Bøger - Webern och Central-Europas öde

Webern och Central-Europas öde

Hans Moldenhauer (in collaboration with Rosaleen Molden-hauer): Anton von Webern. Victor Collancz Ltd, London 1978. Ca. 20 pund.

Sibelius har Tawaststjerna, Debussy har Lockspeiser och nu har Webern fått Moldenhauer. Har är helt enkelt den slutgiltiga biografm om Webern. Paret Moldenhauer har lu-skat upp allt glömt, gömt men ej forgånget material: skiss-böcker, dagbocker, otaliga brev och inte minst en mängd stycken som Webern fullförde men inte publicerade. När undertitlen lyder »A chronicle of his life and work« så ska det uppfattas som en praktisk upplysning. Av bokens 800 sidor är 150 fotnoter, verklistor, Weberns egen stråkk-vartettanalys och en bibliografi i urval. 10 av de 36 kapitlen i den löpande texten behandlar uteslutande verkens til-Ikomsthistoria med en uppsjö av intressanta detaljer, t ex om utommusikaliska inspirationskällor, och revideringar av gängse uppfattningar om hur enskilda verk uppstått. Det framgår klart att Webern alltid i efterhånd bestämde antalet satser och ordningsföljd även i verk som Symfonin, op 21 och Stråkkvartetten, op 28. Däremot analyseras och varde-ras sällan verken. Moldenhauer tillhandahåller sina forskningsresultat punkt slut. Just detta gor det mojligt att själv dra slutsatser och se sammenhang, en fatabur att ösa ur for framtida Webernuttolkare.

De resterande 26 kapitlen, plus en inledande genealogi och en avslutande epilog om den efterlevande hustrun, utgör en minutiös rekonstruktion av Weberns liv i garningar och tankar. Denna bragd kan inte nog prisas. Någon samman-fattning kan jag knappast komme med då själva styrkan i skildringen består i den livsbejakande bredd som förintar tillförlitligheten i svepande generaliseringar. Andå vill jag référera amnesområdena: Webern som hängiven lärare (byggd på Beethoven och begreppet »Fasslichkeit«), som hängiven dirigent, som hängiven familjefar, som hängiven fosterlandsälskare (som räknade timarna tills han åter skulle komma innanför Osterrikes gränser), som hängiven pedant, som glödande anhängare av den germánská musiktraditionen med Schönberg som absolut kulmination (Be-rlioz är en fransk Beethoven, Elgar en engelsk Mendelssohn, Tjajkovskij en rysk Schumann - men bara som bleka avbilder!), hängiven trädgardsmästare, hängiven goetheian etc.

Ja, hängiven tycks vara nyckleordet for denne blyge man, som därimot inte kan beskrivas som anspråkslos. Han vis-ste mycket väl om sin förmaga, fast han aldrig fick några officiella positioner. Däremot lär han ha varit patänkt som professor vid den statliga akademin 1945, men då kom tre kulor från en nervös amerikansk militär kock som en brutal fingervisning av ödet: denne man skulle leva i obemärk-thet. Forst i och efter döden blev hans betydelse rättfardi-gad.

Hängivenheten var på samma gang en borda och en välsig-nelse. Hans hängivenhet til Schönberg har säkert varit en stärkt bidragande orsak till nervsammanbrottet 1913, inte bara for att Weberns sjalvstandighet var hotad utan också för att läraren kande sig hotad som avantgardets spjutspets av sin forne elev. Detta kunne inte Webern själv genom-skåda men han fick formånen att gå i psykoanalys under Alfred Adler, senare känd som individualpsykologiens grundare. Adler menar att beteenderubbningar ar en över-kompensation för misslyckanden, att personliga problem ar rotade i en känsla av mindrevardighet. Efter denna kur är Webern försiktigare med att skynda till Schönbergs sida om det börjar blåsa snålt, utan att hängivenheten för den skull minskar. Men hädanefter förmadde Webern i stort sett att hävda sig själv utan att fly in i självsuggererade sjukdomar.

Men att hängivenheten kunde bli till en börda hindrar inte att samma hängivenhet var förutsättningen för den fläckfria och oböjliga idealism som kännetecknade Weberns förhal-lande till musiken. Och utan dette helgonlika renhetsideal skulle Webern aldrig blivit pionjär, och utan det säkert bli-vit nazist.

Kapitlet O om Webern och det tredje riket är bokens fasci-nerande kulmination. Vi får se hur det i detalj beskrivna kulturella maktövertagandet snabbt och effektivt tvingar Webern på defensiven, in i inre emigration. I korrespondensen med de vanner som snabbt overgav Wien betonas hele tiden hur de yttre forhållandena kraver en slags inre motståndskamp. Men i detta sammanhang visar det sig att under den lugna ytan i Weberns liv, ryms ett drama - fast det ar s vart att säkert veta i hur hög grad han själv var medveten om detta.

Den dramatiska konflikten uppstår mellan f osteriand salskaren som börjar glöda vid tanken på ett tyskt världsvälde och den orubblige konstnaren som bannlyses och får flytta Mahlerbysten från vardagsrummet till sovrummet. Webern är naiv - som vi efterkommande flott kan kosta på oss att saga - nog att tro att när segern väl är vunnen så kommer judarna Schönberg och Mahler och den nya tolvtonsmusi-ken att bli aterupprättade. Webern är så säker på den nya musikens rotter i germansk tradition att han menar att nå-gon borde åka till Hitler och forklara detta. Nu ska ni få läsa något beklämmande, skrivet i ett brev till Josef Hüber den 2 maj 1940 efter Tysklands överraskande invasion av Danmark och Norge:

»And are things not going forward with giant steps?! (These last results! Magnificent!) But not only the outward process! Also the inner one! It is elevating! I have recently seen a so-called cultural film which shows life in a »pool« that had been placed under protection to preserve its natural state; it was magnificent! By that I do not mean so much the subject matter that was to be seen, but rather the level in word and picture displayed by such a film. This is the one thing for which we alsays has yearned. Since the main film Befreite Hände was also good, and the Weekly News, too, is now shown in a new, quite, excellent manner, I left the cinema with the definite feeling: yes, if the audience is not totally insensitive, then such an evening would really have to have a puryfying effect on the people. I would like so very much to believe this« ... »This is Germany today! But the National Socialist one, to be sure! Not just any one! This is exactly the new state, for which the seed was laid twenty years ago. Yes, a new state it is, one that has never existed before!! It is something new! Created by this unique man!!!«

Men den dramatiska konflikten får aldrig någon urladdning. Webern fortsätter sin musikaliska vag fullständigt oberörd, han tår aldrig avstånd från Mahler och Schönberg, hjälper siná judiska vanner med måttlig heroism, samtidigt som han tror och hoppas på en tysk seger in i det sista. Anteckningarna gjorde i Mittersill efter flykten från Wien andas resignation och stegrad innerlighet:

»The state has alsays been made a hell by man's wanting to make it his heaven. The state is the coarse husk around the seed of life, and nothing more. It is the wall around the garden of human fruits and flowers.«

Tawaststjerna har sin styrka i de inre överläggningarna hos den av patos fyllda Sibelius, Lockspeiser fogar in Debussy i den större kulturella miljön av författare, konstnärer och artistiska impulser i tiden. Hos Hans Moldenhauer ligger den egentliga tyngdpunkten i växelspelet mellan Webern och de kaotiska politiska förhallandena i Central-Europa under Weberns karriär. Trots abstraktionen hos Webern s musik så kommer den har boken att klargöra att förbindel-setrådarna är talrika fast man förgäves får leta efter simpla orsakssammanhang. Ingen som är intresserad av 1900-talets musik, alltså inte bara Webern, kan lämna denna bok oläst. Därtill hör att den trots sin storlek är skriven med en stil som gor låsningen till en njutning. Till sist vili jag formedia det som andå tycks vara kärn-punkten i Weberns personlighet: den hangivne alpinisten. (Det är alltså inget skämt att septembernumret av DMT endast innehöll alpbilder!) Alperna var under hela livet Weberns satt att skaffa sig psykisk energi och i brev efter brev, dagböcker och högar med souvenirer från dessa be-rgbestigningar görs gang på gang klart hur mycket de bety dde för Webern. Apropå den alpina floran skrev han till Alban Berg den 8 okt. 1925:

»I have struggled all my life to reproduce in music what I percieve there. Namely, just as the fragrance and the form of these plants impress themselves upon me - as a God-given gift - so I would like it to be also with my musical conceptions.«

Hans Gefors

... med danske ører II

Indledningsvis må jeg erkende, at Weberns musik aldrig har spillet den helt store rolle i mit musikalske univers, muligvis fordi jeg så sent kom til en forståelse med den.

Mit første møde med hans musik, omkring 1930, skete gennem det i forrige nr. af bladet aftrykte citat fra Mersmanns »Die moderne Musik« i Bückens »Handbuch der Musikwissenschaft«, og jeg fandt citatet helt helt vanvittigt. Jeg husker, at jeg dengang spillede det igennem for min yngre bror, maleren Mogens Jørgensen, der til min store ærgrelse fandt det godt og spændende. Men det er vist ikke helt sjældent, at ny musik blandt sine første tilhængere har haft folk fra andre kunstarter, ubelastede af musikalske traditioner. Derefter var Weberns musik en lukket bog for mig, vel også fordi der ingen opførelser fandt sted, indtil oktober 1956, jeg husker tidspunktet, for det var i ungarnopstandens ulykkelige dage, da, vistnok, Juillard-kvartetten gav en koncert i København med bl.a. Weberns strygekvartet op. 28 på programmet. Jeg sad som lynramt over den renhed og strenghed, der strømmede ud fra disse tonekonstellationer, men følte samtidig et vagt nerveubehag over for det statiske og om sig selv lukkende i denne musik. Dette ambivalente forhold til hans musik har fulgt mig siden, men gælder i særlig grad hans senre produktion. De 5 satser for strygekvartet op. 5, de 6 bagtelier for strygekvartet op. 9 samt ikke mindst hans orkesterstykker op. 6 og 10 er for mig musikalske udsagn af den højeste præcision og yderste sensibilitet. Samtidig står det mig klart, at han i sine senere værker, hvor han drager helt nye og personlige konsekvenser af den schönbergske rækketeknik, når ned til musikalske græsrødder, hvor enhver, ofte altfor menneskelig kliché er som ætset bort.

Det er efter min mening hans store fortjeneste, til bunds at have renset ud i den musikalske jungle og vist os musikken i dens rene og oprindelige væsen, som et på én gang primitivt, raffineret og strengt lovbundet system af musikalske spilleregler. 25.10.79 Erik Jørgensen

Komplement til DMT nr. l

Paul Griffiths: Boulez. Oxford University Press 1978. 64 sider.

Det är mycket roligt att kunna konstatera att detta är en bok som äntligen lyckas åstadkomma en Aha-upplevelse av komponisten Boulez. Det har ju annars skribenten Boulez i stort sett misslyckats med, det vêt alla som kört fast i boken »Boulez on music today« med huvudvärk som det enda bestående intrycket.

Till exempel får Griffiths »ackordmultiplikationen« att ver-ka rimlig i kontexten av Boulez verk, och samtidig fram-står den som långtifrån så revolutionerande som Boulez själv vill göra gällande. Överhuvudtaget framstår Boulez som en komponist som vill mer an vad som är andligt möjligt. Det ligger något tragiskt i detta som antagligen är orsaken till hans kompositoriska improduktivitet. Ambitionerna är som sagt orimliga men kunnandet saknas ju inte precis och Griffiths formår lyfta fram det som trots allt gor Boulez till en spännande komponist. Och det är inte först och främst organiserandet av toner eftersom tonerna i postseriell musik ofta har en under-ordnad betydelse, även om Griffiths med många välvalda exempel frilägger just kompositionsteknik. Nej, mest spännande är insynen i det andliga klimat dar Boulez vistas. Han har hittat ett o vanligt öppenhjärtigt uttalande: »I think« - skrev han redan 1948 - »that music must be hysteria and collective spells, violently of the present -following the direction of Antonin Artaud ... « Och det finns något i Boulez formspråk och hans visioner av musik vid möjligheternas grans som det är spännande att läsa om. A propos Pli selon pli har Boulez skrivit om relationen mellan poesi och musik att en amalgering ska komma till stand med strukturen som mellanhand. Denna amalgering genom Strukturernas korrespondens kan gå så langt att texten trangs undan. Med en typiskt Boulezsk formulering: »The poem, centre of the music, can be absent from it.« Vilken komponist njuter inte av en sådan vision! Boken ger också lust att hora och gå in i Boulez musik. Själv gick jag omedelbart till Eclats från 1965, denna spröda, delikata musik, förtätad av fransk smak.

Hans Gefors