Anmeldelser

Ny bog om Carl Nielsen

Jørgen I. Jensen, Carl Nielsen. Danskeren. Musikbiografi, Gyldendal 1991.

Af BO WALLNER

l en artikel i Melos 1975 nr. 2 tår Carl Dahlhaus biografi-skrivande musikforskare i kragen. Dels - menar han -ger biografika ingenting till forståelsen av de musikali-ska strukturerna, dels är det svårt att hålla ämnena Vena'. Dvs: man känner sympati och förlorar därigenom den nödvendiga distansen.

Andra forskare - og mu-sikskriftställare - har andra ideal. Vill man uppsöka Dahlhaus' absolute motsats går tankarna til Erik Tawaststjerna och dennes stor a arbeten om Jean Sibelius. Dar firms en annan mål-sättning: att så försöka klarlägga den personliga egenarten att metoden blir ett 'tränga in under huden', att söka närma sig en identifikation.

Det är möjligt att Dahlhaus' ideal är det eftertrak-tansvärda. Men har finns både en ämnemässig svag-het och en psykologisk orimlighed. Svagheten ligger i att det musikaliska konstverket inte bara är ett monster som objektivt går att beskriva, det utstrålar ju subjektivitet! Och det är en tidsspegel! Hur djupt in i forståelsen av de musikaliska strukturerna kan man komma, om man maste avskärma den konstnärliga inlevelsen? Inte sarskilt langt. Den psykologiska orim-ligheten ligger i att en forskara under lang tid skulle ägna sig at ett ämne utan att låta sig suggéreras, utan att ha rätt att uppleva. Det karms som en kastrering -med återverkningar inte minst på det språkliga planet.

Annu en gang: det är möjligt att Dahlhaus har rätt - i sitt sammanhang. Har finns nämligen under ytan flera frågestallningar som är nog så väsentliga:

Vem vander man sig till, vem är målgruppen? Och -därtil - vem är jag själv: vad ar det jag vill beskriva, berätta om?

Det är nog ingen tillfällighet att de stränga, objek-tiva kraven stalls av en forskare inom världens mest traditionsmättade musikvetenskapssamhälle: det ty-ska. Forskarna är många, produktionen stor. Har finns de flesta typar av biografiska framställningar, i många fall over samma ämne. Men i Finland - i Norden - med våra små språkområden, våra korta traditioner, våra små resurser är det mer an rimligt att man samtidigt vander sig till en läsekrets som inte mater bara med måtten från den akademiska karriärstegen, utan också vill ha något for sitt breda bildningsintres-ses skull.

Jag vet att Erik Tawaststjerna skrivit så (och därigenom fått en läsekrets som fått en väsentligt fordju-pad bild av både personligheten och den samtida kulturen). Jag bor kanske i detta sammanhang också narnna mitt eget arbete om Wilhelm Stenhammar och hans tid (1-3, 1991), eftersom mina idéer om biogra-fiskrivande gått i samma riktning. Jag tror också att Jørgen I. Jensen i sitt nya stora verk om ""Carl Nielsen. Danskeren."" är inné på besläktade tankegångar.

På ännu en punkt finns det en likhet mellan Ta-waststjernas och Jensens arbeten: de kan båda utgå från en delvis mycket förnämlig forskartradition. De kan alltså förutsätta att de grundläggande biografiska informationerna redan finns dar (något som inte varit fallet infor Stenhammars liv och garning). Galler det Carl Nielsen så har Jensen kunnat bygga dels på Meyer-Petersens stora biografi i två band (1947-1948), dels och framförall på Torben Schousboes dokumentationer av brev och dagböcker. Med all rätt visar Jensen också en stor tacksamhet.

Nu - mot bakgrunden av derma skiss over biogra-fiskrivandets problem och möjligheter - till en bedöm-ning av den nya boken om Carl Nielsen!

På omslaget och på försättsbladet kallas den musikbiografi. Om ordet tidligare firms i dansk mu-siklitteratur vet jag inte, på svenska gor det det inte -annat enn i ett ganska slarvigt sprak. Men har ar ju syftet mycket seriöst. Min tolkning ser ut så har - och for så rätt in i arbetets tankecentrum:

Musik (det forstå ledet) ar verken, biografi är det mänskliga livet. Syftet är att - precis som två ord bluett - fóra dem samman i en enda stor främstillning, dar tonerna och livshållningen hela tiden belyser varandra - och i vissa sammanhang också förklarar varandra. På Carl Dahlhaus skulle ögonbrynen ha flugit upp ända till hårfastet infor en sådan målsatt-ning. Men många av oss andra läser framställningen med ett ständigt växande intresse och engagemang -utan att i varje ögonblick kräva ett hundraprocentigt kausalbevis.

Förutsättningen för att idén alls skali kunna ge-nomföras är givetvis att man har ett stört dokumen-tariskt och mångsidigt bely sande material. Här f inns det, fremförallt i form av dagböcker och brev. Jørgen

I. Jensen tar det i sin hand med både varsamhet och inträngande analyser. Det galler dock inte att stanna vid detta. Det biografiska 'kontrapunkteras' med verkbeskrivningar. Centrála är framförallt avsnitten om symfonin nr 4, ""Det uudslukkelige"", som tillkom under samma tid som det nielsenska äktenskapet holl på at gå i kras. Men Jensen vandrar inte bara mel-lån liv och verk, han vandrar också in i litteraturen, i konsten, i tidssituationen (forste världskriget) och givetvis också i musikhistorien. Analysen av ""Det uudslukkelige"" får honom att j amfora med andra livssymfonier': Strauss' ""Also sprach Zarathustra"", Mahlers 'åtta', Glass' ""Sinfonia svastica"" och Lang-gaards ""Det himmelrivende"". Man möter i detta sammanhang också narnn som Niels Bohr och - ganska överraskande - Georg Lukacs.

Ibland under dessa vandringar undrar man: hur skall detta sluta? Har vi inte kommit så langt ut i terrängen att det blir svårt att hitta tillbaka? Det märkliga är att Jørgen L Jensen alltid finner vagen. Han ager en märkvärdigt fin sensibilitet. Och uppda-gar därmed många samband som man inte förut sett.

För många, många år sedan for jag västerut från Köpenhamn till Frederikssund med ""Levende musik"" i fickan och ""Espansivan"" klingande i öronen. Allt handlade om den rena musikens uppenbarelse. Infor Wil-lumsens konst - målningar, grafik, reliefer m.m. (för det var givetvis musset som var mitt mål) - tyckte jag mig stå infor den nielsenska musikens och estetiken absoluta motsatser. Ofta påtrangande innehållslig och jag-fixerad.

Men Jensen bygger broar, formulerar sambanden. Och den dánská sekelskifteskulturen framstår an ri-kare, an mer färgsprakande, an mer komplex, an mer modem an jag hittilis uppfattat den. Överhuvudtaget handlar Jensens bok om Carl Nielsen om det andliga -och om personlighetens utveckling. Nyckeln till hans formåga att se sambanden mellom konstarterna - även ganska svårfångade sådana - är hans formåga 'att gå innifrån' i de dánská kulturskeendena.

Det dánská, javisst - Carl Nielsenvolymens underrubrik lyder ju ""Danskeren."" Ámnet ar mycket tacksamt. På s. 33 heter det om Rued Langgaard: »hans historie handler om det forkælede enebarn i det bogerlige højt kultiverede storbyhjem, præget af ekstatisk og sværmerisk religiøsitet med dannede forældre, der opdrog deres barn som et geni. Det blev ikke opfattet som nogen dansk historie«. Men Carl Nielsen blev: han som kom från enkla forhållanden ute på landsbygden, som gick den långa vagen i sin musikutbildning - med spelmansmusiken och militär-musiken i Odense som de forstå erfarenheterna for att till sist nå de högsta positioner i musiklivet.

Jørgen I. Jensen följer varje steg, tolkar dem i ett danskt bildningperspektiv, aktualiserar viktiga men kanske alltför självklara fakta och finner nya vägar i sina utläggningar. Man får helt enkelt veta uäldigt mycket om Danmark.

Här spelar författarens breda kunskaper en stor roll. Men framställningen präglas inte bara av be-skrivandets ambitioner. Ar det bara en utomståendes reaktioner att boken om Carl Nielsen också är en med mycken kärlek skriven hyllning till den dánská kulturen: i det forgångna och i Carl Nielsens samtid.

Här kan dock en nordbo - som icke är dansk - få vissa problem. Namn och data, händelser och tankar valler fram over en. En musikalsk idé hos Nielsen får forfatteren att tänka på en roman som man aldrig har hört talas om, på vissa punkter spelar den grundtvig-ska traditionen en stor roll (det är ett ämne som de fle-sta danmarksälskande svenskar vet ganska litet om och har svårt att fatta vidden av), om teolog vet Jensen också mycket om psalmer och koralhistoria, vilket breddar sidorna om samarbetet mellan Laub och Nielsen. På tal om den roman jag tanker på - Jakob Knud-sens ""Afklaring"" - så blir denna korta episod i framställningen typisk för författarens arbetssätt. Året är 1914 och Carl Nielsen komponerer ""salmemelodier"". Han berättar att de bygger på barndomsintryck. Det är en »lys og positiv oplevelse«. Men det firms liknan-de situationer med ett motsatt inneholl: man kan höra melodier i sitt inre som man »næsten ikke kan bære at høre« - vilket drabbar en av personerne i Knudsens roman. Jørgen I. Jensen reflekterer: »Hvad der er ord og handlinger i én livsfase, kan blive musik i et andet livsafsnit, og omvendt: hvad der én gang er blevet hørt som musik kan også genopstå som tekst«. Författaren drar sig inte skyggt undan. Han frigör allmäna - och intressanta - tankar ur de beskrivna historiska episoderaa. Han ger oss också sina tankar kring stoffet. Det ger rymd at framställningen. Och allt det fram-vällande materialet behöver självfallet inte vara en svaghet. Det är läsaren som får studera vidare: om Sophus Clausen och symbolismen i den dánská poe-sin, om 'folkelighed' och det 'folkelige' etc.

Till sist några kommentarer om sproget. Ordet finns i registret med ett trettiotal hänvisningar. Det är inget överraskande i detta med tanke på Carl Nielsens litterära verk. Min infallsvinkel är dock en annan, som handlar om Jørgen I. Jensens språkliga upp-märksomhet:

I början av kapitlet ""Trommen og tertsen"" påtalar han tersens store roli i Carl Nielsens musik. Man kan föra den tillbaka, menar författaren, till de fynska dialekterna: »Den lille terts er den fynske sætnings-melodis interval«, heter det på et stalle, varefter han hänvisar till den dánská språkforskningen. Han soker det mycket elementara.

I behandlingen av den fjärde symfonin gor han en särskild utvikning om ordet och begreppet 'det uudslukkelige', och när framställningen kommer fram till de måneder då den äkteskapliga krisen blir som mest pressande, disponerar han sidan (303) så att brevcita-ten står som förtvivlade utbrott; som arbetade han med dramturgiska ideer.

I det store heia är disse små noteringar utan näm-nvärd betydelse, men de hör till de drag i framställningen, som gor Jørgen L Jensens bok om Carl Nielsen till en stor läsupplevelse.