Klip - fra svenske aviser - Siddharta

Af
| DMT Årgang 57 (1982-1983) nr. 05 - side 231-232

Artiklen er indscannet fra det trykte magasin; der tages forbehold for fejl

Annonce

Pulsar Festival 2020

Annonce

Edition s

fra svenske aviser

80-TALETS STORA OPERAHÄNDELSE

""SIDDHARTA"" ar no* den mest betydande nya opera «»om p rod u ce rå t« i Skandinavien sedan ""Aniara"". Ocksá denna har karak tåre n av spek-takulärt allkonstverk; ''Siddharta"" uppvlsar dessutom stör-re kongruens mellan text och musik. Dvs Í en enkel j 8 m fß reise: hat f re musik och samre text an l ""Aniara"".

Forhållandet ord-ton i Nørgårds opera leder snarare tankarna till Wagner, eller vad sags om körens öppningsfras ""Folket ar facklor ty folket har facklor"". Operan handlar om den unge Buddhas üppväxt (ocn slutar £o dar Hermann Hesšes roman tår vid) — ett ämne Per Nørgård fastnade for efter att ha förkastat en operaidé om Je-sils. Samma gestalter föresvä-vade också Richard Wagner.

Och nog ar det lätt att i ""Sidd-harta"" hitta gott om dramatiska paralleller till Wagners operor. Den svårformedlade kånslan av ""mytiskt nu"" är allestades när-varande i Per Nørgårds musikdrama, stark och skön. Lika påtaglig år känslan av en aldrig

tidigare hord musik, ehuru ska-pad av befintligt och tom väl-kant material. Även detta lyss-narintryck tror jag kan jämfö-ras med det som erbjöds Wagners premiärpubük: att det later f rämmande och bekant på sam-ma gang — ett skapande nu.

Härav foljer med nödvändig-het en rad komplikationer. Hur visualisera detta mytiska, detta. nya nu? Sällan har scenografen (snarare an régisse ren) stall ts infor en svårare uppgift Ingrid Roseils dekor finner jag var a nära fullträffen med siná syrn-bolmättade, Öppna rundlar och en dramatiskt viktig ""wagner-cirkel"" i mitten.

Ton&attareni vision av en

gradvis ftfrskjutning Írán

mytisk Ud Ü11 realistisk tid

har Roftell snillrikt askadlig-

gjort, Írán sjålva kc Minoi till

ett alltmer ålutet rum — »om

helt oppnar sig Í ftlutscenen.

• • • ""Siddharta"" handlar

också om forskjutningar mellan

logu och sanning, manipulation

och självständighet, illusion och

insikt Redan frto födseln ar

furstesonen Siddharta Gotama

manipulerad; en spådom har f örkunnat att gössen vid åsynen av s jukdom, alderdom och död sk all váckas att bli en andlig ledare. Fadern iscensätter dar-for ett konstgjort lyckorike kring Siddharta for att behålla honom i várlden och sakra tron-foljden.

Folj ak tilgen maste sjuka, gamld och doda bort, bokstavli-gen stängas in i kaliaren-helve-tet och evig lycka regisser as darován. Ingrid Roseli och Siockholmsoperan har inte knusslat vid inredningen av Siddhartas artificiella paradis; en närmast oöverträffad dràktprakt leder avsiktligt tan-kttrna till Hollywood. De-, ar b j art, glittrigt och gällt på gran-sen till det smaklösa.

Här vore, menar jag, en £n-nan tolkning mbjlig. En mer asketisk, solkig och trott nmake up"" skulle te sig sannolikare, eftersom Siddhartas omgivning förmodas ha spelat sitt falska spel i minst tjugo år.

Misstanken smyger sig på att iscensättarna på furstens vis vêlât bre på for tjockt med šmink, biånda med ett ögats spektakel i en bristande till-tro till operan* dramatiska och niusikallska kraft

Camilla Lundberg, Expressen

Nørgårds ""Siddharta""succépå Operan:

Uppfyller konstnärlig dröm

• • • Per Nørgårds ""Siddharta"" ar den forstå verkligt viktiga ope-ranyheten på Kungliga teatern efter Gyorgy Ligetis ""Den stora Makabern"" 1978. Men i konstnärlig be tydelse kan den bara jämfö-ras med Blomdahls **Aniara"". En-staka moment av dramaturgiska longorer och musikalisk tomgang finns har visserligen — liksom i ""Aniara""! — och de intraffar i verkets sista del. Men den gran-diosa helheten ar andå mycket storre an summan av delarna. Och framför allt kommer ""Siddharta"" som ett bevis på att det fortfarande är möjligt att skriva och producera en i ordets klassiska mening stor opera.

Som i Buddhas nirvana upphör tiden att existera nar Nørgård och hans gestaltende medarbetare får den gamla drömmen om allkonst-verket att gå i uppfyllelse. Sang/ musik-regi-scenografi-koreografi biir delaspekter på en musikdramatisk helhetskonception. Over-lappningar går fulländat orga-niskt, utan skarv griper den ena kunstarten in i den and rå.

Man har-talat om ""Siddhartas""

oerhorda komplexi tet Men problemet är för ögonblicket varken artisternas eller publikens utan recensentens. Var griper man in for att beskriva detta verk? Det spelar på så många plan, är aktuellt och associationsskapande i så många nktningar att uppsiagsändarna vill bli till ett nystan.

Tonspraket är inte psykologi-serande men har moralitetens allmängiltighet Det komplette-ras av en oändligt rik, sensuellt klingande överbyggnad som i sin tur återspeglas i scenografi och koreografi.

* * *

... tvitiya dor ,„__**OA wagnerdramat!).

Den stüiserade Symboliken i framstallningen driver åtminsto-ne mina tankar vidare. I riktning mot ungdomskultens USA och övermänniskotänkandet i det ariska Nazi-Tyskland.

Redan i ""inflygningsakten drar Nørgårds musik undan grunden för schablonlyssnande. I gengäld skapar den ett rum för nya tankar, associationer, käns-lor och tillstand. Här hors många

melodier och fragment som man kan tå emot och hålla kvar. De står i regel inte för sig s j al va utan biidar tillsammans en rikedom av överlagringar och förskjutba-ra konstellationer.

Ett studium av hur kalejdoskopmonstret andras skulle säkert ge nyckeln till Nørgårds musikdra-matiska kod. Men jag ar overtygad om att det intuitiva, meditativa lyssnandet är en mer pålitiig kun-skapskalla an det systematiska forskandet i notskriften.

Omedelbart hör man exempel-vis de dramatiska mojligheterna hos refrangartade sångutrop. De exploderar i stora, asymmetriska ensembler och korsatser. Gran-nast nar kungen forkunnar lyc-koriket och hans omgivning lad-dar upp för dess konsekvenser. * * *

Orkesterklangen skimrar som en regnbáge, dar färgerna inte är statiska. De är ytbeläggning på en sene inneborder som forkunnar att detta hus har mir ^a bunm^nr

[•'or Siddh-irta b«»: i-ar »*fit»r denna forstå akt det Ijuva livets fester. ""Orient och Hollywood"", sager Ingrid Rosell tralfande om scenogra-fins vita palatsvägg med peiare som blomstrande fallosar. Kar»^

Leif A åre, Dagens Nyheter

""Siddharta""

Ett verk som badar i skönhet

. ^u^en-

___.jsger om gamia scenen.

Kunskap är halva vagen. Nørgård« musik år i for sig inte svar att ly s na p&arin även om notbilden år ohyggligt komplice-ra den har sin speciella bölje-rytm och melodis enkelhet som upprepas tilis inregist-rerats i hjarnan en trygg-hetssymbo svindlahde vacker titan vara eklektis men all obekant musik bor man höra flera ganger det torde ganska f&arin av sidd-harta sw presumtiva åhorare planerat operabes&oum gor därför klokt förbereda sig noga, lasa textbok**« -----

„„.** xuiiagnaden un en djurpark.

Men verkligheten har naglats fast i vara sinnen nar den gode och glade budbararen — sym-patiskt tolkad av Paul Höglund — drivs ned i kallaren på grund av sitt lyte tillsammans med an-dra olyckliga. En platta ligger kvar ovanpå, som en laddad kondensator, tilis den ryfts bort vid dramats peripeti.

Det ar ett oerhort starkt moment: en av dansöserna dör infor Siddhartas ögon och släpas bort. Dansen ar i sig ett mas-terstycke av gestisk dubbelty-dighet, av utstuderad behagfull-

SVART FALL OM BUDDHA

Sixten Nordstrom, Arbetet

.

r, ojämlikhet etc? Kan historien om Budd-ha/Siddhartas fodelse och barndom få oss att överge vår obeslutsamhet och flat-het, göra oss kompromisslosa och starka 4 anden, så att vi tillsammans kan stoppa det vansinne som omger oss?

Den som visste. Säkert ar dock, att dansken Per Nørgård tycker det, samt kompo-nerat operan, eller rattare sagt opera/baletten ""Sidd-harta — spei för den vänta-de"", som i går

het och sjukdomsanfallens haf-tighet. Madeleine Onne gestalta-de virtuost Dinna Bjørns intel-ligenta koreografikoncept Sidd-harta vrider sig i vânda på gol-vet medan de vanskapta och sju-ka — sinnfullt utstyrda som gråa narrår — myllrar fram ur sin hala som grasuggor under en sten.

Men samtidigt som lyckori* kets dolda fascism blottar sig och polismakten i kravallhjal-mar driver tillbaka de olyckhga til J deras Skamsund, så tår operakonventionen kommandofc scenen blir omedvetet en aspekt på Beethovens ""Fidelio"".

Inte bara Lars Runsten utan åven ""Siddhartas"" kommande regissorer stalls infor ett ultimatum att antingen knyta an til! musikens och dansens kom plexitet och darmed gå forlorad i ett scensprak som blir så her-metiskt att ingen forstår det, eller göra som Runsten: välja det. enkla och allmängiltiga med risk att bli trivial

Man får fa med i köpet att våldsinslagen i ""Siddharta"" bh-vit en ofarlig kopia av det ritua Jj-serade våldet på alla opora-scener och att den eventuel]« erotiska hettan i andra aktens dansförströelser år arbarare an en Amaranterbal. Det hela år andå bara ett filosofisk! paradigm som badar i skönhet, in f* bara musikaliskt, sceniskt, ges-tiskt utan också i högsta gr* ! sangligt-imtrumentalt Av a)«» storartade s ångpre station^ u de sir .M«'—

Carl-Gunnar Å h len, Svenska Dagbladet

Ooiande sats.

• DOCK har Hovkapellets medlemmar under Gary Berkson alltför ofta, svårt att ro iland stammorna. Sarskilt blecket missade åtskilliga ganger. Men medges skall, att det ligger ilia till for in-strumenten. Det ar inte nå-gon riktig njutbar orkesterinsats man undfägnas med och inte heller kören klingar så att man ryser av velbehag. Men så har den inte heller mycket av ""skonsång"" att upplåta strupen at, snarare tvärtom.

• DEN ALLRA allvarligaste invändningen är dock, att re-gissören Lars Runsten lamnat ifrån sig en forestalling dar inte klangen tänjs, dar inte texten (av Nørgård och Ole Sarvig) ges en rej al chans mer an undantagsvis

Det ar br* ~- *

Visionen döljs i silverglitter

DET känns som att sitta med den berömda loken i Peer Gynt - man skalar och skalar och skalar.

I rättvisans namn maste man dock säga att operabaletten ""Sidd-harta"" har ett mer lockande utan-verk, och att det faktiskt fmns en spinkig kärna, allra längst inné. Musiken är fascinerande. Men planschverkets kyliga yta lyser alltför bjärt i ögonen. Får man tro programbladet är det många fina ambitioner som havererar i detta Indiens Hollywood.

Kanske är det symptomatiskt att operan om Siddharta infaller ungefar samtidigt med filmen om Gandhi - det tycks ligga i tiden med andliga ledare som symboler för civilkurage och individuell tro och styrka. Sensmoralen är naturligtvis att man inte bara kan odla fa-miljelyckan i den egna tradgården.

Grundfelet tror jag ligger i den dramaturgiska kompositionen, som nästan omedelbart slår fast premissen - att skydda Siddharta från den grymma verkligheten - till ett etablerat faktum. Detta statiska tillstand förändras inte förrän i slul-minuterna, och då ar det så da£s. Man kan jämföra med Galderens klassiker ""Livet en drorr T, som ju också handlar om jordelivet som ett osäkert skuggspel. Calderon forstod att nyttja kluvenheten hos sin huvudperson som dramatisk drivkraft.

På Operan går Siddharta omkring och är naivt lycklig. Stundtals försöker han se svårmodigt tankfull ut. Han blir aldrig en per-sonlighet, vårs öde griper och in-tresserar. Hade det inte varit för den underbara Margareta Hallin, hade idéinnehållet knappast alls blivit synligt.

Upphovsmännens vision har vant ett verk byggt på kontraster. Sken - verklighet, gott - ont, vack-ert - fult. Dessa motsatser ska också komma till uttryck i danspartier-na. Man haller sig, av någon out-grundlig anledning, med två koreografer. Marie Lalander och Dinna Bjørn är båda kompetenta krafter. Lalander, med sin mjuka stil och sitt intresse för fridans, svarar för forstå akten. Den fma Bournonvil-le-dansosen och koreografen D^*~ Bjørn svarar för de H*-1 ende.

Gunilla Jensen, Stockholms Tidningen

Årgang 57/1982-1983, nr. 05