Symposion - Förlorade illusioner - Ett dirigentbesök

Symposion

Förlorade illusioner

Ett dirigentbesök

Af Hans Gefors

Michael Tilson Thomas är en dirigent jag beundrar. Hans tolkning av Debussys Images ar strålande med sin föredömliga kombination av objektivitet och fínkanslighet. Han balanserar verkets delar till en klanglig helhet, han artikulerar detaljer så de framstår med avsedd pregnans. Han avstår från »stora« dirigenters känslosamhet. Rondes de printemps är lyckligen befriad från all germansk tyngd: Debussy ska spelas med viss distans. Och om man jämför med Boulez, som har liknande ideal, så finner jag att Tilson Thomas har en känsligare frasering.

Nu har Tilson Thomas varit i Danmark. Det gav mig anledning att stilla min nyfikenhet Har ar kanske en dirigent som kan hitta en annan vag tul framgången an via Brahms och Mahler? Jag vet att han arbetar mycket med ny musik. Kanske har han intresse for ny musik på samma satt som jag? Dvs. att ett nytt verk av Sciarrino eller Ferneyhough ar av större intresse an att Sir Georg Solti kommer till byn.

Det program Tilson Thomas skulle göra med Det Kongelige Kapel var ju en liten besvikelse: Brahms Tragiska uvertyr, Beethovens 4:e pianokonsert och Bartoks Konsert for orkester, »Djärvt« ar val det sista adjektiv man skulle tå till. Men Bartok skulle val i alia fall ge mig en idé om hur han forbinder melodiskt flöde med stiliserad formkänsla. Eller rytmisk drift med apollinsk genomskinlighet som i hans härliga Sacre. Så jag går på två repetitioner med Bartok.

Stämningen är mycket god. Effektivt frilägger han olika skikt, balanserar dem mot varandra. Med små roreiser haller han rytmen levande och jag får en förnimmelse av den glädje han själv får av att låta de olika musikaliska skikten samspela. Det växer fram historier ur hans klassicistiska helhet. Inga överdrifter, ingen forcering för att få musiken att tala. Han förknippar musik med tal och inte med sang. Han lär musikerna att artikulera så vi ská hora vad Bartok »säger«.

Han lägger ner mycket tid på att få den berömda »Sjostakovtij-episoden« i 4:e satsen att glida in omarkligt. Han följer stråkarnas ackompanjemangs-figur 3+2+3 tilis de går over i vanlig alla breve. Klarinetten som går over i jämn taktart fore stråkarna får klara sig själv. I de efterföljande »hånskratten« (som Tilson Thomas inte menar är ironiska, utan ett citat bland många) lägger han in luft i artikulationen och motverkar den slapphet som ofta uppträder i avsnitt som är utkomponerat kaotiska. (Samma ova-na som att göra rubaton i ritardandon som utkomponerats.) Den vackra melodin som följer slapper han inte förrän den är helt »non espressivo«, violinen som en knappt hörbar overton till violastämman.

I finalen haller han mest ett vakande öga over orkestern. Det är han som står för balansen. Insatserna i fuga-tona lyfts fram lite, blecket tillåts inte dränka stråkarna i avslutningen och hela klangfresken i mitten (med drag av marknaden i Petrusjka) tillåts sväva. Man hör mycket man aldrig hört förr. Repetitioner man blir glad av.

Strax dar efter är det en jagad presskonferens för Politiken och mig. Det ar inte så lyckat att lägga den i en paus i repetitions arbetet. Hanne Wilhelm Hansen sager att han själv ville ha det så. Jag erbjuder honom att fortsätta samtalet så man kan gå till botten med de saker vi bara snuddat vid. Tilson Thomas ar en ovanlig dirigent, han ar välartikulerad och kan ge goda skäl för siná standpunkter. Men på presskonferensen kommer vi inte längre an hans kommentarer på skivomslagen.

Jag kommer aldrig honom närmare inpå livet. Han vill inte fördjupa det han sagt. Han ägnar mer tid at forlaget och sina representanter från CBS, det bolag han numera spelar in alla skivor på.

Kommersielt sett är det ju mer intressant med WH och CBS an en ung komponist från DMT. Men så tanker inte jag mig en alternativ dirigent. Jag tittar på hans senaste skiv-produktion: Beethovens 4:a, Ives 2:a och Gershwin: live! med Sarah Vaughn. Det faller nytt Ijus over programmet till konserten.

Jag frågade om han bara gör impressionistisk och icke-tysk musik och han svarade med stora bokstäver: INTE ALLS! Jag gör Mahler med Los Angeles, Beethoven med små orkestrar, Tjajkovskijs sviter etc. Jag vill göra mer musik på det hela taget! Så hans ambitioner kan man inte klaga på. Ruggies komplett är inspelad, Ives-symfonierna ska göras i reviderad form (»Han är den store national-romantikern, det excentriska får inte överbetonas.«), Gershwin ska också återstallas i sin ursprungliga gestalt. »Det blir en uppenbarelse! Han är USA's Johann Strauss!«

Onekligen är hans hjärta hos de tidiga amerikanarna. Speciellt de som kom i skymundan för Coplands generation. Han aiskar att få présentera det ovanliga eller bortglömda och forskar gärna i bibliotek och arkiv. Men det finns en hake har. Hans Beethoven-4:a ar på intet satt uppseendeväckande, tråkig om man ska vara arlig. Ruggies däremot är utmärkt. Så dyker problemet upp for en dirigent som vill röra sig utanför allfarvägarna: tråkig Beethoven ger mer prestige an utmärkt Ruggies.

»I have a mind like E. T. A. Hoffmann«, sager han med en spjuvers blick. Hans 38 år tynger honom inte och hans roreiser ar snabba som en pojkes. »I USA har man programme-rat boxningsmatcher mellan Mohammed Ali och Joe Louis. Nästa steg maste ju vara ett Furtwängler-program. Man har kodat in alla inspelningar, analyserat alla idiosynkrasier. Och resultatet? Man kan få höra Furtwänglers Sacre! Även om han aldrig dirigerai Sacre ... Så - om jag fortsätter att växa konstnärligt - skulle jag kunna sluta som ett sådant program i datorn. »Tilson Thomas dirigerade Händel«, fast jag aldrig gjort det i verkligheten. Och alla kunde få mina tolkninger av verk som skrivits efter min död!«

»Om jag fortsätter att växa konstnärligt« - just det! Hur går det till? Ar det verkligen nödvändigt för alla dirigenter att lägga sin Mahler bredvid andras Mahler? När bryts monstret? Nar kan man bli Stor Dirigent på det man är bra till?

Tilson Thomas la faktiskt stor vikt vid att han företrädde en ny inställning till dirigeringskonsten. »Det är inte de aldre dirigenternas »legatissimo«, det oändliga klangbadet, utan jag försöker klargöra vad tonsättaren menade. I unga år var jag pianist åt koreografer och dar lärde jag mig skillnaden mellan det nya sättet och det gamla. En var av den gamla skolan. Hon sa: det skali likna seglet på ett skepp. Och vi övade och övade. Det var inte det att det var fel, det var bara så omständligt. Den andra använde Martha Grahams metod: upp med huvudet mer, blicken på foten, vrid vänster arm uppåt. Tjack, tjack, tjack - och så var det fardigt. Det gjorde stort intryck på mig. Forst när det tekniska är helt avklarat så kan jag använda en bild för att göra mina avsikter tydliga. Det galler naturligvis speciellt för de orkestrar som jag arbetar kontinuerligt med.«

Det forstår jag precis, och visst är det ett modernt satt att arbeta. Men naturligvis kan man fragå sig om arbetsmetoden kan appliceras på all möjlig musik. Att den passar bast på musik som inte är känslosam visar hans skivinspelningar.

Konserten visar det också. Brahms Tragiska uvertyr var ett sömnpiller utan like! Sällan har jag statt så mycket på Wagners sida i Brahms-Wagner-fejden. Ett kungarike för ett valkyrierop! Eller bara lite tragik. Och den precise dirigenten som jag njutit av på repetitionerna var som bortblåst. Tilson Thomas dansade på podiet, slog vilt med pinnen, forcerade det som skulle svávat, holi tillbaka vattenmassor när orkestern kom med ynkliga rännilar. Uttalandet att han är kommen ur en teaterfamilj fíck en ny dimension. Kort sagt: plotsligt hade doktor Thomas förvandlats till Mister Bernstein junior. Den alternative dirigenten hade jag vid det laget full-ständigt glömt. Mot slutet av Bartok-konserten började jag känna igen det han arbetat sig fram till under repetitionerna. Men tyngdlösheten och fin-känsligheten blev aldrig uppenbarad. Så kan det gå, som Vonnegut skriver. Kanske var det olycksfall, en minusdag, men allt tal om tolkningar på konferensen visar att maestro-neurosen finns dar. Jag hoppas bara han kommer over det och kan fördjupa sig i sina verkliga specialiteter: icke-germansk musik av nyare dato och den amerikanska traditionen.

Han har en föredömlig inställning till ny musik: »Jag arbetar lika seriöst om den som skrivit det är känd eller okänd. Ny musik ska få samma chans som gammal. Men jag vill inte ägna mig enbart at ny musik. Publiken ska känna att det är en som kan sina mästerverk som också vill présentera nya verk. Så blir jag mere trovärdig.« Det finns en hake i det har, man maste spela ny musik överhuvudtaget! Så till nästa Kapel-konsert hoppas jag det kommer ett nytt verk på programmet. Hans gode van Oliver Knussen har tillagnat honom sin 3:e symfoni, den är inspelad på skiva, den kunde han spela, t ex.

»Mina tre stora förebilder är Koussevitsky, Stokowski och Mitropoulos.« Så jag frågade honom om det finns någon ny Koussevitsky, som på sin tid holl liv både i de europeiska immi-granterna och de inhemska tonsättarna. Tilson Thomas drog andan. »Wait until I get my next orchestra.«

Jag hoppas det är så, men fan tro't, sa Relling.

Tilson Thomas: Diskografi i udvalg

Debussy: Images, L'aprèsmidi dùn Faune DG 2530 145

Stravinsky: Sacre du printemps, Roi des étoiles D G 2535 222

Ives: Symfoni nr. 2 CBS 37300

Stravinsky: Petrusjka CBS 37271

Gershwin: Overtures CBS 76632

Ruggles: Complète CBS 79225