Linnets (f. 1953) medryckande stråkvartett Quartetto Brutale. Stycket som uruppfördes av den magnifika Kontrakvartetten bestod av sex satser, sex danser med mer eller mindre brutala titlar. Jag uppfattade i och for sig inte stycket som brutalt, utan mer lidelsefullt. Anne Linnet ar ju rock-musiker, och hon oversatte det språket, som ofta kraver en massa elektricitet for att nå full effekt, till något så naket som en stråkkvartett, utan att forlora någon intensitet. Det var prov på musik på 70-talsmusik som har rotter i något annat an avant-gardism. For oss unga kandes det befriande, for de aldre i publiken kandes det kanske exotiskt.

Andra stycken som kandes fräscha var Hans Abrahamsens 10 Preludier for strygekv. och Alfred Janssons stråkkvartett. Thorkell Sigurbjörnsson gav också fma exempel på den lyriska isländska musiken genom ett framforande av sitt eget pia-nostycke S O och Jonas Tomasson Sonáta X. Det som emellertid var ett Ijustecken i »det genomorganise-rade Musik-Sverige« var Regionsmusikens medverkan. Musiker från Falu och Kristianstads-regionerna visade att en helt ny svensk kammarmusiktradition haller på att växa fram. Den svenska militarmusikkårerna ar sedan några år omorganiserade i Regionmusiken, som ger musikerna tillfällen att spela i civila sammanhang.

Till nästa års Kammarmusikdagar på Hässelby Slott kan man hoppas att musiken stalls mer i fokus. Det är ju trots allt ett ypperligt tillfalle att utanför Nordiska Musikdagarna och UNM komma samman och lyssna på och diskutéra den nya nordiska musiken.

Thomas Jennefelt